I tisdags bloggade jag lite om Goternas första mynt – präglade vid Svarta havet, närmare bestämt i regionen kring Taman-halvön, öster om Krim vid Azovska sjön.
Att dessa tidiga gotiska mynt är imitationer av äldre mynttyper, verkar de flesta forskare vara eniga om – men om det är Mars, Artemis/Diana eller Nike/Victory som ses på frånsidan är kanske fortfarande en öppen fråga?
Idag tänkte jag skriva lite om en engelsk mynttyp som faktiskt är formgiven efter en då 725 år gammal förlaga! – Vilket visar att man ibland får ”leta brett” för att hitta rätt. Det översta myntet på bilden är präglat i staden Serdica i Thrakien (nuvarande Sofia i Bulgarien) under den romerske kejsaren Probus (276-282) åren 277-278 e.Kr. – och det nedre myntet är (enligt omskrifterna) präglat i London av den engelska kungen Ethelred II (978–1013, 1014–1016), med det föga smickrande smeknamnet ”den villrådige” (kommet av hans många eftergifter, i form av s.k. dana-gälder, till skandinaviska ”vikingar”). Typen dateras till omkring år 1003-1009.
Gemensamt för dessa ”båda herrar” är att nämnda mynttyper har ”krigiska” porträtt där myntherren uppträder med sköld och strålkroneförsedd hjälm (Probus bär dessutom ett spjut över axeln – i mycket sällsynta fall har han även en häst med sig – se bild 2).
– ”Den engelska Helmet-typen går tillbaka på ett romerskt mynt, en dubbeldenar, präglad i Lyon för kejsar Maximianus (285-305)”, skriver Brita Malmer i Den svenska mynthistorien, SMH sidan 59.
Den SVENSKA mynthistorien!?? – Men det är ju ett engelskt mynt. Hur hänger det där ihop?
Jo, detta har med ”Sveriges första mynt” att göra. Omkring år 995 började nämligen den svenska kungen Olof Skötkonung (ca 992-1022) prägla imitationer (som det heter när falskmyntaren är kunglig) av engelska silver-pennies, s.k. CRVX-penningar, i (eller vid) handelsplatsen Sigtuna.
De svenska vikingatidsnumismatikerna med Malmer i spetsen har lagt ner mycken möda på att konstruera s.k. stampkedjor för att försöka kartlägga denna exotiska myntning. Det hela spårar emellertid ur redan i kedja 1, då mynthusets organisation rasar samman och all tillverkningsteknisk logik försvinner. Allteftersom forskarnas stampkedjor växte och smalt samman eskalerade ”Sigtuna-myntningen” till gigantiska proportioner. Länge har vi hört: ”ALLT tillhör Sigtuna!” … men nu ser man lyckligtvis tecken på en efterlängtad ”tillnyktring”, då man börjat inse att mycket av detta material hör hemma i danska Lund … och i baltikum … och i …?
Malmer föreslår, som sagt, ”dubbel-denaren” (egentligen en underhaltig AE-Antoninianus) från Maximianus som Helmet-typens förlaga (bild 2). Denna saknar emellertid sköld, varför jag skulle vilja höja en lans för Probus dito – som dessutom är mycket mera spridd. Mynttypen präglades, förutom i självaste Rom, även i Lyon (Frankrike), Ticinum (Italien), Siscia (Kroatien), Serdica (Bulgarien) samt i Cyzicus (Turkiet).
Den 725 år yngre silverpenningen utger sig ju faktiskt vara präglad av myntmästaren Edwine i London under kung Ethelred II – från 1003. Omskrifterna lyder:
+ ÆDELRED REX ANGLO )( + EDPINE M-O LVND. Men eftersom vi vet att det gjordes skandinaviska imitationer (och förfalskningar) av kung Ethelred II:s engelska mynttyper, kan vi inte vara 100%-igt säkra på att omskrifterna talar sanning. Det finns också en möjlighet att LVND i detta fall inte står för LONDON – utan för LUND, och att mynten bara är slagna i Ethelreds namn. Generellt kan LVND nämligen också stå för LUND. Liknande typer slogs f.ö. i Lund ca 40 år senare, under den s.k. stridsperioden.
Med tanke på den välgjorda gravyren och de fullständigt korrekta omskrifterna är väl Sigtuna ett mindre troligt alternativ i detta fall. Där blir omskrifterna mycket snabbt förvirrade och stilen mer och mer degenererad . Det enda som, enligt Malmer, talar för Sigtuna är den lilla ringen i tredje korsvinkeln, då denna även förekommer på exemplar slagna på fyrkantigt myntämne … något man gärna vill knyta till Sigtuna. Det aktuella myntet katalogiseras av Malmer i ”sannolikhetskategori II-III”, SMH nr 516 (s. 265).
Den engelska Helmet-typen förekommer även i guld! (extremt sällsynt!) och kallas då Mancus (Mancosus). Den lär ha haft en guldvikt på 4,25 gram och motsvarat 30 pence i silver. Och eftersom det gick 240 silver-pennies på det engelska pundet (Tower pound = ca 350 g), bör det alltså ha gått 8 mancus på detsamma. 350/240 x 30 = 43,75 … och detta genom 4,25 ger förhållandet mellan guld och silver = 10:1. Att jämföras med 8:1 i Sverige ett par hundra år senare (1240) – se blogginlägget: För 30 silverpenningar.