Grattis Estelle! – guldstjärna!

Idag har Estelle namnsdag. Estelle är en fransk version av Stella, som betyder stjärna. Den 22 maj 2012 döptes en liten flicka, endast tre månader gammal och ungefär så här lång – till Estelle. Hon är ju väldigt ung ännu – men hon har redan en fin titel: Hennes Kungliga Höghet Estelle, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Östergötland.  Dessutom är hon redan numismatiker!  ;o)       – Eller åtminstone dekorerad med Serafimerorden (som kuriöst nog faktiskt instiftades på dagen 264 år innan hon föddes). Och eftersom även ordnar (ordenstecken) och dekorationer (bärbara medaljer) ingår i numismatiken, kan det kanske passa bra att blogga lite omkring detta en dag som denna.

För folk i gemen är nog ”en medal” något man hänger på bröstet efter att ha gjort något bra. De som varit riktigt duktiga kan få en OS-medalj eller kanske en guldmedalj av kungen? Vi andra får kanske nöja oss med en skyttemedalj eller deltagarmedalj från Göteborgsvarvet? – Hur som helst skall man väl ha den på sig!  Nja, trots att allmän-heten allt som oftast sätter likhetstecken mellan ”medaljer” och ”bärbara belönings-medaljer”, så är faktiskt den senare endast en liten, liten del av allt som ryms i det mycket omfattande begreppet ”medalj”. Konstmedaljen, minnesmedaljen, person-medaljen etc. brukar ibland kallas för ”table medals” på engelska. På svenska är kanske ”skådepenning” en bättre (men något ålderdomlig) benämning för medalj. Definitionen på en medalj lyder något i stil med:  ”Ett myntliknande (konst)föremål vars främsta uppgift INTE är att vara betalningsmedel, utan att betraktas”. Men eftersom medaljer förekommer i både silver och guld har de ju, av lätt insedda skäl, ofta fler värden än det rent kostnärliga. De KAN faktiskt också vara betalningsmedel.

Medaljen är ett barn av renässan-sen, brukar det heta – även om den fanns redan under antiken. Om man vill kalla den berömda Alingsås-brakteaten (”funnen år 1695 vid Alingsås” – avbildad längst ner i detta blogginlägg, tillsammans med lilla Estelle och Serafimerorden) för guld-/smyckesbrakteat, amulett, talisman, statussymbol – eller medalj? – är väl närmast en fråga om tycke och smak. Hur som helst är den en av de största och finaste som hittats i Skandinavien – och världen! (diameter Ø 60,3 mm eller ”2-3/8 tum” och vikt 22,86 gram eller ”1-23/32 lod”). Enligt experterna skall motivet föreställa ”Odin / Woden’s head over Balder’s injured horse” … själv tycker jag mera det liknar ”en rejält stiliserad ”keltisk” imitation av Filip II av Makedoniens (359-336 f.Kr.) klassiska tetradrachm?”  Den ursprungliga mynttypen slogs långt, långt efter Filips död och kom dessutom att kopierades av kelter från Svarta Havet till England – under århundraden! Dateringarna av dessa keltiska präglingar är emellertid nästan lika svåra att vara tvärsäker på som ”folkvandringstidens”  guld-brakteater. De senare är ett ganska outforskat område – i numismatikens periferi.

Den förste store ”riktige” medaljkonstnären anses vara Antonio Pisano, kallad Pisanello. Han var egentligen målare i renässansens Italien, men av någon anledning kom han att i 40-årsåldern börja ägna sig åt medaljkonsten. Hans första medalj ägnas den byzantinske kejsaren Johannes VIII och är troligen utförd 1438 i Ferrara (alternativt 1439 i Florens). Pisanellos medaljer är signerade OPVS PISANI PICTORIS (”målaren Pisanos verk”) och är alla av förhållandevis stort format (67-110 mm). Samtliga är gjutna med s.k. cire perdue-teknik (förlorad form) i brons eller bly. Originalexemplar är idag ytterligt sällsynta och förekommer knappast till försäljning. Däremot förekommer det mer eller mindre lyckade avgjutningar.

I samband med Gustav Vasas begravning 1560 kom medaljen till Sverige. Konstnären hette Willem Boy (1520-1592) och hade sin ateljé i Mechelen i södra delen av Nederländerna. Dessa de första svenska medaljerna hade kanske större likheter med eleganta guldsmedsarbeten än med de traditionella konstmedaljerna och syftet var också att dela ut dem som gåvor – ofta infattade och avsedda att bäras i kedjor. Och det väl kanske här vi egentligen finner föregångarna till det vi idag kallar: De kungliga svenska riddarordnarna:

  • Serafimerorden
  • Svärdsorden
  • Nordstjärneorden
  • Vasaorden

Den 23 februari 1748 instiftades Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden av kung Fredrik I (1720-51) på Riksdagens inrådan och efter initiativ av Carl Gustaf Tessin (1695-1770). Lite senare, den 29 maj 1772 instiftade Gustav III (1771-92), den fjärde och sista av Sveriges riddarordnar – Vasaorden.

När det gäller bärbara medaljer finns en specialsida på nätet – Medalj.nu – och för de som önskar lite mera information om medaljer i stort – varför inte börja här?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.