Någon klok människa lär en gång ha sagt: – ”Numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur”. Och så är det faktiskt. Men det är också ett konstaterat faktum att ett enda litet nyförvärvat mynt kan sätta igång ett myntintresse som kan vara ett helt liv. Detta visste många kungligheter redan under antiken och renässansen. I slutet av 1600-talet började herrar Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) organisera de kungliga samlingarna. Brenner banbrytande bok om Sveriges mynt utkom 1691/1731 och Kungliga Myntkabinettet etablerades på 1730-talet.
Inkörsportarna till numismatiken är många och det är verkligen inte enbart mynt- och medaljsamlare som kan ha glädje av denna vetenskap. Arkeologer, historiker, museifolk, genealoger, filologer etc. kan alla ha stor nytta av numismatik. År 1866 utkom Sveriges första arkeologiska avhandlingen; ”Svenska folket under hednatiden” av numismatikern och arkeologen Hans Hildebrand (1842-1913).
Idag plockade jag fram Lars O. Lagerqvists underbara bok ”Vad kostade det? – Priser och löner från medeltid till våra dagar” ur bokhyllan. Den uppdaterad upplaga från 2011, första upplagan kom redan 1984. Det är verkligen en fantastiskt trevlig bok som jag varmt rekommenderar till såväl myntsamlare som (släkt)forskare! Lars var ju en hejare på mynträkning, så vem skulle ha skrivit denna banbrytande bok om inte han?
Denna gång fastnade jag redan i det inledande kapitlet; ”Handel under vikingatiden”, där man bland annat kan läsa om Olav den Heliges avtal med islänningarna år 1022. Då man kom överens om att ömsesidigt sätta en hamntull (per skepp/knarr – som f.ö. lär ha kunnat lasta 20 ton) på: 6 pälskappor eller 6 alnar ylle eller 1/2 mark silver (ca 100 gram). Marken var på denna tid en viktenhet om ca 200-215 gram.
Enligt universalgeniet Georg Stiernhielm (1598-1672) vägde det då (1644) vanligast använda skålpundet 415,4 gram (vilket ger en markvikt på 207,7 gram). När man något senare reformerade mått och vikt för försäljning i hela Sverige, blev 1 skålpund (32 lod) viktualievikt = 425,076 gram. Alltså: 1 Mark = ½ Skålpund = 212,5 gram.
Mynträkning i Sverige: 1 Mark = 8 Ören = 24 Örtugar
Mynträkning i England: 1 Pound = 20 Shillings = 240 Pence
I England använde man enligt uppgift viktenheten Romerska Pund (Roman Pounds à 329 gram) under 900-talet, för att efter millennieskiftet övergå till Trojanska Pund (Troy Pounds à 373 gram). Det skulle då innebära att (dana)gälderna i England åren 991-994 omfattade ca 15.800 kg silver och de följande åren 1002-1016 hela 71 ton silver!
På sidan 20 skriver Lagerqvist: – ”På 1000-talet värderades en oxe till 30 pence (alltså 8 oxar för £1).” Vilket då skulle motsvara 47 gram silver (373 gram / 8 oxar). Detta stämmer för övrigt bra överens med en svensk källa – den s.k Forsaringen … vars inskription nyligen omtolkats till: – En tvegill oxe = 2 ören … eller ca 50 gram rent silver. Sättet att ”uttrycka priser i olika valutor” återfinna även i Äldre Västgötalagens biskopslängd. Där kan vi läsa om biskop Ödgrim som vigde henne (Skara domkyrka) till fem penningar blå av varje bonde, för att då gick (cirkulerade) erpenningar i hela Götaland. Eller så skulle man gälda sju skäppor havre, eller tre skäppor korn.
Kursen på penningar var alltså: 5 penningar = 7 skäppor havre = 3 skäppor korn.
1 penning = 1,4 skäppor (ca 35 liter?) havre = 0,6 skäppa (ca 15 liter?) korn.
Lars ger även exempel på spannmålspriser vid olika tidpunkter och på olika platser. Vete till människoföda och korn till riddjuren. I mitten av 900-talet kunde priset i arabvärlden vara 10 ggr högre än i Europa. Men vid missväxt kunde priserna på samma ställe var 10-15 ggr högre. Vi får också lära oss att en polsk historiker (Ryszard Kiersnowski) räknat ut att en man behövde omkring 0,7 kg vete per dag och ett riddjur ca 1,5 kg korn varje dygn.
Det råder knappast någon tvekan om att handelsmännen för tusen år sedan var väl så duktiga i matematik och huvudräkning som dagens kassapersonal. Och att skilja på hela, halva och kvartspenningar var naturligtvis rena barnleken.
*