Det stora flertalet av oss myntsamlare (men inte alla) eftersträvar mynt och medaljer i så hög kvalitet som möjligt. Majoriteten bestämmer! – och genom tillgång och efterfrågan sätts priserna. Ett riktigt vackert exemplar av Sveriges första enkrona – anno 1875 – kan t.ex. kosta 10.000 kr, medan ett ”likadant” i normalslitet skick kanske endast kostar 25 kr. Det kan alltså vara mycket stora prisskillnader på ”samma mynt” i olika kvalitéer. Och allra störst är skillnaderna i toppen av den graderingsskala (eller snarare skalorna) som brukar användas initierade myntsamlare emellan.

På auktionssajten Tradera är det dock sällan man ser till dessa kvalitetsbeteckningar. Och det har säkert sina randiga skäl och rutiga orsaker. Många (majoriteten?) av Tradera-säljarna (och även köparna!) har nämligen ingen aning om hur man klassar mynt och vad som höjer resp. sänker ett mynts ekonomiska värde. En del säljare har dock förstått att begrepp som ”spegel”, ”lyxexemplar” och ”sällsynt/rare” kan höja värdet på ett mynt – och därför skriver de så på ALLA sina mynt, oavsett hur det ser ut eller hur sällsynta de är. ;o)

Man måste alltid vara ”källkritisk” – speciellt på nätet, där man ofta inte vet vem som ligger bakom ett påstående. Och kan man ingenting själv, skall man naturligtvis INTE lita på någon som kan precis lika lite. Det bästa är om man själv tar reda på fakta, men om detta inte går, så vänder man sig förslagsvis till någon som kan.

Ett av de mest missförstådda numismatiska begreppen på Tradera är ”spegel”, vilket är ganska märkligt. Det är naturligtvis i grunden mänskligt att övervärdera sina egna mynt, men att skilja på ”spegelglans” och ”stämpelglans” borde vär egentligen inte vara så svårt? Ett spegelglans-mynt kan man ju spegla sig i – det hörs ju på namnet. Botten-ytorna (fälten) skall vara så spegelblanka att man kan läsa tidningen i dem! (om man nu kan läsa spegelvänt?). ;o)

I engelskspråkiga länder kallar man det för ”proof” och i Tyskland för ”polierte platte”. Skall vi vara riktigt noga(?) så finns det egentligen inga ”riktiga speglar” bland de svenska mynten. Detta är nämligen en mycket speciell präglingstekning som involverar både polerade stampar, polerade myntämnen och en omsorgsfull prägling med talrika slag. Och något sådant har mig veterligen aldrig skett i Sverige (möjligen i helt modern tid för något minnsemynt). Däremot har man då och då slagit s.k. ”erstabschlag”, som tysken säger – eller ”proof-like” som amerikanarna svänger sig med. Här hemma brukar man tala om ”spegellik yta” eller ”högglans” (INTE att förväxla med autosol-polerade Tradera-mynt!). Ett mynt med ”stämpelglans” (stgl.) kan också vara fint – men inte alls lika dyrtbart som en ”spegel”, slagen med nya, polerade stampar. Och stämpelglans är inte alls synonymt med ”0” (noll) eller ens ”01/0” (noll-ett-noll). Det talar bara om att det finns (spår av) präglingsglans kvar. Och det kan det finnas även på ett mynt i kvalitet ”1+/01” (ett-plus-noll-ett) som präglats med vad vi brukar kalla ”trötta” (d.v.s. slitna) stampar. Så ut ekonomisk synvinkel är det viktigt att kunna skilja på ”spegel” och ”stgl.”