Sitter här och kikar lite i en auktionskatalog och läser följande rader, författade av Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) ordförande, Jan-Olof Björk:
”ATT BEVISTA MYNTAUKTIONER ÄR ETT NÖDVÄNDIGT ONT för myntsamlaren. Ja, ni läste rätt. Numera letar sig nämligen de flesta bättre mynt till dylika inrättningar, alldeles särskilt just de som man önskar förvärva. Alltså – utan auktionsdeltagande; inga hett åtrådda mynt till samlingen”.
Jag håller inte riktigt med om detta. Jo visst, jag begriper väl att det är ett reklaminlägg för auktionen. Självfallet. Men ändå. Kanske samlar jag på helt fel mynt? – för jag har inte ”behövt” åka upp till Stockholm (där alla myntauktioner finns) på år och dag. För trots att en lång räcka fina myntauktioner arrangerats de senaste åren; i regi av Aurum (innan skattplundringsskandalen), Nordlind med de fantastiska Bonde-auktionerna och nu senast SNF:s Myntauktioner i Sverige – så har det inte utbjudits EN ENDA koppar-klipping som skulle ”platsa” i samlingen!? – Var finns alla svåra klippingar?
Men samtidigt som jag ”kammat noll” på ”de fina” auktionerna, har samlingen vuxit med ett dussin rara klippingar. – Tack vara internet! – Och möjligen en kombination av forskning/kunskap – samt det faktum att tillräckligt många inte läser det man skriver. ;o) Redan för 24 år sedan beskrev jag t.ex. hur man skiljer Nyköpings klippingar från huvudmyntorten Säters. Detta skedde först i Antikören auktionskatalog 6, 1988 och sedan i auktionskatalog 16, 1995 (som numera blivit referenslitteratur på området). Dessutom finns det en hel del matnyttigt i Mynttidningen, exv. i nr 4 och 5/6-1996. Fakta finns alltså tillgängligt – även för myntboksförfattare. ;o)
Igår damp det ner en avi från Posten i brevlådan och idag kunde jag öppna en välpacketerad försändelse från USA inehållande ett hammar-präglat Nyköpings-öre, med oläsligt årtal, 1625-26 (Ottosson 56, typ 20). En tvåårstyp som kanske är känd i ett dussin exemplar (inklusive offentliga samlingar – 1626:an endast i två ex!) och således betydligt mera sällsynt än exv. de vackert graverade Arboga-klippingarna. Mitt första exemplar av denna Nyköpings-typ köpte jag på FriMynt i Helsingborg 1989 – för 400 kr! Den bytte jag senare bort mot en vacker Karl XI-dukat 1675. Minns jag rätt hade denna tidigare ägts av höjdare som Bruun, Berghman och Ekström. När den såldes efter Ekström i mitten av 1970-talet kostade den lika mycket som en ny Volvo! Jag fick väl ”bara” 25.000 kr. – Hel OK för en insats på 400 kr! ;o)
Nyförvärvet från USA är slaget med en för mig tidigare okänd frånsidesstämpel (präglingsstäd) som dessutom fått ”en smäll” av hammaren/släggan (s.k. tomslag) vid det för Nyköping så karakteristiska öR. Gustav II Adolfs hammarpräglade klippingar skiljer sig präglingstekniskt från alla andra svenska mynt. De är präglade direkt mellan en graverad hammare/slägga (åtsida) och ett likaledes graverat städ/ambolt (frånsida). Av denna anledning är åtsidorna ofta sämre centrerade än frånsidorna. Det var ju lättare att placera ett myntämne på den i städet graverade myntbilden, än att träffa detsamma med en svingad slägga. Det aktuella myntet är också ett skolexempel på att dessa hammarpräglade kopparklippingar klipptes först och präglades sedan – vilket vissa vägrar inse. Lite trist att de finns så mycket prestige i vår lilla ankdamm. Alla kan inte komma på allting. Varför inte glädjas åt nya upptäckter istället för att gå och tjura för att man inte kom på det själv? Numismatik är väl ingen tävling? ;o)
