Kategoriarkiv: Plåtmynt

Myntmässa i Göteborg!

Publicerat av
2

Har just pratat med Jan-Eric Gustafsson från Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) som kom med det glädjande beskedet att det återigen blir Myntmässa i Göteborg!

Senast det begav sig var 2009, då GNF arrangerade en gemytligt och trevlig mässa i centrala Göteborg. Och lördagen den 29 mars 2014 är det alltså dags igen. Platsen är som tidigare Ullevi Tennis lokaler på Smålandsgatan 2 i Göteborg … granne med Stureplatsen där Antikören huserade 1981-2007 … och Ticalen fortfarande finns kvar.

Märkligt nog har ju inte storstäderna Stockholm och Göteborg någon större tradition av att arrangera myntmässor. FriMynt i Helsingborg är ju i en klass för sig och därefter är det mest mindre ”klubbmässor”, från Olofström i söder till Borlänge i norr, som arrangeras.

Eftersom undertecknad har en outgrundlig förmåga att ge sig på det mesta som har med numismatik att göra, har det givetvis blivit några mässor också. Hösten 1988 arrangerade vi vår första myntmässa i samband med Antikörens 6:e myntauktion på Sheraton i Göteborg. Myntdagar i Göteborg kallade vi det hela, vilket då inbegrep såväl auktion som myntmässan med utställningar och föredrag. Ett tjugotal handlare från Sverige, Norge och Danmark ställde ut på mässan. Ett par kom t.o.m. ända från Stockholm! 😉  På bilden, som är från 1989 års mässa, har fotografen lyckats med konststycket att fånga åtta mynthandlare på en och samma bild. – Rekord!?  😉

Antikören, Pecunia, Skarabé, Ticalen m.fl. är redan inbokade till GNF:s myntmässa lördagen den 29 mars kl. 11-15. Vill du vara med och ställa ut på mässan är det nog säkrast att ta kontakt med GNF så snart som möjligt. Enligt uppgift rymmer lokalen maximalt ett dussin utställare … och gissningsvis är det ”först till kvarn” som gäller.

Ber att få besvära om en trevlig helg!

Falska plåtmynt: ”1/2 Daler SM 1710”

Publicerat av
12

Häromdagen fick jag en fråga angående ett falskt plåtmynt på Tradera. Svarade lite kort att det förmodligen är av småländskt ursprung (med hänvisning till Myntbloggen 2013-02-19), tillverkat omkring 1970, samt att det lätt kan avslöjas p.g.a. den av falskmyntaren missuppfattade värdehöjningen
”1 Daler SM” som aldrig existerat. (Skall vara 3/4 Daler SM). Idag tänkte jag passa på att vidarutveckla detta och visa lite olika ”varianter” på denna mycket vanligt förekommande förfalskning.

På bilden ovan ses två olika exemplar. Den vänstra är präglad i koppar och saknar motstämplar. Den högra är gjuten i mässing (efter en präglad kopia!) och har en felaktig värdeförhöjning (1 Daler SM istället för 3/4 Daler SM). Nedan har jag satt ihop ett bildmontage med både präglade och gjutna kopior av 1710 års halvdalersplåt.

Notera att de första präglade kopiorna kan ha både varierande (eller snarlik) form och stämpelplacering … medan de senare gjutna förfalskningarna är stöpta ur tre olika formar; utan motstämpling, med 1DSM till höger resp. nedan – vriden 90 grader.

De präglade kopiorna har skarpa detaljer och är ”nästa för bra” utpräglade för denna typ. Till det gjutna har man dels använt tre präglade kopior som förlagor … men man har uppenbarligen även gjort grova avgjutningar av tidigare och bättre gjutna kopior.

Medan de präglade kopiorna med största säkerhet härstammar från den småländske bysmeden som ”tillverkade mynt av koppar från kyrktak” någon gång i början av 1970-talet … har de gjutna sannolikt ett annat ursprung. De är senare, klumpigare och har uppenbarligen tillverkats ”i flera upplagor” (eventuellt av olika tillverkare?).

Numismatik är roligt!

Publicerat av
5

Ibland är det riktigt roligt med numismatik. Idag fick jag t.ex. tillfälle att ”dra på smilbanden” när jag ögnade igenom SNF:s auktionskatalog MISAB 9.  🙂

Redan när man läser Dan Carlbergs förord, blir man nyfiken:
– ”Ett klassiskt exempel på ett mynt som däremot är omskrivet och omdiskuterat är Karl XII:s öre SM 1715. På sidan 91 får vi ta del av kopparmyntskännaren Sonny Serrestams syn på detta mynt, som oavsett teori är en kopparmynts-klassiker”.

Serrestam inleder med:  – ”Åtskilligt har skrivits de sista årtiondena om detta mynt, där många spekulationer har gjorts till sanningar utan bevis” …

HaHa!  – Spännande!  – Vilka ”sanningar”!?  – Nya teorier på gång …?

Nix! Dessvärre inte. Märkligt nog bara en uppräkning av gamla ”sanningar utan bevis”. Efter att ha radat upp några strödda spekulationer som ”fakta” (utan att belägga dem), konstateras kort: – ”Det finns således inget som talar för att ettöret är samtida, utan ett planerat men aldrig utgivet mynt, som efterpräglats vid olika tillfällen” … Jaha!?  😮

Glädjande nog kan man dock konstatera att Serrestam nu fått kännedom både om Antikören auktionskatalog 11, 1991 och Mynttidningen 5/6 och 7-1994 … för dessa hade han helt ”glömt bort” i sin notis i Ahlström auktionskatalog 60, 1999.  😉

Sonnys ”lästips” är emellertid alldeles strålande … och återges nedan (med författare) i kronologisk ordning … efter herrar Berch 1773, Stiernstedt 1863, Appelgren 1927 …

Nathorst-Böös; Myntkontakt 3-1980, s.52-57.
Almer/Carlsson; Myntkontakt 4/5-1980, s.80-82.

Ottosson; Antikören auktionskatalog 11, 1991, s. 59-62.
Widjestrand; Mynttidningen 5/6-1994, s. 28-31.
Ottosson; Mynttidningen 7-1994, s. 28-31.
Serrestam; Ahlströms auktionskatalog 60, 1999, s. 78.

Hirsch/Nordlind/Lagerqvist; Bonde 6, 2010, s. 67-68.
Serrestam; SNF/MISAB 9, 2013, s. 91.

Proveniensen på Karlsteens vackra stockholmsöre 1715 (MISAB 9, nr 476) är för övrigt: Ex. Antikören auktion 20, 1997, nr 147 … och för ”omslagsmyntet”  (MISAB 9, nr 438), Arvid Karlsteens berömda peruk-riksdaler 1707, Ex. Antikören auktion 11, 1992, nr 306.  – För den som nu händelsevis är road av provenienser, d.v.s. myntens historia i samlar-/handlarleden. 😉

Om typmyntsamlande

Publicerat av
5

Vad är egentligen en mynttyp? – Och en variant?  Ja, herrar Appelgren, Tingström, Hamrin, Falkensson och Castenhag har alla, med varierande framgång, försökt definiera detta. Själv har jag väl berört ämnet i bloggen lite ”en passant” då och då, exv. här och här. Idag skall det alltså handla om mynttyper, typmynt och typmyntsamlande.

När jag började samla mynt i början av 1970-talet var årtalssamlandet i klar majoritet. Många sökte komplettera sina årtalsserier genom att leta växelmynt i den dagliga handeln. En del ”stötte på patrull” när de inte kunde finna vissa årgångar – p.g.a. att det aldrig utkommit. Andra samlade efter Hesselblad/Glücks årtalsförteckning eller Tonkins Myntboken … och slapp då leta efter mynt som inte finns, typ 2 Kronor 1908 och 1951, 1 Krona 1922 och 1974 etc.  – Och kunde i gengäld ägna sig åt att leta varianter och variationer som upptogs (eller saknades) i dessa publikationer.

Den som önskade begränsa sitt antalsmässiga samlande (och kanske samtidigt utvidga det tidsmässigt?) kunde istället för att samla alla årgångar, nöja sig med ett mynt av varje typ. Varför inte första årgången? En enkrona från 1910 och en från 1942 – och så var Gustav V:s enkronor ”komplett”.  – Eller kanske två OLIKA från samma år – 1942 …?

Som de flesta myntsamlare vet finns det två olika typer av Gustav V:s enkrona 1942. Detta beror på att man ändrade myntordningen under pågående ”räkenskapsår”. Kronorna från 1910-1942 har ett utseende (och 80% silver), medan de från 1942-1950 har ett annat (och 40% silver). Detta är ett utmärkt exempel på två olika mynttyper!

Om vi exempelvis tar tre femöringar från intilliggande år; 1872, 1873 och 1874 … kan vi snabbt notera TRE olika mynttyper … varav ETT typmynt (en mynttyp som endast präglats under ett enda år brukar nämligen kallas så). Två olika regenter – och lika många myntordningar. Myntorten är i detta fall densamma för alla myntet.

  • 1872 års mynt är av samma typ som Karl XV:s 5 Öre RM 1860-1872.
  • 1873 års mynt är av en typ som endast präglades detta år = typmynt.
  • 1874 års mynt är av samma typ som Oskar II:s 5 Öre 1874-1905.

Typmyntsamlaren kan alltså ”täcka in” detta område med blott tre mynt – medan årtals-samlaren behöver hela 40 mynt för att det skall bli komplett för honom eller henne.

Vad är det då för kriterier som definierar en ”mynttyp”?  – Ja, som vi kan se av exemplet ovan spelar parametrar som regent, myntort, myntordning (material, storlek etc.) och myntbild in på vad som skall anses vara en mynttyp. Dessutom kan skiljaktiga myntmästare och/eller gravörer vara faktorer som leder till egna typer. Liksom, i sällsynta fall, tillverkningstekniken (läs: hammarprägling, släggverksprägling, valsverksprägling och kallslagen kanonmetall). Ibland förekommer t.o.m. mynt med samma utseende – men av olika valörer … som då inordnas under olika typer.

Regent
Bestämning av en mynttyp sker alltid per regent räknat. Plåtmynten (½, 1, 2 och 4 Daler SM) med trekantig mittstämpel 1718-1719 har samma utseende – men indelas ändå i olika typer beroende på regent. Karl XII 1718 och Ulrika Eleonora 1719. Även de av Arensburg graverade Stockholms-rundstyckena (1 Öre KM) 1720 finns med i stort sett samma design under två olika regenter. Det som skiljer är VERS på Ulrika Eleonoras och FRS på Fredrik I:s. Notera också att 1 Öre SM 1720 med ”Lindgrenska kronor” numera är attribuerad till Avesta och inte Stockholm … vilket gör den till en egen mynttyp – och ett typmynt! Detsamma gäller 1 Öre KM 1719 med Hedlingers åtsida.
Markmynten i valörerna 1 och 2 Mark 1697 är ytterligare ett exempel på att en ny regent också innebär en ny typ. Slagna med snarlik design både för Karl XI och för Karl XII.

Myntort
Olika myntort innebär också med automatik olika typer. Det finns även exempel på mynt med ”samma utseende” som präglats på olika myntorter – speciellt bland kopparmynten. Nedanstående valörer och årgångar är präglade parallellt både i Säter och i Nyköping:

Alla är de naturligtvis egna mynttyper under respektive myntort och skall självfallet icke sammanblandas eller slås ihop.

Myntordning  (material, storlek, vikt etc.)
Att samma årgång av samma valör kan vara slagna efter olika myntordningar förekommer då och då. Karl XII:s plåtmynt om 1 Daler SM 1715 finns t.ex. i tre typer … som dessutom delvis motstämplats 1718 – vilket skapat ytterligare (under)typer:

  • Typ I  –  Avesta, rund mittstämpel
  • Typ IA  –  Dito värdeförhöjda 1718
  • Typ II  –  Avesta, rombisk mittstämpel
  • Typ IIA  –  Dito motstämplade 1718
  • Typ III  –  Stockholm, kanonmetall

Andra exempel på detta är 1 Krona 1942 med 80% resp. 40% silver, 5 Öre 1942 av brons resp. järn samt 10 Öre 1962 och 1 Krona 1968 av silver resp. kopparnickel.

Myntbild
Det som skiljer en mynttyp från en undertyp är graden av skillnad i bildframställningen, inklusive inskriptionerna. För att återknyta till den ändrade myntordningen 1942 kan vi notera att även 10-öringen fick nytt utseende detta år – trots att storlek, halt och vikt förblev densamma. Typ I präglades 1909-42 och typ III åren 1942-50 (typ II = nickel 1920-47). Som ett exempel på en undertyp kan t.ex. nämnas 2 Kronor 1878 OCH. Genom att göra lite egna, personliga, tolkningar av begreppen mynttyper, huvudtyper och undertyper kan typmyntsamlaren styra sitt samlande i önskad riktning.

Myntmästare och/eller gravör
En annan sak som kan spela in och skapa nya mynttyper är olikheter som, såsom Appelgren uttrycker det: ”synes hava ägt samband med någon viktig personalförändring inom mynthuset” … ”eller i någon väsentlig prägeldetalj förete olikhet i fråga om dennas form eller stil”. Arboga-öret 1628 finns t.ex. i två helt olika typer; en med Caspar Hedviger som myntmästare och en med Markus Kock på denna post. Även gravörerna (gravörstilarna) är utan tvekan skiljaktiga i detta fall – även om vi inte känner till deras namn. Erik XIV:s 16 Öre klipping 1563 är ett annat exempel på olika gravörers stilskillnader som tidigare tagits upp här på Myntbloggen.se.

Tillverkningstekniken
Som nämnts finns mynt som tillverkats på ett varierande, eller mot normen skiljaktigt sätt, och därmed måste indelas därefter. Gustav II Adolf kopparklippingar har t.ex. präglats parallellt med hammarprägling, släggverksprägling och valsverksprägling.
Karl XII:s så kallade kanonmetallplåtar, som göts och slogs kalla i Stockholm 1715, skiljer sig också helt ifrån de som tillverkades av ren koppar i Avesta samma år.

Valören
Detta hör kanske på ett sett ihop med myntordningen … men ändå inte. Drottning Kristinas dubbla riksdalrar 1644-1647 och Fredrik I:s så kallade Krellmynt 1723, är exempel på mynt som ”ser likadana ut”, men är av olika valör – det vill säga olika tjocklek. Och på grund av detta bildar de givetvis också egna mynttyper.

Oj då, får nog ändra ”kort om typmyntsamlande” till endast ”om typmyntsamlande”. 😉

Avslutningsvis: Att ”typ för typ” definiera olika mynttyper (och undertyper) är kanske inte så svårt, men att skriva ihop en kortfattad och logisk definition som täcker hela myntserien, från Olof Skötkonungs dagar, via Karl XI:s alla tvåmarker och fram till idag … är nog lite knivigare …?  – Så det får vi spara till en annan vacker afton …  🙂

SNF:s småländska årsmöte

Publicerat av
Svara

SNF:s årsmöte 2013: En tyst minut. Wijk ut, Lind in, Göhle upp. Juniorer 5 x 125 kr. Inga övriga frågor. Utdelning av interna belöningar. Tack för kaffet.

Tja, ungefär så skulle man kanske kunna sammanfatta Svenska Numismatiska Föreningens årsmöte i småländska Vetlanda för ett par veckor sedan. I stort som 2012 alltså.

I ovan länkade årsmötesprotokoll (pdf) finns däremot icke en stavelse om eventuella satsningan på ungdomen, återväxtproblemen eller internet – eller ens tankar därom. Tråkigt, men inte på något sätt oväntat. Söker man lite närmare på SNF:s webbplats hittar man dock en, lite försiktigt undangömd, nyhet! – SNF har lyckats övertala vår vän Lennart Castenhag i Dala-Järna att åta sig den mycket stora utmaningen att försöka återuppliva föreningens stendöda hemsida: Numismatik.se!

Det skall bli mycket intressant att följa utvecklingen och se vad styrelsen har för planer och idéer för sin nya internetsatsning. – Fram med kreativiteten nu! – Överraska oss!

Auktionsveckan 11-16 mars

Publicerat av
1

Kommande vecka är det stor myntauktionsvecka i Osnabrück i Tyskland. Anrika firman Künker arrangerar då auktion nr 226-231 mellan den 11 och 16 mars.

Att påstå att det där finns mynt för alla samlarinriktningar är nog ingen större överdrift … men det är klart, är man extremt specialiserad på någon enstaka valör från något litet land i norr … kanske man kan finna ett större utbud någon annanstans.
Här är innehållet denna gång:

  • Auction 226 – Coins from the Ancient World
  • Auction 227 – Selected Medieval Coins from the Migration Period …
  • Auction 228 – Coins and Medals of the Medieval and Modern Times
  • Auktion 229 – Cologne, the Rhineland and Westphalia + Nuremberg …
  • Auction 230 – Gold Coins / German Coins / Russian Coins and Medals
  • Auction 231 – The Sultan Collection – Old Private Collection of Ottoman Coins …

Auktionskatalogerna är fullständigt outstanding i både volym och exklusivitet. Denna gång vägde paketet 6,4 kg och upptar nu 8,5 cm i bokhyllan med högsta hyllhöjden. Internationellt ser man, till skillnad från här hemma i ankdammen, inga tecken på någon avmattning när det gäller myntintresset och auktionsresultaten. I USA slogs t.ex. nyligen världsrekord, då en silverdollar 1794 klubbades för motsvarande 69 miljoner kronor.

Även i Sverige hjälps prisnivåerna upp av det internationella materialet, som naturligtvis omsätts även här. Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) hade t.ex. auktion i helgen, MISAB 8, och återigen stärktes trenden att internationellt och högkvalitativt material betalas bäst … medan ”allmängodset” har allt svårare att hitta köpare. När man kikar igenom resultatet förvånas man över att så många objekt faktiskt är billigare idag än vad de var när jag samlade mynt som grabb för 30-35 år sedan. Och denna alltjämt växande skillnad mellan ”toppobjekt” och ”allmängods”, talar ju sitt tydliga språk; återväxten inom myntsamleriet i Sverige är i högsta grad oroande (åtminstone för de av oss som tänker efter lite).  – Men själva talar MISAB bara om ”succé” och ”en fantastisk auktion”. Naturligtvis för att försöka generera nya inlämningar … men ÄR verkligen detta rätt kanal för säljare av numismatiskt allmängods …? För den som endast har toppobjekt kan det kanske vara värt att förhandla ner provisionen till några enstaka procentenheter och hoppas på bra budgivning … men för det stora flertalet säljare blir det verkligen inte mycket kvar när alla transaktionskostnader räknats av.

Enligt bloggkollegor besöktes helgens SNF-auktion av ”närmare 80 myntsamlare”  (Roland ”Falcoin” Falkensson) alt. ”deltagarantalet var all-time-high för Misab” … ”auktionssalen var fylld till bristningsgränsen” (Ingemar ”SNF” Svensson). Stämmer 80 personer, så innebär detta ca hälften av vad vi brukade ha i Göteborg på 1990-talet … och är ”bristningsgränsen” rätt, är antalet ungefär detsamma. ;o)

Enligt Roland Falkensson var SNF:s meste köpare denna gång det ökända företaget Mynthuset Sverige i Malmö. Ett företag som fått massiv kritik för att lura folk och skrämma bort potentiella myntsamlare. Mynthuset har specialiserat sig på att utnyttja allmänhetens okunskap om mynt, medaljer och numismatik. Man riktar sig speciellt till äldre människor utan erfarenhet av myntsamlande och försöker genom hutlös prissättning och egenproducerade objekt, framställa dussinvaror och silverskrot som ”exklusiva historiska investeringsobjekt”. Ofta är taktiken att erbjuda ETT objekt till någorlunda vettigt pris … och sedan binda upp köparen i ett prenumerationsavtal som brukar innebära prisnivårer på MINST +500% över marknadsvärdet. Åtskilliga är de pensionärer som förlorat stora pengar på något de trodde skulle bli ett fint arv till sina barn. Andrahandsmarknaden för detta skräp heter Tradera och priserna är låga.

Lite trist att skojarna på Mynthuset och den generella internationella myntmarknaden, är det som får SNF att tro att det i Sverige råder en allmän ”stark efterfrågan på mynt och andra numismatiska föremål” … för detta talar INTE för att SNF varesig vill eller kan göra något åt hobbyns återväxtproblem … om man nu ens är medveten om det …?

2 Daler SM 1673 Garpenberg

Publicerat av
Svara

För tre veckor sedan såldes det ett falskt plåtmynt på Tradera. Inget konstigt med det, då detta är vardag på denna marknadsplats. Det som var lite speciellt med denna kopia var dels att säljaren beskrev den korrekt! (vilket är väldigt ovanligt) och dels att den var av ”den luriga sorten” – en skickligt utförd avgjutning av en originalplåt. En typ av förfalskning som många gånger kan vara svår att skilja från en korroderad originalplåt.

Så hade det inte varit för säljarens uppgifter: – ”DETTA ÄR EN KOPIA. Karl-Axel Lindblom lär ha ägt originalet till denna. Innan han sålde den så lät han gjuta en exakt kopia.”
… hade det varit mycket lätt att förväxla denna kopia med ett lätt korroderat original.

Plåtmyntkopian saknade märkning och är följaktligen förbjuden att sälja enligt Traderas regler – men med detta brukar de ju allt som oftast ”se mellan fingrarna”.

Kan man då lita på dessa uppgifter från säljaren? – Ja, det verkar faktiskt så! – Tack vare att falskmyntaren själv(!) skrivit en artikel i boken ”Samlad glädje”, utgiven av Numismatiska Klubben i Uppsala 1999. Där kan man läsa att Lindblom beställt en kopia av en icke namngiven konstgjutare, som enligt uppgift då också skall ha gjutit ”en kopia åt sig själv – som hans änka för några år sedan erbjöd till Mynthuset”. – Något som naturligtvis fick ”Mr PlateMoney” himself, Bertel Tingström, att reagera och kontakta Lindblom och fråga om plåten blivit stulen. Om den gode gelbgjutaren passade på att gjuta flera exemplar är okänt.

Nu är inte detta enda gången som Garpenbergs-plåten om 2 Daler SM 1673 blivit utsatt för förfalskningar. Förutom denna lömska avgjutning (de två översta stämplarna t.h.) har det även tillverkats präglade kopior (de två nedersta stämplarna t.h.) av denna plåt. Den senare ingår i en mycket omfattande ”serie” som spänner från ½ till 10 Daler SM och sannolikt härstammar från Småland.

I ett gammalt tidningsklipp (tyvärr odaterat – sent 1960-tal?) från Göteborgs-Posten kan man bl.a. läsa om den småländske bysmeden som ”tillverkade mynt av koppar från kyrktak” och att ”ryktet spred sig snabbt – köpare ända från Tyskland”. Det hela uppdagades efter att en köpman från Göteborg hade vänt sig till Kungl. Myntkabinettet i Stockholm för att få några plåtmynt bedömda. – Bland annat en 12 kilo tung 8 Daler SM. Där konstaterades att mynten var falska och det hela blev omgående en polissak. Köpmannen förklarade att han fått dem genom en bytesaffär med en präst i Småland, något som senare skulle visa sig stämma. Han hade fått förfalskningarna av predikanten Målle Lindberg.

Enligt G-P-klippet var tillverkaren en smed i Småland som ”hade som hobby att tillverka kopior av gamla mynt och brännvinsmått”. Han lär ha varit mycket skicklig och ”tillverkade de gamla historiska mynten för hand , smidde och hamrade och ordnade fina stämplar i dem”.

När polisen hämtade honom till förhör, tog han detta mycket hårt, ”ty han trodde inte att hans hobby att göra souvenirer skulle leda till tråkigheter”. Han hade ju inte sålt plåtarna som äkta och på varje mynt hade han klistrat en lapp med ordet ”KOPIA” – och angett samma sak på sina kvitton. Dessvärre var ju denna märkning knappast permanent och någon dylik kopia med originallappen kvar, har då åtminstone aldrig jag sett.

Så vad lär vi oss av detta? – Tja, skall man nödvändigtvis göra kopior av samlarmynt, så skall de naturligtvis vara ordentligt och permanent märkta med KOPIA eller COPY.

Plåtmynt från Kengis

Publicerat av
1

Idag har jag med nöje läst Dick Harrisons historieblogg om Världens nordligaste myntprägling? … och ikväll skall jag kolla in hur han sköter sig i På spåret i SVT1.

I november månad 1674 fick bröderna Abraham och Jakob Reenstierna (ursprungligen Momma) från Brabant (i dagens Belgien) myntningsprivilegier för att prägla plåtmynt (av kopparplåt) vid Kengis bruk, beläget norr om polcirken, mellan Pajala och finska gränsen. Anno 1675 präglades plåtmynt i valörerna 1 Daler SM (= silvermynträkning) och 2 Daler SM vid Kengis Bruk, intill den mäktigt brusande Kengisforsen. Bara under första verksamhetsåret 1675 slogs där 2.773 st. 1 Daler SM samt samt 4.025 st. i dubbla valören, 2 Daler SM. Summerar man detta får man en årsproduktion på inte mindre än 10.823 Daler SM … à 1,36 kilo = 14,6 ton plåtmynt. Av dessa har dock endast TVÅ exemplar av 1-dalern och ETT av 2-dalern överlevt till våra dagar.

Myntningen i Kengis kan genom bevarad dokumentation i Avesta påvisas åren 1675-77, 1680-85 och 1687-89 samt genom bevarade mynt även från åren 1693 och 1700-01. Endast NIO av alla dessa plåtar finns idag bevarade. Kengis-plåten 1693 är unik i dubbel bemärkelse. Dels är denna 2-daler (som finns på Kungliga Myntkabinettet, KMK i Stockholm) den enda man känner till – och dels har den årtalet placerat i omskriften – vilket är helt unikt! Alla andra svenska plåtmynt före 1715 har årtalet placerat direkt under kungakronan i hörnstämplarna. Men på den unika ”Kengis-1693:an” finner man alltså istället bröderna Abraham och Jakob Reenstiernas AIR-monogram på denna plats.

Även den ”semiunika” (känd endast i två exemplar) Kengis-plåten från år 1700 (2 Daler SM) är lite speciell. Som den observante numismatikern noterar ser årtalssiffrorna lite konstiga ut. Och tittar man lite närmare på dessa hörnstämplar ser man att myntherre och årtal inte stämmer överens. Omskriften anger CAROLUS XI, d.v.s. Karl XI (1660-97), men årtalet hör ju hemma under sonen Karl XII (1697-1718). Man har alltså använt sig av en gammal präglingsstamp från Karl XI:s tid och i denna graverat om årtalet till 1700. Att man på detta ekonomiska sätt ”uppdaterat” präglingsverktygen verkar ha förekommit även påföljande års Kengis-plåtar, 2 Daler SM 1701, men då med rätt regent.

Själva kopparn till Kengis-plåtarna kom från Svappavaara gruva och fick således fraktas (förslagsvis vintertid) ner till Kengis Bruk – en sträcka på 14,5 mil … något som kanske inte direkt påverkade lönsamheten i positiv riktning.

Den numismatiskt intresserade kanske känner till de rara kopparpolletterna från Svappavaara kopparverk? Dessa dateras till 1660-talet och bär samma bröders initialer; A:I:M … där M:et står för Momma (som sedermera blev R som i Reenstierna). Nu är ju detta ju inte mynt, utan polletter (eller lokala mynt) – även om man vet att de faktiskt cirkulerade i ett stort område även utanför bruket. – Vilken tur! … annars skulle ju Svappavaara-polletterna kunna betraktas som ÄNNU nordligare ”myntpräglingar”.  Minns jag rätt finns det dock teorier om att dessa polletter faktiskt KAN vara (valsverks)präglade i Avesta i Dalarna? – och i så fall är ju Kengis nordligast i alla fall.  ;o)

För den som vill läsa mer om Kengis-plåtarna kan jag rekommendera Bertel Tingströms referensverk ”Plate Money – The world’s largest currency”, Stockholm 1986. Börja på s. 92-93, där Kengis avhandlas … sedan är det bara 342 sidor kvar att studera. ;o)

Falska plåtar & silverdollar

Publicerat av
7

Det är nu två veckor sedan jag senast skrev om falska mynt på Tradera, så det är kanske läge att åter igen bjuda på ett axplock av vad Tradera tjänar pengar på.

Falska plåtmynt är ju väldigt populärt på Tradera. Den på bilden här intill såldes till slut för 2.225 kr, efter att först ha stängts ner av Tradera i början av december, för att sedan läggas ut på nytt två veckor senare. Samma säljare har även sålt en annan kopia för 1.535 kr – och en äkta för 7.803 kr. Beskrivningarna är TYPISKA för de som inte har rent mjöl i påsen; på kopiorna stod det: ”då jag inte vet om den är äkta säljer jag den som en kopia” … och på den äkta: ”har vart hos en mynthandlare och kollat den och den är äkta”. – Märkligt att inte plocka med sig alla tre plåtarna när man ändå skall iväg till en riktig mynthandlare. ;o)

De två senaste veckorna har Tradera, förutom ovannämnda två, förmedlat ytterligare tre falska plåtmynt – klubbade för: 2.425 kr, 635 kr samt 227 kr – totalt lite över 7.000 kr på två veckor alltså. Bland de svenska mynten finner man även en falsk 5-öring 1927 för 310 kr och en specieriksdaler 1848 för 539 kr – från samma kinesiska verkstad. En överviktig och klumpig tenn/bly-kopia av Ulrika Eleonoras riksdaler såldes för 2.550 kr.

Amerikanska silverdollars är ett annat område där det dräller av kopior – Made in China. De senaste veckorna har man kunna notera mycket höga priser på dessa trista tingestar – helt utan silverinnehåll: 910 kr, 517 kr, 1.250 kr, 1.075 kr, 325 kr, 1.030 kr,  240 kr samt 3.600 kr. Totalt nästan 9.000 kr … plus alla jag missat …

De thailändska fantasikopiorna av primitiva betalningsmedel går lite trögare. Har endast hittat 5-6 försäljningar de senaste veckorna … men har kanske missat några?

Glädjande nog fick en av de mest notoriska falskmyntförsäljarna sitt konto avstängt i helgen. Inte en dag för tidigt! Gôtt mos!  – Fortsätt så Tradera! … så kan vi snart övergå till att diskutera något av nedanstående istället … ;o)

  • Budtrissning … återrop … fast pris …
  • Tradera-klassning …
  • Stulna eller manipulerade bilder …
  • Medaljavgjutningar …

För övrigt har det snart gått sex veckor sedan Traderas famösa horkarlsmynt ”såldes”. Även detta verkar ha varit en bluff – inga omdömen har lämnats i någondera riktningen. Kanske ett kompisbud – och långnäsa åt Musikhjälpen …?  – Vem kan bli förvånad …?

På myntfronten intet nytt

Publicerat av
4

Tillbaka på kontoret igen var man ju nyfiken på vad som hänt under ledigheten. Surfade in på Tradera och kunde konstatera att ett par falska plåtmynt klubbats för 1.535 kr respektive 3.001 kr. I vanlig ordning omärkta och med tveksam beskrivning. På detta sätt kan Tradera tjäna en slant gång efter gång i och med att omärkta kopior alltid dyker upp igen. Samma exemplar av den falska Stephan Batory-thalern ”1585” har t.ex. ”valsat runt” (sålts/klubbats/returnerats) FYRA gånger på kort tid – och nu senast verkar den ”ha fastnat” för 660 kr. Köpt som kopia – såld med ursäkten ”är ingen expert ”.

En s.k. ”teaterorden” (enkel kopia för maskerad och teater som gärna skall upplevas på mycket långt avstånd) såldes nyligen för fantastiska 810 kr. Dessutom har en hel drös falska sovereign genererat provisionspengar till Tradera. De många klumpiga kopiorna av diverse primitiva betalningsmedel (från Thailand) som florerat senaste tiden verkar dock bli allt mera svårsålda. – Kanske för att Myntbloggen.se omnämnt dem?

Ett annat ”fenomen” jag noterat är att vissa säljare hittat ett nytt sätt att prångla ut förfalskningar och kopior … nämligen genom att ”gömma dem” i poster/lots. Taktiken är givetvis densamma som de med falska påståenden om att ”de ingenting vet”. Målgruppen är ”fyndjägarna” och de som låter snålheten bedra visheten.

Traderas FaceBook-sida (nya debattforum?) försöker väl de flesta undvika, så även jag, men när jag idag gjorde ett besök var informationen densamma som vid tidigare tillfällen; ”tekniska problem – drabbade annonser kommer flyttas fram  24 timmar”.

På Kungl. Myntkabinettets hemsida önskar man (fortfarande) God Jul och Gott Nytt År samtidigt som man pushar för ”mellandagsrean” den 26/12-6/1. På Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) dito har det däremot varit tyst i en månad nu. Här är det inte tal om några jul- och nyårshälsningar. Toppnyheten är istället att vårens program ”kommer snart”. Vill du läsa förra vårens SNT i PDF-format, så går det bra.

Även på blogg-fronten är det ganska tyst. Några som varit aktiva tidigare, verkar ha tröttnat? Hoppas de tar nya tag! De lysande och läsvärda undantagen är: Ingemar ”SNF” Svensson, Kjell ”Gorgon” Holmberg och Lennart ”Sonesgården” Castenhag.

Jaha, det var första blogginlägget UTAN bilder!? – Det skall INTE upprepas! Jag lovar!