Julius Hagander del 4

Nu finns PDF-katalogen över sista delen av Julius Haganders samling tillgänglig på Nordlinds webbplats: http://www.nordlindsmynt.se/hag4.pdf

Många fantastiska mynt – men som jag miss-tänkte inga rara klippingar eller andra speciellt uppseendeväckande kopparmynt. Detta visar – återigen! – hur mycket svårare det är att samla ihop en högklassig kopparmyntsamling – jämför med en dito med guld- och silvermynt. Jag förut-sätter då givetvis ”en obegränsad plånbok” – som väl egentligen är den enda förutsättningen för det senare samlarområdet. Enligt förordet skall Hagander själv kallat sina kopparpengar för ”folkets mynt” och hans intresse för dessa skall ha väckts först mot slutet av hans samlargärning. Gemensamt för alla s.k. storsamlare är väl att de till stor del ”samlat samlingar”? … och jag är nog benägen att hålla med min salig kollega, Paul Levin på ”Mynthandeln” (som han svarade i telefonen) – d.v.s. Mynthandeln Ticalen i Göteborg;   – ”Äh!, det väl inget riktigt samlande att bara köpa upp andras samlingar?”.  Det kan vara hur det vill med detta, men att Haganders samling är fantastisk kommer man inte ifrån. Det må vara att kopparmynten ter sig alldagliga i sammanhanget, men så är det heller inget man lägger sig till med över en helg. ;o)

Att bläddra i en ny auktionskatalog är alltid lika spännande. Extra roligt är det ju när man känner igen något som man tidigare hanterat. Kvadrupel-dukaten 1634 från Wolgast är den första jag känner igen (Ex. Antikören 7, 1989). Och alldeles intill den en gång så otroligt vackra Riga-thalern 1631 som Hamrin/Hyllengren & Co lyckades förstöra genom att doppa den!? Kriminellt korkat! George ”Tamco” Tambakopoulos visade mig den ”inne i det allra heligaste” (vid soffbordet intill kaffebryggaren på Antikörens kontor), och jag blev blixtkär! Vilket mynt! Vilken patina! Alldeles frostig som om den var tagen direkt ur frysen! George hade för avsikt att lämna in den på auktionen och vi kom överens om att sätta utropet till 40.000 kr. – Men George, vad skall du ha om jag köper den här och nu? – 50.000 kr, sade han blixtsnabbt. Hmmm … OK! Sagt och gjort. Fram med checkhäftet (som det hette på den tiden). Tyvärr var den då lite för dyr för att lägga undan som ”pensionsförsäkring”, så den fick trots allt gå på nästa auktion. Hirsch köpte den på Antikören 8, 1989 för 64.000:- +12,5% = 72.000 kr.  – Jävla Ulf, sade George och skrattade. ;o)  När den senare dök upp på Hirsch’ konkursauktion två år senare klubbades den för halva priset. När jag gratulerade köparen, Jan Andersson från Staffanstorp (som om jag minns rätt var ”underbidder” på Antikören 8), sade han kort;  – ”Den var inte värd mer nu – dom hade ju doppat den”.

Ja, det var en liten anekdot från flydda dagar. Skall inte orda mera om Haganders alla ”skrytmynt” ;o)  … utan istället avsluta med lite kopparmynt – ”folkets mynt”. För trots att jag återigen ”kammar noll” på klippingfronten finns det faktiskt några bra kopparslantar på Hagander 4. En Arboga-klipping är t.ex. aldrig fel. Kanske lite övervärderad i realation till annat – men ändå. Och Arboga-halvöret 1627 där gravören glömt bort att gravera bandslingorna är minsann inget vanligt mynt. En hyffsad Nyköpings-kreuzer (skiljs från Säters dito genom avvikande gravörstil och Mm pilsköld) skulle jag definitivt rekommendera före ett porigt ”2½ öre 1661”, som ser misstänkt gjutet ut? 1715 års slant har ju alltid varit en klassiker. Och med vetskapen om att det är mästergravören Arvid Karlsteen som graverat stamparna (i Stockholm och inte i Avesta) blir den ju än mer intressant. Jämför Antikören auktionskatalog 11, 1992 och Mynttidningen 7-1994.

Vet du förresten vad dessa årtal har gemensamt:  1625, 1626, 1627, 1632, 1635, 1636, 1715 och 1720 …?   – Jo, det är årtal på svenska kopparmynt där man ”efter undertecknads skriverier” fått ändra uppfattning beträffande ”den traditionella” synen på VAR de är präglade. Man har helt enkelt fått skriva om historien, sedan slentrian-mässiga antaganden överbevisats. Klippingarna 1625-27, kreuzrarna 1632, Kristina-fyrkarna 1635-36, Karlsteen-öret 1715 samt Lindgrenska kronor 1720 har alla ”kommit hem” till slut. – Och vad lär vi av detta? Jo, att man skall ifrågasätta allt!  – Tag inget för givet och ha inte en alltför stor övertro på ”auktoriteter”. – Även de kan ha fel.  ;o)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.