Ni som följer ANTIKÖREN på FaceBook har kanske noterat att vår kommentar på gårdagens inlägg från Ekonomiska Museet (f.d. Kungl. Myntkabinettet, KMK), idag har blivit lite missvisande, eftersom EM/KMK helt sonika bytt ut den ursprungliga bilden. Hade egentligen inte tänkt skriva mer om detta, men efter bildbytet blir ju kommentaren lite märklig, speciellt för ”nytillkomna tittare” på delade FB-sidor såsom vår egen.
Det är klart att det måste vara skämmigt, pinsamt och genant för Statens Historiska Museum (SHM) och Ekonomiska museet (KMK) att bli påkomna med att exponera falska mynt som påstås var äkta. Det är förvisso förståeligt att man snarast möjligt helst vill glömma det hela och sopa allt under mattan. Men samtidigt som ”det är mänskligt att fela” och ett faktum att ”även solen har fläckar”, finns det ju en poäng i att försöka lära av sina misstag – och inte bara dölja dem. Tänkte därför passa på att i dagens blogginlägg, i korthet, utveckla det där med äkta och falska mynt och medaljer – som givetvis förekommer även i de finaste kungliga samlingar.
Anledningen till att undertecknad på en sekund kunde konstatera att det rörde sig om en förfalskning, skulle med ett enda ord kunna sammanfattas med; Erfarenhet! Har man samlat och studerat mynt – och numismatisk litteratur! – i över 50 år, har man samlat på sig en del av den varan. Har man dessutom intresserat sig för tillverkningsteknik och gravörstilar, finns kanske förutsättningarna för att åtminstone försöka förklara VARFÖR myntet ifråga är falskt? Att förklara detta för en kunnig numismatiker är ingen konst. Problemen börjar när man skall försöka hitta rätt nivå för någon som aldrig sysslat med mynt. Har fått frågan; Hur kan du se att den är falsk? hundratals gånger. Men att i ord kortfattat förklara detta för en novis är i princip omöjligt. Men låt oss ändå göra ett försök.
De övre guldmynten på bilden ovan är båda äkta. Johan III. 48 Mark 1590 (rätt vikt = 21,60 gram) respektive 3 Mark 1590 (rätt vikt 1,35 gram). De båda undre ”mynten” är däremot kopior gjorda för samlare på 1700-talet – sannolikt efter illustrationerna i Elias Brenners banbrytande verk Thesaurus nummorum Sveo – Gothicorum : thet er en skat af swenskt mynt, utgiven i en exklusiv upplaga 1691 och en allmän dito 1731. Vikterna på kopiorna är 15,87 gram (-27%) respektive 0,91 gram (-33%). En avvikelse som är fullständigt orimligt för guldmynt och något som Ekonomiska Museet naturligtvis direkt borde reagerat på. Härmed kan vi även tipsa om 48-markens kompis – den falska 3-marken 1590.
Det jag reagerade instinktivt på var dock den grova och helt otidsenliga stilen, där hela myntbilden inklusive omskrifterna är handgraverade! – och inte inpunsade! En professionell myntgravör använde EN PUNS för att punsa in sveakronorna på dessa mynt. På kopiorna är dessa kronor handgraverade, med följden att den ena inte är den andra lik. Detsamma gäller bokstäverna i omskrifterna – inte en nöffra rätt. Notera också att omskriftsdelaren bladtecknet (en myntmästarsymbol?) kl. 12 på 48-marken, missuppfattats av förfalskaren och istället återgivits som ett kors.
Falskmyntaren på 1700-talet hade aldrig sett ett originalmynt från 1590. Och inte hade han ens några grundläggande kunskaper om hur en myntgravör arbetar, d.v.s. bygger upp myntbilden med hjälp av punsar. Han har helt enkelt gjort så gott han kunnat för att, efter Brenners illustrationer, kopiera en mynttyp som var oöverkomligt sällsynt och åtråvärd för dåtidens samlare. Kanske på beställning? 1700-talet är århundradet då myntsamlande tar fart i Sverige. Då var det status att ha ett förnämligt myntkabinett att visa upp. Vi befinner oss alltså ca 150 år innan arkeologin gjorde sin entré i landet. År 1866 utkom Sveriges första arkeologiska avhandling: – ”Svenska folket under hednatiden”, av numismatikern och arkeologen Hans Hildebrand (1842-1913).
Att jag avslöjade just denna kopia så snabbt kan väl också bero på att jag för 30 år sedan, i samband med min klippingforskning, upptäckte att VASEN på 48 Mark 1590 är inpunsad i stampen med samma puns som använts till den valsverkspräglade Säter-klippingen om 2 Öre 1627. Myntmästaren i Stockholm 1574-1599/1602, Gillis Coyet d.ä. använde den stora Vase-punsen 1590 … och hans son Gillis Gillisson Coyet d.y. (ca 1580-1634), myntmästare i Säter 1624-1627, återbrukade densamma – 37 år senare! Om gravören hette Coyet eller Henrich är oklart. Läs mera i Mynttidningen 1-1995, s. 28-29.
Brenners fenomenalt illustrerade verk innebar att 1700-talets samlare fick en mall att samla efter. Och kunde man då inte förvärva alla typer, fick man göra/beställa egna. Detta gällde både mynt och medaljer. Och likt renässansens fäbless för antika mynt (och kopiering av dylika – jämför Valerio Belli och Giovanni Cavino med sina ”Paduaner”) började man i 1700-talets Sverige berika sina samlingar med kopior. Som förlaga tjänade allt som oftast Elias Brenners illustrationer – varvid den tidstypiska stilkänslan kastades ut med badvattnet.
På översta raden i bildkollaget ovan ses den äkta varan. I mitten Brenners bilder och nederst kopior efter dessa illustrationer. Idag, 250-300 år senare, är även dessa kopior i högsta grad numismatiskt intressanta, men de skall naturligtvis särskiljas från originalen. Johan-medaljen ovan är utförd av mästaren Willem Boy 1568-69 och kan inte på något sätt jämföras med den konstlösa kopian – eller attribueras till Boy?! som Delzanno gör i Sveriges Kungliga Medaljer (SKM, Johan III, nr 8). Det skiljer ju 200 år emellan dem!
I fallet med 48-marken var det alltså avvikande vikt, stil och teknik som avslöjade förfalskningen. Vikten kan mätas, medan stil och teknik kräver kunskap (erfarenhetsmässig bedömning). Den som känner till Brenner och att man på 1700-talet började tillverka säregna mynt- och medaljkopior i grov stil, har ytterligare skäl för misstanke. Idag är det för övrigt väldigt lätt att göra en (oförstörande) metallanalys för att få svart på vitt.
Sammanfattningsvis kan man väl tycka att så här grova handgraverade kopior med lätthet borde kunna avslöjas av yrkesnumismatiker. Men kanske har det skrivits för lite om saken? Vi får säkert anledning att återkomma. Den vanligaste typen av medaljkopior är annars avgjutningar av präglade original. Om det tidiga 1700-talet är Brenner-kopiornas tid så är nog 1800-talet avgjutningarnas sekel. Talrika exempel finns för övrigt i nyutkomna SKM 2024. År 1838 uppfanns galvanotekniken (electrotyping eller galvanoplastik) som kom att innebära ytterligare en mynt- och medaljkopieringsmetod – för utställningar och samlare.
Varje tid har sin teknik, men alla går lyckligtvis att avslöja!
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*