Storleken har ingen betydelse

Gårdagens blogg handlade bl.a. om Theodosius den Store (379-395 e.Kr.) och att hans mynt, trots titeln, inte alltid var så stora. Bildlänken visade ett litet bronsmynt (Ø 14 mm, 1,15 gram) – liggande på en vanlig enkrona. Tyckte du att ”Theos slant” var bland det minsta du sett? – då skall du kika (klicka!) på bilden här intill – så får du se ett av världens minsta mynt; NEPAL. Kathmandu. Bhaskara (1701-1715). AR-Dam. Ø 8 mm, 0,035 gram – d.v.s. 1/33 så tung som Theodosius-pengen. Den givna frågan brukar vara: Hade de inga dammsugare på den tiden?  ;o)

Våra vanliga svenska enkronor (efter 1942) väger ju 7,0 gram per styck (det vet man sedan länge på Posten – men banken använder fortfarande den primitiva och tidsödande metoden att räkna antalet). Viktmässigt motsvarar alltså EN enkrona inte minder än 200 stycken!! nepalesiska silver-dam à 0,035 gram.

Bland de lättaste svenska mynten finner vi diverse s.k. brakteater (ensidiga penningar), bl.a. gotländska W-brakteater, slagna i Wisby ca 1280-1450 – från början i gott silver med mot slutet i princip rena kopparmynt. Den här avbildade väger 0,14 gram – inte mycket, men ändå fyra gånger så mycket som myntet från Nepal. Bland ”minstingarna” bland de moderna tvåsidiga svenska mynten hittar vi till exempel de s.k. ”sillafjällen”. 10 Öre Riksmynt, präglade 1855-73 av Oskar I, Karl XV och Oskar II, med en vikt av 0,85 gram och en diameter på Ø 12,7 mm.

Går man efter diameter och inte vikt, finns det faktiskt ännu mindre mynt. På bilden ovan ses bland annat, nedtill till vänster, en grekisk hemiobol av silver, präglad i Karien (Caria) omkring 400 f.Kr. Den mäter endast 7-8 mm i diameter och väger 0,34 gram. På bilden återfinns också en indisk guld-fanam med diametern 7 mm (0,34 gram) samt en lika indisk silver-chuckram som inte mäter mer än Ø 6 mm (0,37 gram).

Här några exempel på att storleken inte har någon betydelse. Bland de största svenska mynten intar naturligtvis plåtmynten en särställning. Vi lägger alltså en (falsk) 1 Daler SM 1673 i botten. Sedan bygger vi på med ett stort silvermynt och ett dito kopparmynt. Idag är kanske en pampig och vacker Kristina-ettöring av koppar populärare bland myntsamlare än ett dito silver-öre, men på 1600-talet var det nog tvärtom. För nog var 1,23 gram silver lättare att bära med sig än 51,50 gram koppar. Köpkraften var (från början) densamma.

Dagen till ära blev det även ett par gamla hundralappar, med Gustav II Adolf och Regalskeppet Vasa, som bakgrund. Jodå, idag är det exakt 384 år sedan det stolta skeppet sjönk på sin jungfrufärd. – Med det får bli i en annan blogg.

Tyckte du att dagens blogginlägg var lite spretigt? Tja, det är så numismatiken ser ut. Det ena ger det andra och ämnet är precis hur stor som helst. Man kan samla på ALLT, eller välja ut något som man själv tycker verkar extra spännade. Valet är Ditt!

2 reaktion på “Storleken har ingen betydelse

  1. Hejsan!
    Jag är inte så insatt i mynt och myntvärden, men har en liten fråga: Vilken vikt brukar mynt ha? Om man skulle köpa en myntvåg till en myntsamlare, ska man köpa en som kan väga 0,01-50 gr eller 0,1-500 gr? Eller kan du rekommendera en våg? ;)

    • Hej Elin!
      Jaa … det beror ju lite på vad denna myntsamlare samlar på för typ av mynt. Bland de svenska mynten finns ju allt från medeltida brakteater på exv. 0,12 gram till plåtmynt på upp till 20 kg. ;o)

      Personligen vill jag gärna ha (minst) två decimaler, d.v.s. en känslighet på 0,01 gram – och sedan ”så mycket som möjligt”. När min gamla precisionsvåg (stor, klumpig och mycket dyr) la av för ett par år sedan, köpte jag en enkel våg på Tradera för ett par-tre hundra. Den har funkat helt okey och är dessutom liten och smidig. Den väger i intervallet 0,01-200 gram. Helt OK, som sagt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>