2 Daler SM 1673 Garpenberg

För tre veckor sedan såldes det ett falskt plåtmynt på Tradera. Inget konstigt med det, då detta är vardag på denna marknadsplats. Det som var lite speciellt med denna kopia var dels att säljaren beskrev den korrekt! (vilket är väldigt ovanligt) och dels att den var av ”den luriga sorten” – en skickligt utförd avgjutning av en originalplåt. En typ av förfalskning som många gånger kan vara svår att skilja från en korroderad originalplåt.

Så hade det inte varit för säljarens uppgifter: – ”DETTA ÄR EN KOPIA. Karl-Axel Lindblom lär ha ägt originalet till denna. Innan han sålde den så lät han gjuta en exakt kopia.”
… hade det varit mycket lätt att förväxla denna kopia med ett lätt korroderat original.

Plåtmyntkopian saknade märkning och är följaktligen förbjuden att sälja enligt Traderas regler – men med detta brukar de ju allt som oftast ”se mellan fingrarna”.

Kan man då lita på dessa uppgifter från säljaren? – Ja, det verkar faktiskt så! – Tack vare att falskmyntaren själv(!) skrivit en artikel i boken ”Samlad glädje”, utgiven av Numismatiska Klubben i Uppsala 1999. Där kan man läsa att Lindblom beställt en kopia av en icke namngiven konstgjutare, som enligt uppgift då också skall ha gjutit ”en kopia åt sig själv – som hans änka för några år sedan erbjöd till Mynthuset”. – Något som naturligtvis fick ”Mr PlateMoney” himself, Bertel Tingström, att reagera och kontakta Lindblom och fråga om plåten blivit stulen. Om den gode gelbgjutaren passade på att gjuta flera exemplar är okänt.

Nu är inte detta enda gången som Garpenbergs-plåten om 2 Daler SM 1673 blivit utsatt för förfalskningar. Förutom denna lömska avgjutning (de två översta stämplarna t.h.) har det även tillverkats präglade kopior (de två nedersta stämplarna t.h.) av denna plåt. Den senare ingår i en mycket omfattande ”serie” som spänner från ½ till 10 Daler SM och sannolikt härstammar från Småland.

I ett gammalt tidningsklipp (tyvärr odaterat – sent 1960-tal?) från Göteborgs-Posten kan man bl.a. läsa om den småländske bysmeden som ”tillverkade mynt av koppar från kyrktak” och att ”ryktet spred sig snabbt – köpare ända från Tyskland”. Det hela uppdagades efter att en köpman från Göteborg hade vänt sig till Kungl. Myntkabinettet i Stockholm för att få några plåtmynt bedömda. – Bland annat en 12 kilo tung 8 Daler SM. Där konstaterades att mynten var falska och det hela blev omgående en polissak. Köpmannen förklarade att han fått dem genom en bytesaffär med en präst i Småland, något som senare skulle visa sig stämma. Han hade fått förfalskningarna av predikanten Målle Lindberg.

Enligt G-P-klippet var tillverkaren en smed i Småland som ”hade som hobby att tillverka kopior av gamla mynt och brännvinsmått”. Han lär ha varit mycket skicklig och ”tillverkade de gamla historiska mynten för hand , smidde och hamrade och ordnade fina stämplar i dem”.

När polisen hämtade honom till förhör, tog han detta mycket hårt, ”ty han trodde inte att hans hobby att göra souvenirer skulle leda till tråkigheter”. Han hade ju inte sålt plåtarna som äkta och på varje mynt hade han klistrat en lapp med ordet ”KOPIA” – och angett samma sak på sina kvitton. Dessvärre var ju denna märkning knappast permanent och någon dylik kopia med originallappen kvar, har då åtminstone aldrig jag sett.

Så vad lär vi oss av detta? – Tja, skall man nödvändigtvis göra kopior av samlarmynt, så skall de naturligtvis vara ordentligt och permanent märkta med KOPIA eller COPY.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.