Under en semesterresa i Tunisien på 1970-talet köpte farsan och jag in en del gamla mynt i Sousse medina (den gamla staden) och i Karthago. Detta trots upprepade varningar från reseledaren. Han menade att mynten med 99% säkerhet var falska, vilket han nog hade rätt i. På äkthetsfronten klarade vi oss bra och undvek alla bedrövliga turistkopior (stöpta ur samma form), men det där ”stora fyndet” visad sig vara lite för bra för att vara sant – 5-kopeken 1778 var inte svensk, utan rysk. Årtalet var rätt, men den svenska gravörstilen med de raka 7:orna, felades. Nåja, myntet kostade bara en hundring, så några större läropengar var det inte tal om.
För 10 år sedan såldes en Avesta-kopek ”1778” (slagen 1788) i kvalitet 1+ för fantastiska 80.000 euro + provision – fyra gånger utropet. Detta motsvarade då drygt 750.000 SEKiner – eller ca 925.000:- om vi inkluderar provisionen. Det aktuella myntet dök upp från ingenstans (”löst liggande i en plåtburk” – tro det den som vill) 1978, då det bjöds ut på Ahlströms auktioner i Stockholm. Den gången inbringade det 25.000 kr, något som alltså skulle trettiofaldigas trettio år senare. Ingen dålig ränta på investerade pengar. Rekordnoteringen 2008 måste ändå betraktas som ytterst anmärkningsvärd. Det finns nämligen minst två, lika bra eller bättre, exemplar av 1778:an i privat ägo. Falkensson listar nio kända ex. + ytterligare fyra icke illustrerade försäljningar. Det är alltså inget unikt mynt vi talar om. Näst högsta notering är också Künkers. Ett konserveringsmässigt hyggligt ex. men med fula lödspår på frånsidan, såldes 2014 för 16.000 euro + provision. Övriga privatägda exemplar är så gott som samtliga i ganska risigt skick. Ett av de sämsta såldes på SNF / MISAB auktion 20, lot 997, 2016 för mera mediokra Kr 11.500:- + prov. (= Kr 13.656:-).
Uppsala universitets myntkabinett kan förmodligen ståta med ”the finest known 1778 Avesta-kopek”. Ett härligt exemplar i kvalitet 01 med riktigt fin färg. Vad en sådan skulle klubbas för kan man bara spekulera kring, men nog är den tio gånger bättre än den som såldes för rekordnoteringen 2008.
Nu är inte Gustav III:s så kallade Avesta-kopeker 1788 (med de åsatta årtalen 1764, 1778 och 1787) de enda ”utländska (falsk)mynt” som emanerat från Avesta myntverk. Redan under drottning Kristinas sista regeringsår slogs i Avesta små skiljemynt i valören 1 Liard 1654 (= 3 Deniers = 1/80 Livre) för Frankrikes räkning. Skillnaden gentemot de drygt 130 år yngre ryska mynten, är att de franska inte präglades i hemlighet, utan i samförstånd och som ett slags handelsexperiment. Från svensk horisont sett ett försök att hitta förädlingsmöjligheter inom kopparproduktionen. Och från franskt håll kanske mera något av en offertförfrågan? eller fundering över om det skulle kunna vara möjligt att ”out-soursa” skiljemyntproduktionen?
Medan Gustav III:s Avesta-präglingar naturligtvis har historisk relevans på sitt sätt, väcker drottning Kristinas dito verkligen intresset för stormaktstiden och det blir nästan omöjligt att värja sig för känslan av ”historiens vingslag”. Tänk om dessa små slantar kunde berätta vad de varit med om – från Markus Kocks myntverk högt uppe i Norden, via Axel Oxenstierna och drottning Kristina, ner till kontinenten och det franska hovet med solkungen Louis XIV och kardinal Richelieu. – Svenska mynt som skulle kunna förekomma i ”De tre musketörerna” av Alexandre Dumas. Mäktigt!
Till skillnad från Gustav III:s kopeker ”1778” finns de vackraste kända Kristina-liarderna 1654 inte i offentliga samlingar, utan i privat ägo. På bilden ovan ses ”the finest known” av de båda Avesta-typer som förekommer, jämte Uppsalas vackra 1778:a.
Den senaste noteringen på en (någorlunda) korrekt beskriven Avesta-liarden 1654 är bara några dagar gammal; Kr 4.400:- kr + prov. (= Kr 5.225:-) betalades på SNF / MISAB auktion 29, lot 1008, 2018. Dessvärre ett riktigt dåligt, buckligt och kantskadat, exemplar (som dessutom katalogiserats under Frankrike istället för under Kristina), varför resultatet kanske inte säger så mycket. Man kan bara konstatera att den inte ens nådde hälften av vad en dålig 1778:a kostade för ett par år sedan (se ovan). Förklaringen till detta är naturligtvis mångbottnad. GIII-kopekerna är kända, samlade och katalogiserade sedan länge, medan kännedomen om Avesta-liarden visserligen är 80 år gammal, men detta till trots är den fortfarande ignorerad av katalogförfattare.
Sedan skall man inte glömma att ryska objekt var superheta för tio år sedan och att detta med all sannolikhet påverkat rekordnoteringen på knappa miljonen 2008. Redan på hösten samma år överträffades denna toppnotering med över 40%, då Künker sålde en dito ”1764” för inte mindre än 115.000 euro + provision. Det vill säga omkring 1,3 miljoner i svenska pengar och med bred marginal ”ett miljonmynt av koppar”. Även om det är långt till det svenska kopparrekordet – ca 20 miljoner för en 10 Daler SM 1644, är nog ändå ”Gustav III:s raraste pepparkakor” bland världens dyraste falskmynt!