Året var 1988 och jag skulle fylla 24 år. Till vår 6:e myntauktion hade vi fått uppdraget och förtroendet att sälja ett mycket omdiskuterat mynt, ”spanska skölden 1625”. Det var denna koppar-klipping som väckte mitt forskarintresse och gav mig den nyttiga erfarenheten att våga ifrågasätta. Något som jag haft nöje av i snart 30 år.
En majoritet av dåtidens ”stora elefanter” betraktade nämligen detta mynt som ett falsarium, tillverkat av en okänd förmåga på okänd ort på 1730-talet!? Förfalskningsteorin lanserades av skribentparet Yngve Almer och Ingemar Carlsson 1978, som snart fick medhåll av exv. Bertel Tingström, Anders Frösell, Stefan Bakos, Jan L. Hyllengren, Per-Göran Carlsson, Archie Tonkin och ”hela smålandsgänget” med Björk och Serrestam i spetsen. Problemet var bara att ”1730-tals-teorin” var en häxkittel fylld med ett hopkok av felaktiga antaganden, ostyrkta spekulationer och substanslösa slutsatser. Så föga förvånande var tunga namn som Lars O. Lagerqvist, Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Bjarne Ahlström måttligt imponerade av falsarieförespråkarnas tunna och ganska spydiga argumentation. Dessvärre förmådde de inte under den s.k. ”stencildebatten” att slå hål på förfalskningsryktena, vilket ledde till många år av ”status quo”.
- GUSTAV II ADOLF 1611-1632. PROVMYNT.
176. Säter. 1 Öre (klipping) 1625. Med s.k. Spansk sköld. SM 169.
HG 78. Old. 820. Sti. 1138. HH 10. Vikt: 28,45 gram. RRR.
(1+), utrop: (15.000), klubbat: 22.000 kr + 12,5%
Tio år efter ”stencildebatten” var det dags för efterforskningar och katalogarbete inför Antikören Myntauktion 6, 1988. Men tanke på förfalskningsförespråkarnas kategoriska och ibland lite ”von-oben-nonchalanta” yttranden, bestämde jag mig för att lägga lite extra krut på utrop nr 176 (se ovan). Eftersom mitt numismatiska bibliotek vid denna tid inte var vad det är idag, blev det under researcharbetet täta besök på Universitetsbiblioteket – och ett lusläsande av alla auktionskataloger jag kom åt. Resultatet finns i nämnda katalog.
Som ett förstlingsverk, skrivet under stark tidspress, är jag rätt stolt över artikeln i Antikören auktionskatalog 6, 1988 (s. 20-25). Den innehåller trots allt både bildbevis för ”spanska sköldens” äkthet (bl.a. G och sveakronor har punsats in med samma verktyg som till de reguljära Säter-klippingarna) och visar för första gången hur man skiljer Säters kopparklippingar från de som präglats i Nyköping. Detta var och är banbrytande! Kanske t.o.m. lite för stort för dåtidens ”farbröder” att erkänna? En ung ”uppstickare”, från Sveriges framsida, som löst det som Stiernstedt, Cavalli, Appelgren, Svensson, Ekström – och framför allt de själva!! – aldrig lyckats med. Och därför hördes inte heller minsta ljud från de annars så högljudda debattörerna … 😉
Egentligen skulle det räckt med denna artikel. Men eftersom ”samlardjävulen” drabbat mig, och min forskning tio kataloger senare, lett fram till många nya rön, kom katalogen över Antikören Myntauktion 16, 1995, att bli en sammanställning över vad jag kommit fram till efter sju års studium. Tanken var att förklara på en nivå som vilken nybörjare som helst skulle förstå. Logisk uppdelning på myntorter, präglingsmetoder och typer. Illustrationer av krontyper, vasar etc. och valörerna i stigande ordning för bästa kronologi. 66 ”Ottosson-nummer” fördelade på 25 typer, illustrerat, logiskt och enkelt. Ja, rent av elegant! 🙂
Men inte hjälpte detta. Senare samma år firades ”Svensk myntning i tusen år – 995-1995” med jubileumsmynt och två fina publikationer från Svenska Numismatiska Föreningen (SNF). Numismatiska Meddelanden XXXIX (Avesta Myntmuseum) samt NM XL (Myntningen i Sverige 995-1995). Båda anger Gustav II Adolfs klippingar som präglade i antingen Säter eller Nyköping. Båda är skrivna av Bertel Tingström, ”med tack till Jan-Olof Björk, Växjö”. Samma rådgivare användes f.ö. till Tonkins Myntboken.
Först ut att anamma myntortsattridueringen av 1988/1995 var samlaren och skribenten Håkan Widjestrand. I Mynttidningen 5/6-1995 framför han även skriftligt att han ”håller för mycket sannolikt” att myntortsteorin faktiskt stämmer. Året därpå kom ett halvt erkännande från den kunniga mynthandlaren Bengt Hemmingsson, som skrev följande i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 2-1996), under rubriken ”Säter eller Nyköping?”:
- ”Nyligen har Ulf Ottosson (1988 och 1995) åstadkommit en klassificering av det bevarade myntmaterialet, som skett på helt andra grunder än tidigare. Detta är inte platsen att diskutera indelningen i detalj; det kan dock konstateras att de attribueringar som Ottosson gjort inte motsägs av vad de skriftliga källorna indikerar. På det hela taget är hans arbete ett stort steg framåt vad beträffar vår kunskap om klippingmyntningen 1624-27.”
Bland auktionsfirmorna var det faktiskt Bjarne Ahlström som var först ut att använda sig av den Ottossonska myntortsuppdelning. I auktionskatalog 62, år 2000, började Ahlströms myntauktioner i Stockholm att dela upp kopparklippingarna på Säter respektive Nyköping. Dock utan att ange någon referens/källa. Medförfattare till denna katalog var bl.a. Sonny Serrestam. Den numera insomnade firman Aurum auktioner (Hamrin, Pettersson och Gustafsson), som arrangerade några myntauktioner i början av seklet, trodde tydligen inte på attribueringen, för man anger konsekvent ”Säter och Nyköping”. Det gjorde emellertid Nordlinds mynthandel i Stockholm, som i 2006 års auktionskatalog blev först med att referera till ”Ottosson 1995”. De tre katalogförfattarna Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist höll fast vid detta även i katalogsviten över Bonde-auktionerna 2007-2010 och fick även gehör för saken från jättefirman Künker i Osnabrück, då Hagander 4 gick av stapeln 2012. Att få sådana erkännanden från gräddan av professionella numismatiker känns naturligtvis mycket tillfredsställande. Men varför i hela världen skall det behöva ta sån tid!? Och varför har ”amatörerna” fortfarande inte fattat? 😉
När Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) öppnade mynthandel och startade auktionsfirman MISAB 2009, kände man tydligen inte till myntortsattridueringen från 1988/1995, utan angav ”SÄTER och NYKÖPING” ala 1976. Det var först hösten 2010 (imponerande 22 år! efter Antikören 6) som ”Firma Björk & Carlberg” blev varse att även kopparklippingarnas myntorter gick att åtskilja. I katalogerna 3-16 (2010-2016), refererade Carlberg konsekvent till ”Ottosson 1995” (Antikören auktionskatalog 16) och försöker, med varierande framgång, fördela klippingarna på respektive myntort. Men i och med auktionskatalog 17, 2016 har man tydligen ändrat sig, för då återgår man till ”Säter och Nyköping” och 40 år gamla SM 1976.
Helt konsekvent är man emellertid inte, ty under MISAB 17:186 råkar man kopiera lite text från MISAB 3:1105, där Antikören 16, 1995 refereras. Nu har man dock inte studerat denna referenslitteratur (eller denna blogg) speciellt väl, för av texten framgår att man inte känner till att det underliggande motivet på Ottosson 44 är Ottosson 42 (”S i pilvinkeln”) och att S:et alltså markerar myntorten SÄTER, trots att valsarna graverats i Nyköping. Carlberg jämför istället med Ottosson 61, som dock inte har det ”stora G” som endast förekommer på Ottosson 42 (1625) och Ottosson 62 (1626). Hade Carlberg bara läst Antikören 16 lite bättre skulle han f.ö. kunnat datera även MISAB 20:608 (stort G och defekt kronpuns = 1626).
När Svenska Numismatiska Föreningen (MISAB) nu skall beskriva och saluföra Säter-halvöret i provmyntserien 1625 (Ottosson 21, SM 171, Cav. 7), väljer man att helt omotiverat ange myntorten till ”STOCKHOLM?”, med lästipsen:
- en 38 år gammal opublicerad och utdömd ”stencildebatt”,
- en ”Ottosson-artikel” skriven av Håkan Widjestrand (sic!), samt
- ett sedan 20 år tillbaka vederlagt debattinlägg, författat av Jan-Olof Björk (”den mest drivande kraften bakom bolagets tillkomst”)!?
Att det finns gott om prestige ”i ankdammen” är knappast någon nyhet. Men att låta egna antipatier styra verksamheten blir samtidigt en aning skrattretande. Speciellt när man gång efter annan kliver upp på sina höga hästar och basunerar ut sin egen förträfflighet.
- §1a. ”Svenska Numismatiska Föreningen är ett vetenskapligt samfund, som har till ändamål att stödja och främja den numismatiska forskningen i Sverige.”
På sidan 105 i SNF/MISAB:s 20:e katalog kan vi läsa: – ”Möjligen är dessa intressanta klippingar tillkomna i en präglingsmaskin lik den i vilken tidigare emitterade guld- och silverklippingar tillverkats”… ”Om så är fallet skulle myntorten också kunna vara gemensam med de flesta guld- och silverklippingarnas, nämligen Stockholm.”
MEN LILLA HJÄRTAT! DU HAR JU INGA SOM HELST BELÄGG FÖR DETTA!!
Varför Stockholm?? De första kopparmynt som slogs där är närmare 100 år yngre, från 1715. Varför inte kopparmyntverket i Säter, där stamparna är graverade!? Detta år präglades klippingar av koppar i Säter (åtta typer) och Nyköping (sju typer), samt runda lågvalörer av silver i Kalmar (två typer), Göteborg och Stockholm (en typ vardera). Varför skulle man mitt i smällkalla vintern (med häst och släde?) transportera sex stampar, tillsammans med ett eller flera skeppund koppar (à 136 kg) de 20 milen till Stockholm? Vore det inte avsevärt lättare att i Säter tillverka en enkel fixtur till stamparna (fyrkantsjärnen)? Till en upplaga som enkelt kunde präglas på en eller två dagar, hade ”ett hål i en planka” funkat som fixtur! I nödfall kunde man sträckt ut handen och greppat en tång! Att flytta hela myntverket till Stockholm är fullständigt absurt!
Lästips: Mynttidningen 5/6-1996 med svaret på Björks debattinlägg 1996.
Hela Stockholms-resonemanget faller på sin egen orimlighet och bland annat därför, är det anmärkningsvärt att ett ”vetenskapligt samfund” framför den här typen av illa underbyggda ”svåger-resonemang / kompistyckande”. Lika illa är det att man underlåter att beakta det som faktiskt skrivits i ämnet. Att man sedan lyckats tillskriva undertecknad Widjestrands artikel, visar väl bara hur illa det är ställt med källkritiken. Att i ett ”debattinlägg” 1996 skriva: ”Sannolikheten för att Säter skulle ha varit myntort för klippingserien är obefintlig”, må väl vara förlåtet. Men att 20 år efter att samma debattinlägg totalsågats, vidhålla en vederlagd teori, är faktiskt ganska pinsamt. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att katalogförfattaren påverkats av en beroendeställning och därför brustit i objektivitet. Vetenskapliga samfundet SNF har all anledning att skämmas!
Än mer pinsamt är det att läsa MISAB:s, tvärsäkra men helt omotiverade, äkthetsbedömning av provmyntserien: – ”Enligt vår uppfattning råder det i dag inget som helst tvivel om den saken”, låter man meddela – med näsan i vädret. Vem som bevisat äktheten och hur, har man helt glömt bort. Istället svamlar man något helt ovidkommande om ”marknadsmässiga priser”!?
I Björks refererade debattinlägg 1996 läser vi:
– ”Författaren till detta debattinlägg har haft en kluven inställning till myntens samtidighet/äkthet.” Efter långa och heta telefonsamtal med Jan-Olof i början av 1990-talet, skulle jag nog kalla detta för en gedigen efterhandskonstruktion. Björk & Co var snarare kategoriska falskmyntförespråkare fram till 1995. I gott sällskap dock. Minns mycket väl ”Myntmötet i Avesta 1994”, då Tingström lite malligt deklarerade att; Avesta Myntmuseum minsann inte ställer ut falska mynt (”Spanska skölden”). Medan PG och smålänningarna nickade, log jag brett och sa; ni kommer att få krypa till korset och ändra er allihop … jag har identifierat i stort sett varenda puns. Inte kunde jag då ana att det fanns så tjuriga myntsamlare … 😉