I Mynttidningen 4-1995 annonserade jag en kommande artikel om myntgravörerna i Stockholm 1561-1562, som av olika anledningar aldrig blev färdig. Så nu, 30 år senare, tycker jag det kan vara hög tid att redovisa – en uppdaterad version av – denna artikel.
Erik XIV:s reguljära daler 1561 finns med två olika porträtt – och massor av mer eller mindre ointressanta frånsidesvarianter (läs: med eller utan bladtecken och olika kombinationer av dessas placering, stjärnor eller punkter som bitecken samt interpunktionsvarianter). Det enda som är numismatiskt signifikant är dock de båda varierande porträtten (och då menar jag inte variationer av kungakronans brytning av inre pärlringen – dylikt nonsens är inte ens varianter!), så låt oss börja där.
Trots att 1561 års daler med ”porträtt A” eller ”stort porträtt” (t.v. nedan) har varit känd, åtminstone av undertecknad, sedan 1984 (Ahlström auktion 30) fick undertypen varken uppmärksamhet eller en korrekt beskrivning förrän år 2000 (Antikören IT-auktion 8, nr 71). Så här löd myntbeskrivningen den gången:
STOCKHOLM. 1 Daler 1561. NYUPPTÄCKT PORTRÄTT! – Som 1 Mark 1567-68, d.v.s. stort brett porträtt med hög kungakrona, örat till vänster, två (istället för tre) nitrader på halsens harnesk etc.
Vi känner endast till ytterligare ett exemplar med detta porträtt, nämligen ex. Ahlström auk. 42, nr 70 (ej beskrivet). Detta exemplar har emellertid en varierande frånsida – utan bladtecken och stjärnor istället för punkter vid frånsideskronan. För övrigt verkar det finnas fem olika huvudvarianter av 1561 års dalerfrånsida. Skillnaderna utgörs av förekomsten och riktningen av bladtecken samt stjärnor och punkter i olika kombinationer. Av de 25 olika dalrarna 1561 som utbjöds på Spink i London i maj i år, var detta exemplar det enda med detta porträtt (obeskrivet).
Det är lite märkligt att så många stora myntsamlare missat detta porträtt. Det förefaller som att många har svårt att se skillnaderna på Erik XIV:s myntporträtt. Storsamlaren av varianter, Sten Törngren. kunder det exempelvis inte, trots att ha hade 25 olika 1561:or. Till och med dagens myntboksförfattare har gått vilse och kallat det vanliga daler-porträttet för ”stort, mellanstort och litet” trots att samtliga är inpunsade med samma porträttpuns! Lite extra komiskt när man, samtidigt som man kallar dalerns porträtt A för ”stor bild”, kallar samma porträtt på marken för ”mindre bild”. Begreppsförvirringen verkar total.
Nya ”SM-boken 2022” tar upp dessa båda porträtt (undertyper) som ”varianterna” 5a-5b och inordnar dem under Typ IIA, där Typ II omfattar ALLA reguljära Erik-dalrar. Tilläggen A och B representerar de båda valspråken som förekommer; DEVS DAT CVI VVLT (1561-63) och CVI VVLT DEVS DAT (1563-68). Minnesmyntet till tronskiftet (med Gustav Vasas bild ala 1559 på frånsidan) kallas Typ I. Det faktum att båda ”myntyperna” kan härledas till två olika gravörer – Erik Olofsson respektive Mikael Hohenauer (Hoenauer) – låter man inte alls påverka typindelningen, utan detta anges endast som anmärkningar.
Kanske var man påverkade av gamla ”SM-boken 1976”, som också blandar ihop två skilda emissioner; reguljära dalrar och tronskiftesdalrar – samtidigt som man bryter ut kastmyntet från samma tid? Märkligt nog kallar man samtidigt Olofssons design av 16 öre klipping 1562 för Typ I, medan Hohenauers dito 1563-68 kallas Typ II. Alltså en typindeling efter gravörstilar! – Så varför gör man inte likadant med dalrarna?
Om man istället väljer att indela mynten efter gravörer, skulle det kunna se ut ungefär så här. Översta radens myntstampar är graverade av Erik Olofsson och den nedre raden av den från Prag 1562 inflyttade Mikael Hohenauer. Hur dessa myntstampar sedan kombinerades var förmodligen helt utanför gravörernas kontroll och en uppgift enkom för myntmästaren och dennes personal vid myntverket. Därav de rara hybriderna SM 2b och 5c med stampidentiska åtsidor. Vi skall återkomma till vad som kännetecknar dessa båda gravörstilar, men kika gärna själv på bildkollaget nedan och ”finn fem fel”…
Redan för över 100 år sedan (Numismatiska Meddelanden XXI, 1918) fann mynthandlaren och den eminente numismatikern Thore Gustaf Appelgren uppgifter om en viss myntgravör vid namn Mikael Hohenauer i Stockholms stads tänkeböcker. Appelgren var långt långt före sin tid och menade redan då att Hohenauers gravörstil kunde spåras på mynten 1562-1590. När numismatikern och museimannen Nils Ludvig Rasmusson tog upp ämnet 55 år senare (Numismatiska Meddelanden XXXI, 1973), kunde han uppenbarligen inte förstå Appelgren eller ”finna hans observationer bindande”. Även Rasmusson må ha varit en duktig numismatiker, men han hade då rakt inte Appelgrens öga för detaljer. Kanske förstod han helt enkelt inte fenomenet GRAVÖRSTILAR eller hur myntstampar var uppbyggda?
Vi vet genom skriftliga källor att Mikael Hohenauer var verksam vid myntverket i Prag åren 1557-1558. Från januari 1557 omnämns han som ”wardein, kontrollskrivare och stämpelsnidare” (Rasmusson 1973). Det första skriftliga omnämnandet av Hohenauer i Sverige är från 1569, då han kallas Kungl. Maj:ts isensnidare på Myntet och vittnar om en händelse som tilldragit sig i Stockholm 1564.
Studerar man talrarna från Prag 1557-58 och jämför dem med dalrarna från Stockholm fr.o.m. 1562, finner man en rad likheter (se bildkollage ovan). Lägg särskilt märke till den fembladiga rosen (med foderblad! och ofta stjälk!), den yttre tågade (repliknande) kantringen i kombination med den inre täta pärlringen och dess kantlinje. Även det breda och distinkta bokstavsformerna (typsnittet) har stora likheter.
Tack vare bevarade mynt kan vi dock spåra hans karriär i Sverige till 1562 (Appelgren 1917-18), då hans karakteristiska stil dyker upp för första gången. Hohenauers stil förekommer visserligen på åtsidan till ett unikt mynt (SM 5c) med årtalet 1561, men den frånsidesstampen är av Erik Olofssons hand. Samma åtsidesstamp har även använts till den dubbla tronskiftesdalern utan årtal (SM 2b), så båda lär vara präglade först 1562.
Notera även skiljaktigheterna gentemot Olofssons tidigare dalrar (1561-62) – som har bladtecken istället för rosor, glesa yttre och inre pärlringar, stjärnor istället för rosor i interpunktionen samt ett mindre typsnitt. På de två bilderna ovan kan vi dessutom notera att Hohenauers 1562:or finns med och utan kantlinje och att Olofssons 1562:a, till skillnad mot alla 1561:or har kantlinje! Min slutsats är att Hohenauers 1562:a utan kantlinje och utan rosor är hans förstlingsverk i Sverige – som alltså bör dateras till 1562.
I nästa blogginlägg skall jag ta upp Mikael Hohenauers – och Willem Boys – inblandning i Polens myntning under kung Sigismund III – Johan III:s son.
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*