När vi nu skriver 2022 innebär detta att det i år är 1000 år sedan Olof Skötkonung (Olof Eriksson, Skattkung) gick ur tiden. Om detta kommer att innebära något jubileumsfirande och nya minnesmynt, återstår att se. Men tillåt mig tvivla.
Eftersom jag sedan 2020 etablerat lite av en traditionen här på Myntbloggen.se; nämligen att på min fars födelsedag välja ut något spännande avsnitt ur min kommande bok (med arbetsnamnet ”Sveriges första mynt”) och kåsera lite kring detta. Så idag, den 19 januari 2022, tänkte jag skriva lite om de kungar som föregick vår tusenårsjubilar, ”myntkungen”, Olof Eriksson, Skattkonung.
Sveriges Kungahus förtecknar på sin webbsida Sveriges regenter under 1000 år.
(Länken ändrad / flyttad / undangömd 2022).
De kungar som regerade före den Stenkilska ätten är enligt Kungahuset följande:
- Erik Segersäll ca 970 – ca 995
- Olof Skötkonung ca 995 – ca 1022
- Anund Jakob ca 1022 – 1050
- Emund gamle ca 1050 – 1060
Här på bildmontaget ovan illustreras dessa ”vikingakungar” med fyra medaljer ur medaljserien ”Hedlingers regentlängd”. Vilken ätt dessa herrar tillhörde nämns inte på Kungahusets webbplats, men man brukar kalla den för ”den gamla kungaätten” eller ”Björn Järnsidas ätt” (även Erik Segersälls ätt förekommer). Tidigare kallade man den Ynglingaätten efter Yngve-Frejs ättlingar.
SAGOKUNGAR
Även om viss ”modern historiesyn” för närvarande ofta förnekar Sveriges historia och gamla arvkungarike, känner vi faktiskt till en rad historiskt belagda kungar långt före Erik Segersäll. Så skall man tro på Sveriges Kungahus, när man förtecknad ”Sveriges regenter under 1000 år”, med Erik Segersäll först i raden, eller på vårt statliga ”centralmuseum” i Stockholm – Nationalmuseum? – som 2022 påstår att:
– ”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och därmed heller inte svenskar”.
Adam av Bremen skrev så här 950 år sedan: – ”Svenskarnas stammar är många, utmärkta i fråga om styrka och vapenföring, och dessutom framstående krigare både till häst och till sjöss. Därför ser det ut som om de genom sin kraft blir herrar över övriga nordiska folk. Kungar har de av gammal ätt, men deras makt beror av folkets vilja. Vad alla gemensamt har beslutat, det måste han bekräfta, för så vitt inte hans avgörande, som de ibland mot sin vilja följer, befinnes vara riktigare.” (Utdrag ur Adams 4:e bok, kapitel 22).
Dagens Sverige kan kanske upplevas som väl hårt drabbat av Marxs och Engels materialistiska historiesyn, där all form av ”nationalism”, hur realistisk den än må vara, skall förnekas in absurdum (utom vid idrottsarrangemang). Nationalromantikens dagar, då Skansen och Nationalmuseum grundades, känns väldigt långt borta. Idag är det mer eller mindre legio att även historiskt belagda svenska kungar och deras domäner hänförs till kategorin sagokungar och landskap, av den ”moderna” historiesynen.
LOKALPATRIOTISM
Man väljer selektivt ut de källor som passar ens syften. Ofta föredrar man ”fakta” från sagans värld, samtidigt som man förnekar våra äldsta och mest trovärdiga källor.
– Talrika äro de historiker som förirrat sig i sagans värld.
– Historieintresset är påfallande ofta lokalt förankrat.
– Gamla ”sanningar” har en tendens att överleva nya rön.
– Historia är färskvara – men ändå väldigt trögflytande.
Urvalet förefaller påfallande ofta göras utifrån vilket land/landskap historikerna kommer ifrån. Svenskar, danskar, upplänningar, västgötar och skåningar är sällan helt eniga. Danskarna verkar t.ex. inte tro på sin egen kung (Sven Estridsson) och brukar därför förneka både Adams Olof den Svenske och det faktum att Erik Segersäll (Erik Sejrsæl) tvingade Sven Tveskägg (Svend Tveskæg) i landsflykt i Polen under 7 års tid. Även om man skall vara försiktig med Wikipedia är det ganska kul att ”växla språk” och se hur fantastisk olika samma personer/händelser kan beskrivas.
Våra främsta källor till ”Sveriges gamla kungaätt” är Rimberts Vita Anskarii (Ansgars liv) ca 875 och Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis (Historia om Hamburgs stifts biskopar) ca 1075, samt Kungliga Ättartal i Hervararsagan. Problemet är att historiker i alla tider haft mycket svårt att få dessa källor att gå ihop. Man har betraktat dem som motstridiga och därför har sanningshalten ifrågasatts.
En källa som i princip aldrig nämns i dessa sammanhang är den mäktiga medaljserien om 56 medaljer, kallad Hedlingers regentlängd och påbörjad 1734. Men eftersom detta är en i grunden numismatisk blogg om mynt och medaljer kan det kanske vara intressant att reflektera över hur Sveriges största historieskrivare resonerade på det tidiga 1700-talet. De båda lärde herrarna Carl Reinhold Berch (1706-1777) och Erik Benzelius d.y. (1675-1743), behöver vi kanske inte ägna så mycket tid denna gång, men det var i alla fall de som var såväl initiativtagare som historikerna bakom den för samlare så välkända medaljserien.
På uppslaget ovan redovisas de båda regentlängderna parallellt, sida vid sida. Där kan man konstatera att Hervararsagans Kungliga Ättartal redovisar nio kungar i ”Björn Järnsidas ätt” före Erik Segersäll: Björn – Erik – Refil – Erik – Anund – Björn – Erik – Björn … följd av ”Olof”, en äldre bror till Erik Segersäll. Detta medan Rimbert och Adam av Bremen endast får ihop följande svenska regentlängd: Anund – Björn – Olof – Ring – Erik & Emund Ringsson – Emund Eriksson … följd av Erik Segersäll.
Sätter vi upp källorna bredvid varandra ser vi att den första riktiga samstämmigheten är Erik Refilsson och hans efterträdare, bröderna Anund och Björn Eriksson. Att Björn Haugi tas med i 1734 års regentlängd medans hans äldre bror Anund Uppsali ratas, beror på den senares okristliga levene. Hedlingers regentlängd innehåller endast ”kristna” kungar (eller åtminstone ”välvilligt inställda” till den nya religionen), vilket naturligtvis var ett medvetet val på 1700-talet. Erik Anundsson Väderhatt saknas hos Rimbert och Adam, men tas upp i de två övriga källorna. Kung Olof figurerar samtidigt både i Rimbert, Adam och nämnda medaljserie, men saknas i Hervararsagan.
Redan Berch och Benzelius insåg problematiken med de parallella kungarna Björn Eriksson & Ring. De hade dock ingen lösning på problemet, så den projekterade medaljen (nr 4) blev aldrig varken graverad eller präglad. Däremot hade man redan på 1700-talet klart för sig att Adams Emund Eriksson var densamme som i Landamäri (Äldre Västgötalagen) kallas Emund Slemme av Uppsala och att denne naturligtvis skulle vara med. Man visste till och med att sagans ”Olof Björnsson” (på motsvarande plats) var ohistorisk och då givetvis skulle refuseras. Senare historiker har för övrigt blandat bort korten rejält när det gäller Emund Slemme och förväxlat honom med Olof Skötkonungs frilloson, Emund den Gamle. Medaljsamlarna vet bättre!
Och även de som läst Adam av Bremen: – ”Jag har hört av danernas ofta citerade kung Sven (d.v.s. danske kungen Sven Estridsson, dotterson till Sven Tveskägg och drottning Sigrid Storråda), att svenskarna vid denna tid styrdes av en viss Ring tillsammans med hans söner Erik och Emund. Det är samme Ring som före sig haft Anund, Björn och Olof, om vilka man kan läsa i den helige Ansgars levnadsbeskrivning, jämte andra som inte nämns vid namn.” (Utdrag ur Adams 1:a bok, kapitel 61).
– ”Emund, Eriks son, regerade då i Sverige. Denne stod i förbund med Harald* och var vänligt inställd till de kristna som kom till honom. I Norge regerade Hakon,** och när nordmännen hade avsatt honom med anledning av hans övermodiga uppträdande, återinsatte Harald honom (ca 975) i kraft av sin auktoritet och gjorde honom försonligt inställd till de kristna.” (Utdrag ur Adams 2:a bok, kapitel 25).
* Harald Blåtand (932-985). ** Håkon Jarl (ca 935-995).
KUNG I BAREN
Den helt grundläggande frågan – som ingen verkar ha ställt? – är givetvis; VAR? och ÖVER VAD? var det dessa KUNGAR regerade!?
Om vi återgår till Hervararsagans Kungliga ättartal finns där ett antal mycket viktiga ledtrådar, här nedan uppdelade i fyra punkter.
Bröderna Erik och Refil Björnsson (1.) var båda kungar – men med olika ”titlar”. Erik var ”kung i Sverige” och Refil var ”härkonung och sjökonung”. Att vara Kung i Sverige är således inte samma sak som att vara Kung i baren efter löning. Kung kan betyda olika saker i olika sammanhang och man måste givetvis alltid klarlägga över vad och vilka respektive kung regerade. Erik Refilsson (2.) fick bli kung (riksföreståndare?) efter Erik Björnssons död, då den sistnämndes barn var omyndiga. När Erik Björnssons söner, Anund Uppsali och Björn Haugi (3.) växt upp, tog de i kraft av arvsrätten över styret efter Erik Refilsson (som ev. abdikerat?). Men nu kommer det viktigaste:
- ”DÅ DELADES SVERIGE ÄNNU EN GÅNG MELLAN BRÖDER”…
1. Björn Järnsidas söner hette Erik och Refil; den senare var härkonung och sjökonung, men Erik var kung i Sverige efter sin fader och levde bara en kort tid.
2. Då övertogs riket av Refils son Erik, som var en stor härförare och en mäktig kung.
3. Erik Björnssons söner var Anund Uppsali och kung Björn; då delades Sverige ännu en gång mellan bröder, och de övertog styret efter Erik Refilsson.
4. Kung Björn lät bygga upp den plats som kallas Haugi och kallas därför Björn Haugi.
Äldre brodern Anund Eriksson Uppsali blev kung i Uppsala, medan den yngre Björn Haugi fick söka lyckan på en annat håll. Ännu idag förekommer det dock historiker som associerar Björn Haugi med Olof Rudbecks ”Björn på Håga”, lokaliserad till Hågahögen utanför Uppsala. Detta trots att vi i 120 år känt till att Hågahögen är från bronsåldern (1700-500 f.Kr.) och inte från 800-talet. Häpnadsväckande!
Varför moderna historiker inte velat inse den uppenbara kopplingen mellan Björn Haugi och Kungshögen vid Hovgården (Adelsö kungsgård) mitt emot Birka, kan man bar spekulera kring. Där träffade Ansgar kung Björn och fick vid hemresan till Frankerriket med sig ett brev, ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (d.v.s. med runor) från kung Björn till kejsaren Ludvig den Fromme (778-840).
Kontentan av allt detta blir således att vi på 800-talet hade två parallella kungar i Sverige; bröderna Anund och Björn Eriksson. Den ene residerande i (Gamla?) Uppsala och den andre på Adelsö/Birka/Roden (endast 6 mil därifrån). Allt efter den refererade överenskommelsen att ”dela Sverige mellan bröder”. Vi verkar alltså ha gått från en enad svensk monarki till en s.k. diarki (ett ”tvåmannavälde”).
– Är det detta som är grunden till den infekterade och duktigt uttjatade debatten om ”svear mot götar”? – Är det därför diarki förbjuds samtidigt som Svealand nämns för första gången? – i Kristoffer av Bayerns landslag 1442.
Hade egentligen tänkt att hinna med lite intressanta historiska kopplingar mellan vikingatidens Sverige och Danmark också … men timmen är sen, så det får bli en annan gång. Det finns mycket att utveckla både avseende de nya rönen kring den danske kongerække (2020) och de kungliga svensk-danska släktförhållandena (2021), för att inte tala om 800-talets alla spännande kungar och deras strapatser. Många gamla missuppfattningar behöver redas ut, men det kräver större plats, så några hemligheter får vi allt spara till boken … 😉
Grattis på 102-årsdagen, farsan! – Du fattas mig …
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*