Författararkiv: Ulf Ottosson

Att vända på en femöring

Publicerat av
Svara

Idag ringde brorsan och meddelade att han och familjen skulle ta sig en tur till Anten och åka tåg till Gräfsnäs. Museijärnvägen Anten-Gräfsnäs Järnväg (AGJ) är turist-attraktion som drivs av en ideell förening. Under sommarmånaderna trafikerar man nämnda sträcka (en gång en del av Västgötabanan, Västergötland-Göteborgs Järn-vägar, VGJ) 12 km smalspårig (891 mm) järnväg med historiska tågset.

Brorsonen (nyss fyllda 6 år) är tokig i tåg! Speciellt ånglok! … men även rälsbussen går an. Så hustrun och jag tog oss en liten prommenad till Gräfsnäs station för att möta upp. Det hade blivit rälsbuss (motorvagn modell 1957) från Anten till Gräfsnäs, men hemfärden skulle minsann gå med ånglokomotiv! (modell 1911). Och bäst av allt – man skulle få vara med och vända loket inför tillbaka-färden, när det kom in på stationen. Ett ånglok som är 12 meter långt och väger 47 ton! Och vändskivan väger 10 ton till.

Var har grabben fått sitt intresse för tåg och järnväg ifrån? Och var fick jag, vid ungefär samma ålder, mitt intresse för mynt och medaljer ifrån? Kanske är det genetiskt? I mitt fall tror jag definitivt att det kommer från min far. Han samlade på det mesta – schackpjäser, silverdollar, koppar-

föremål, guldmynt, silverdosor etc. (och farmor Mina samlade på hattar). Men när det gäller vår lille tågfantast får man nog gå längre tillbaka i tiden? Kanske till hans farfars far, Otto Johansson (1887-1948), som var banvakt (järnvägs-tjänsteman – inte barnvakt) i Jämtland för 100 år sedan. Hans farfar lär t.o.m. vara född i banvaktstugan i Roback, Håsjö församling i Jämtlands län. Så nog har han att brås på. Återstår att se om det finns någon numismatik i pojken. ;o)

Det finns många som samlar på allt som har med järnväg att göra. Koncentrerar vi oss på det som inryms inom numismatiken, är det väl främst medaljer det handlar om. Järnvägsmedaljer kan vara både de som avbildar diverse tåg (eller kanske celebrerar ett järnvägs-bygge) och de som är utgivna till minne av personer som verkat inom järnvägen. På bilden ses a) Leo Holmgrens minnesmedalj över Statens Järnvägars (SJ:s) 125 årsjubileum 1856-1981, b) Sven Kulles medalj över Gefle-Dala Järnvägs 50-årsjubileum 1859-1909 samt c) Erik Lindbergs medalj över majoren, järnvägsbyggaren, alingsåsaren, riksdagsmanen, donatorn m.m. Claes Adolf Adelsköld (1824-1907), utgiven av Vetenskapsakademien 1908 och utdelad som belöningsmedalj. Det första exemplaret – i guld! – tilldelades för övrigt en inte helt obekant man vid namn Thomas Alva Edison (1847-1931).

Drottning Lovisa Ulrika

Publicerat av
Svara

Idag blev myntbloggandet lite försenat p.g.a. en krånglande plattskärm. Ibland är det nästan så att man tror att det finns en inbygg timer i ny kostbar elektronik – inställd på 13 månader. ;o)  Hur som haver är nu nya drivrutiner nedladdade och installerade … så får vi se hur länge det fungerar …

Den 18 augusti 1744 gifte sig den unga vackra preussiska prinses-san Lovisa Ulrika (1720-1782) med dåvarande svenske kronprinsen Adolf Fredrik (född 1710, kung 1751, död 1771) av Holstein-Gottorp. Lovisa Ulrika föddes i Berlin och dog på Svartsjö slott. Hon var syster till Fredrik den Store av Preussen (1740-1786) och kröntes 1751 till Sveriges drottning. Hon ansågs vacker, begåvad och kvick! – Carl Gustaf Tessin kallade henne ”Gudavett i änglabild”. Hon ägnade mycket tid åt sina kulturella och vetenskapliga intressen. År 1753 grundade hon Vitterhets-akademien och hon beskyddade Carl von Linné (1707-1778) under hela hans karriär.

Många myntsamlare känner säkert till hennes fantastiska myntskåp (ritade av arkitekten Carl Hårleman och tillverkade av mästersnickaren Lorenz Nordin) som fortfarande finns bevarade. Från början lär dessa faktiskt ha varit avsedda för en samling av fjärilar  – men vad är väl det mot vackra, historiska och intressanta numismatiska objekt i ädla metaller? ;o)   – Och myntsamlare, ja det var drottningen i allra högsta grad. Hon var förmodligen den kunglighet, jämte drottning Kristina (1632-54), som hade det allra största intresset för numismatik. 1746 köpte hon Carl Gustav Tessins (1695-1770) myntsamling … men hon betalade den inte … förrän nästan tio år senare. Köpeskillingen var hela 135.370 Daler KM (kopparmyntsräkning). Hjälp med att ordna och komplettera samlingen fick hon sedan av ämbetsmanen och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706-1777).  – Som vid sidan av Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) nog får anses som en av galjonsfigurerna inom tidig svensk numismatik. Mer om det en annan gång.

Prägling och överprägling

Publicerat av
4

Igår skrev jag om den ofta miss-uppfattade numismatiska termen ”spegelglans”. Idag tänkte jag ta upp en annan – nämligen ”överprägling”. Missuppfattningar av detta begrepp har kunnat konstateras från samlar-marknadens alla hörn – alltifrån nytillkomna myntsamlare till våra allra äldsta mynthandlare. I det senare fallet får vi väl hoppas att det rör sig om slarv(?) och inte att man saknar faktiska kunskaper? Precis som med ”spegelglans” hör man ju på själva ordet vad det är frågan om. Alla känner väl till att mynt är präglade och en överprägling är alltså en (ny) prägling över (den gamla) präglingen. Klart som korvspad! ;o)

Av någon anledning är det många som blandar ihop ÖVERPRÄGLING och OMPUNSNING. En del verkar tro att exv. en enkrona ”1916 på 15” (1916/5) är en krona från 1915 som blivit präglade en gång till, nu med 1916 års stämpel. Men detta är alldeles galet! Så ligger det inte alls till. Nej, exv. 1916/5 är en s.k. ”om-punsning”. När man förr i tiden tillverkade ”stampar” (som präglingsverktygen vid mynt-prägling kallas) använde man sig av ”punsar” (mindre stansverktyg med exv. bokstäver, siffror eller t.o.m. porträtt). På så sätt kunde man med hjälp av dessa punsar succesivt bygga upp motivet i stampen genom att ”knacka in” olika detaljer i det ännu ohärdade stampstålet. Men ibland blev det, av en eller annnan anldening, fel – och då behövde man rätta till detta (utan att behöva börja om och göra en ny stamp). Då kunde det t.ex. hända att den snett placerade 4:an på 1940 års tvåkrona ”ändrades” (rättades till) med den följd att det blev kvar en liten rest av den första inpunsningen, upptill. En del kallar detta ”ändrad 4:a” andra ”ompunsad 4:a, rest upptill” – innebörden är densamma.

Den 29 oktober 1950 avled kung Gustav V (1907-50). Vid den tidpunkten hade Kungl. Myntverket redan börjat tillverka präglingsstampar för nästa års tvåkronor. Man ställdes alltså inför valet att antingen kassera det man redan gjort färdigt – eller punsa om ”1951 års stampar” med årtalet 1950. För det gick naturligtvis inte att ge ut mynt med Gustav V:s bild och årtalet 1951. Myntsamlarna kallar detta för ”1950 på 51” (1950/1). Att ett mynt ”bakåtdateras” på detta sätt är ovanligt, det normala är att man haft kvar gamla stampar och därför ”uppdaterat” dem till kommande års myntning. Nu hade tekniken kommit så långt att man börjat använda sig av ”matriser (mastermatriser)”, d.v.s. negativa ”stampar/stämplar/punsar” där (nästan) hela myntbilden fanns med. På så sätt kunde man producera flera identiska stampar – till alla variantsamlares förtret. ;o)  Tidigare hade man inte förfogat över tillräckligt stort präglingskraft för att prägla så stora ytor ”stål i stål” och av den anledningen hade man använt mindre delpunsar istället.

På bilden (från den utmärkta boken ”Kungliga Myntet 1850-1950” av myntdirektör Torsten Swensson = Mm TS), ses stamparna till 1672 års 8-mark (d.v.s  från en tid då gravören Meybusch börjat använda porträttpunsar) samt ett par (moder)matriser till Gustav V:s tvåkronor 1942-50. Notera att de två sista årtalssiffrorna är utelämnade!  – Och jämför med varianterna 1 Krona 1943 ”med 43 i antikvastil” (även kallad ”klump på 3” av de mindre kunniga) och 1 Krona 1949 ”med olika 9:or”. Med dessa matriser präglades sedan, ”stål i stål”, en postitiv ”gravyrpuns / arbetspatris”, som i sin tur användes för att prägla negativa myntstampar. På detta vis hade man alltså skaffat sig en ”backup” om något oförutsett skulle inträffa. Lite mer om detta finns att läsa i Mynttidningen 2-1997, s. 32-33 – för den som är road.

Spegel, spegel på väggen där

Publicerat av
Svara

Det stora flertalet av oss myntsamlare (men inte alla) eftersträvar mynt och medaljer i så hög kvalitet som möjligt. Majoriteten bestämmer! – och genom tillgång och efterfrågan sätts priserna. Ett riktigt vackert exemplar av Sveriges första enkrona – anno 1875 – kan t.ex. kosta 10.000 kr, medan ett ”likadant” i normalslitet skick kanske endast kostar 25 kr. Det kan alltså vara mycket stora prisskillnader på ”samma mynt” i olika kvalitéer. Och allra störst är skillnaderna i toppen av den graderingsskala (eller snarare skalorna) som brukar användas initierade myntsamlare emellan.

På auktionssajten Tradera är det dock sällan man ser till dessa kvalitetsbeteckningar. Och det har säkert sina randiga skäl och rutiga orsaker. Många (majoriteten?) av Tradera-säljarna (och även köparna!) har nämligen ingen aning om hur man klassar mynt och vad som höjer resp. sänker ett mynts ekonomiska värde. En del säljare har dock förstått att begrepp som ”spegel”, ”lyxexemplar” och ”sällsynt/rare” kan höja värdet på ett mynt – och därför skriver de så på ALLA sina mynt, oavsett hur det ser ut eller hur sällsynta de är. ;o)

Man måste alltid vara ”källkritisk” – speciellt på nätet, där man ofta inte vet vem som ligger bakom ett påstående. Och kan man ingenting själv, skall man naturligtvis INTE lita på någon som kan precis lika lite. Det bästa är om man själv tar reda på fakta, men om detta inte går, så vänder man sig förslagsvis till någon som kan.

Ett av de mest missförstådda numismatiska begreppen på Tradera är ”spegel”, vilket är ganska märkligt. Det är naturligtvis i grunden mänskligt att övervärdera sina egna mynt, men att skilja på ”spegelglans” och ”stämpelglans” borde vär egentligen inte vara så svårt? Ett spegelglans-mynt kan man ju spegla sig i – det hörs ju på namnet. Botten-ytorna (fälten) skall vara så spegelblanka att man kan läsa tidningen i dem! (om man nu kan läsa spegelvänt?). ;o)

I engelskspråkiga länder kallar man det för ”proof” och i Tyskland för ”polierte platte”. Skall vi vara riktigt noga(?) så finns det egentligen inga ”riktiga speglar” bland de svenska mynten. Detta är nämligen en mycket speciell präglingstekning som involverar både polerade stampar, polerade myntämnen och en omsorgsfull prägling med talrika slag. Och något sådant har mig veterligen aldrig skett i Sverige (möjligen i helt modern tid för något minnsemynt). Däremot har man då och då slagit s.k. ”erstabschlag”, som tysken säger – eller ”proof-like” som amerikanarna svänger sig med. Här hemma brukar man tala om ”spegellik yta” eller ”högglans” (INTE att förväxla med autosol-polerade Tradera-mynt!). Ett mynt med ”stämpelglans” (stgl.) kan också vara fint – men inte alls lika dyrtbart som en ”spegel”, slagen med nya, polerade stampar. Och stämpelglans är inte alls synonymt med ”0” (noll) eller ens ”01/0” (noll-ett-noll). Det talar bara om att det finns (spår av) präglingsglans kvar. Och det kan det finnas även på ett mynt i kvalitet ”1+/01” (ett-plus-noll-ett) som präglats med vad vi brukar kalla ”trötta” (d.v.s. slitna) stampar. Så ut ekonomisk synvinkel är det viktigt att kunna skilja på ”spegel” och ”stgl.”

Grattis Estelle! – guldstjärna!

Publicerat av
Svara

Idag har Estelle namnsdag. Estelle är en fransk version av Stella, som betyder stjärna. Den 22 maj 2012 döptes en liten flicka, endast tre månader gammal och ungefär så här lång – till Estelle. Hon är ju väldigt ung ännu – men hon har redan en fin titel: Hennes Kungliga Höghet Estelle, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Östergötland.  Dessutom är hon redan numismatiker!  ;o)       – Eller åtminstone dekorerad med Serafimerorden (som kuriöst nog faktiskt instiftades på dagen 264 år innan hon föddes). Och eftersom även ordnar (ordenstecken) och dekorationer (bärbara medaljer) ingår i numismatiken, kan det kanske passa bra att blogga lite omkring detta en dag som denna.

För folk i gemen är nog ”en medal” något man hänger på bröstet efter att ha gjort något bra. De som varit riktigt duktiga kan få en OS-medalj eller kanske en guldmedalj av kungen? Vi andra får kanske nöja oss med en skyttemedalj eller deltagarmedalj från Göteborgsvarvet? – Hur som helst skall man väl ha den på sig!  Nja, trots att allmän-heten allt som oftast sätter likhetstecken mellan ”medaljer” och ”bärbara belönings-medaljer”, så är faktiskt den senare endast en liten, liten del av allt som ryms i det mycket omfattande begreppet ”medalj”. Konstmedaljen, minnesmedaljen, person-medaljen etc. brukar ibland kallas för ”table medals” på engelska. På svenska är kanske ”skådepenning” en bättre (men något ålderdomlig) benämning för medalj. Definitionen på en medalj lyder något i stil med:  ”Ett myntliknande (konst)föremål vars främsta uppgift INTE är att vara betalningsmedel, utan att betraktas”. Men eftersom medaljer förekommer i både silver och guld har de ju, av lätt insedda skäl, ofta fler värden än det rent kostnärliga. De KAN faktiskt också vara betalningsmedel.

Medaljen är ett barn av renässan-sen, brukar det heta – även om den fanns redan under antiken. Om man vill kalla den berömda Alingsås-brakteaten (”funnen år 1695 vid Alingsås” – avbildad längst ner i detta blogginlägg, tillsammans med lilla Estelle och Serafimerorden) för guld-/smyckesbrakteat, amulett, talisman, statussymbol – eller medalj? – är väl närmast en fråga om tycke och smak. Hur som helst är den en av de största och finaste som hittats i Skandinavien – och världen! (diameter Ø 60,3 mm eller ”2-3/8 tum” och vikt 22,86 gram eller ”1-23/32 lod”). Enligt experterna skall motivet föreställa ”Odin / Woden’s head over Balder’s injured horse” … själv tycker jag mera det liknar ”en rejält stiliserad ”keltisk” imitation av Filip II av Makedoniens (359-336 f.Kr.) klassiska tetradrachm?”  Den ursprungliga mynttypen slogs långt, långt efter Filips död och kom dessutom att kopierades av kelter från Svarta Havet till England – under århundraden! Dateringarna av dessa keltiska präglingar är emellertid nästan lika svåra att vara tvärsäker på som ”folkvandringstidens”  guld-brakteater. De senare är ett ganska outforskat område – i numismatikens periferi.

Den förste store ”riktige” medaljkonstnären anses vara Antonio Pisano, kallad Pisanello. Han var egentligen målare i renässansens Italien, men av någon anledning kom han att i 40-årsåldern börja ägna sig åt medaljkonsten. Hans första medalj ägnas den byzantinske kejsaren Johannes VIII och är troligen utförd 1438 i Ferrara (alternativt 1439 i Florens). Pisanellos medaljer är signerade OPVS PISANI PICTORIS (”målaren Pisanos verk”) och är alla av förhållandevis stort format (67-110 mm). Samtliga är gjutna med s.k. cire perdue-teknik (förlorad form) i brons eller bly. Originalexemplar är idag ytterligt sällsynta och förekommer knappast till försäljning. Däremot förekommer det mer eller mindre lyckade avgjutningar.

I samband med Gustav Vasas begravning 1560 kom medaljen till Sverige. Konstnären hette Willem Boy (1520-1592) och hade sin ateljé i Mechelen i södra delen av Nederländerna. Dessa de första svenska medaljerna hade kanske större likheter med eleganta guldsmedsarbeten än med de traditionella konstmedaljerna och syftet var också att dela ut dem som gåvor – ofta infattade och avsedda att bäras i kedjor. Och det väl kanske här vi egentligen finner föregångarna till det vi idag kallar: De kungliga svenska riddarordnarna:

  • Serafimerorden
  • Svärdsorden
  • Nordstjärneorden
  • Vasaorden

Den 23 februari 1748 instiftades Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden av kung Fredrik I (1720-51) på Riksdagens inrådan och efter initiativ av Carl Gustaf Tessin (1695-1770). Lite senare, den 29 maj 1772 instiftade Gustav III (1771-92), den fjärde och sista av Sveriges riddarordnar – Vasaorden.

När det gäller bärbara medaljer finns en specialsida på nätet – Medalj.nu – och för de som önskar lite mera information om medaljer i stort – varför inte börja här?

Allt är inte guld som glimmar

Publicerat av
Svara

Jaha, nu är både London-OS och semestern slut. Dags att börja jobba igen. Det blev ett magert OS för svensk del. Ett guld, fyra silver och tre brons. Bäst var seglarna Fredrik Lööf och Max Salminen som tog OS-guld i starbåt – och så handbollslandslaget! – som i alla fall gav fransoserna en match om guldet. Flest OS-medaljer genom tiderna har den amerikanske simmaren Michael Phelps, som med sina fyra guld och två silver i London nu har tagit totalt 22 OS-medaljer! (varav 18 guld!) under tre Olympiska Spel.

De olympiska medaljerna har denna gång designats av Professor David Watkins på London’s Royal College of Art. Medaljerna mäter Ø 85 mm i diameter, är ca 7 mm tjocka och väger 375-400 gram. Till OS har man präglat 2.100 exemplar och eftersom man tydligen skall använda samma medaljer vid Paralympic (den 29/8-9/9), finns ytterligare 2.600 medaljer färdiga för utdelning. Totalupplagan landar då på 4.700 ex. Medaljerna är präglade på The Royal Mint i Llantrisant i södra Wales – med 15 slag à 900 tons tryck! Mellan var femte slag har man rekristallisations-glödgat ämnena i en 750 grader Celcius varm ugn. Den totala produktionstiden för varje medalj uppges till inte mindre än 10 timmar!

Motivet på åtsidan är den grekiska segergudinnan Nike (romarnas Victory), enligt formgivaren syboliserande spelens anda och tradition, svävande över Panathinaiko-stadion (huvudarena för de första moderna Olympiska Spelen i Aten 1896). Omskriften lyder kort och gott: ”XXX Olympiad London 2012”.

Frånsidans motiv utgörs av emblemet (logotypen) för London OS 2012, kallat: ”Metaphor for modern city” – en stilicerad bild av årtalet 2012 placerat i två rader, med ”london” i första 2:an och de olymiska ringarna i 0:an, bakom detta slingrar floden Themsen fram som en symbol för London, och under det hela ligger ett virrvarr av genomkorsade räta linjer i olika vinklar, representerande ”athletes radiating energy”.

På randen (medaljens kant) graveras respektive pristagares namn och olympisk gren. Bandet är purpurfärgat med anledning av Drottning Elizabeths diamant-jubileum på tronen. Men allt är inte guld som glimmar, ”guldmedaljerna” väger bortåt 400 gram, men innehåller endast 6 gram guld. De är nämligen tillverkade i förgyllt sterlingsilver.

  • GULD – Förgyllt silver (6 gram guld på 92,5% silver, 7,5% Cu)
  • SILVER – Sterlingsilver (925/1000 silver, 7,5% Cu)
  • BRONS – Medaljbrons (97% Cu, 2,5% Zi, 0,5% Sn)

Nu var ju detta inte första gången London arrangerat de Olympiska Spelen. Första gången var redan 1908, då de fick flyttas från Rom p.g.a. ett vulkanutbrott på Vesuvius 1906. Sverige kom på tredje plats i medaljligan med 25 medaljer! Nästa gång London arrangerade var 1948, när spelen återupptogs efter andra världskriget. Och då kom Sverige faktiskt på andra plats(!) i medaljligan (efter USA) – med hela 44 medaljer, varav 16 guld! – Det lönade sig uppenbarligen att klara sig undan kriget.

Laholmsförfalskningarna

Publicerat av
Svara

De flesta har säkert hört talas om ”förfalskningarna” av 2012 års enkrona med omskriften ”VÅR HORKARL TILL KUNG” som dök upp lagom till Nationaldagen. I detta fall är ju knappast syftet ”att tjäna pengar”, utan snarare att väcka uppmärksamhet eller sprida något slags budskap. Kanske skall det föreställa ”konst”? – där sensation och skandal numera tycks betydligt viktigare än artisteri och skicklighet.

Annars är det vanliga när det gäller förfalskningar att falskmyntarna vill ”göra sig en hacka” – på det ena eller andra sättet. Det klassiska är ju att förfalska giltiga mynt och då känner nog åtminstone myntsamlarna till ”Trollhätte-Svensson” – d.v.s. urmakaren Carl Napoleon Svensson i Trollhättan som gjorde 25- och 50-öringar samt enkronor i nysilver på 1800-talets slut. Dessa är idag åtråvärda samlarobjekt – mycket tack vare att man kan härleda dem till en viss person och de helt enkelt är ”en bra historia”.

Mindre kända lär de så kallade ”Laholmsförfalsk-ningarna” vara. Jag har faktiskt bara sett dem omskrivna en enda gång, nämligen i Göteborgs Numismatiska Förenings (GNF:s) Småskriftserie nr 13, 1977. Titeln är ”Från falskmynt till kopior”, författare är advokat Morten Andréasson. Att kalla dessa tvåkronor för ”förfalskningar” är kanske en sanning med modifikation? Mynten är äkta – men har blivit utsatta för silverstöld – och därmed blivit bedrägliga/falskmynt i den stund de åter satts i allmän cirkulation. I februari 2006 lyckades jag förvärva en dylik tvåkrona på Tradera. Det mest intressanta med denna är självklart den spännade falskmyntningshistorien, men lite extra kul är det ju ändå, åtminstone för en inbiten myntsamlare, att myntet dessutom är av den ”svåra” varianten med ”förskjutet myntmästarmärke W”. Men detta visste silvertjuvarna inte om. ;o)  Denna variant kom med i värderlings-böckerna först i slutet av 1960-talet. Och när sedan värderingskatalogerna började ”tävla med varandra”, steg priserna explosionsartat. 1969-70 värderade Harry Glück (dåtidens store mynthandlare) ”FMM” i 25 kr i kvalitet 1? (en vanligt kostar då 6 kr). 1971 hade priset skjutit i höjden med raketfart – 200 kr! (en vanlig kostade ”bara” 10 kr).

Enligt  Andréassons artikel är upphovsmännen bakom dessa förfalskningar/silverstölder två bröder i Laholmstrakten som ansett sig orättvist behandlade av Skatte-myndigheten och därför ville hämnas, genom att så att säga ”stjäla tillbaka” silver från staten. Tillvägagångssättet är ganska förslaget, även om man kanske kan fundera lite över timpengen för allt detta arbete.      Man satte helt sonika en tvåkrona, på den tiden i 80%-igt silver, i skruvstädet, tog fram bågfilen och sågade sedan ett djupt spår i myntets kant – mer än halvvägs igenom. Resultatet blev en ”ihålig tvåkrona” (i vars tomrum man gjöt i en billigare metall – förmodligen tenn – med bly hade vikten varit högre) – och ca 5-6 gram silverspån.

Ett normalslitet exemplar av 1910 års tvåkrona väger 14,9 gram (i nyskick 15,0 gram). Mitt exemplar av ”Laholmsförfalskningen” väger 14,14 gram (13,61 + 0,53 gram), vilket betyder att den är 5% för lätt. Den bortsågade silvermängden borde gå att räkna ut mera exakt, men eftersom det var längesedan jag fick plats i en skolbänk, nöjer jag mig med en uppskattning. ;o)

Myntets tjocklek är ca 2,25 mm, medan den avbrutna biten mäter max 0,5 mm. Sågbladet har alltså sågat bort minst 1,25 mm silver på en yta som motsvarar uppskattningsvis ca 60% av myntets cirkelarea … som om minnet inte sviker fås ur formeln ”pi d kvadrat genom fyra” … vilket borde ge en tvåkrona med diametern 31 mm en area av ca 755 mm² … gånger tjockleken 1,25 mm x 60% … = omkring 600 mm³ … detta av ”hela myntets” volym på ca 1700 mm³ … borde väl ge ca 35% – eller 5,25 gram bortsågat silver. (566 mm³ x densiteten för 80%-igt silver ger istället ca 6 gram).

Tja, det borde i alla fall i runda slängar betyda att ”silvertjuvarna” lyckats stjäla omkring 35-40% av dessa silvermynts vikt/värde – d.v.s. ca 5-6 gram silver (800/1000) – eller ca 70-80 öre – på varje söndersågad tvåkrona.  – Man undrar vad timpengen landade på?

Lagerkatalog från Baldwin’s i London

Publicerat av
Svara

I förra vecka dök det upp en ny lagerkatalog från Baldwin’s i London. På grund av den fantastisk påkostade katalogen och det imponerande innehållet trodde jag först att det var frågan om en auktionskatalog – men så var det alltså inte. Alla dessa mynt finns till salu efter principen ”först till kvarn”. Många riktiga ”pärlor” från antikens Grekland och Rom finns att botanisera bland, men även en hel del rara engelska mynt. För de som inte fått katalogen i brevlådan, så finns den även tillgängligt i PDF-format (uppdelad på olika samlarområden) på Baldwin’s webbplats. Skall inte trötta läsaren med en massa uppräkningar, men vill ändå nämna att båda valörerna av de s.k. ”judaspenningar” (PDF, se sidan 10) från gårdagens blogg finns med, liksom (på föregående sida) en silver-stater med brottare som figurerade i blogginlägget om Olympiska Spelen härförleden. – Så nu är det bara att önska god jakt!

För 30 silverpenningar

Publicerat av
Svara

Idag anknyter Dick Harrison återigen till numismatiken i sin Historieblogg på Svenska Dagbladet. Harrison besvarar ofta läsarfrågor, och idag rör det sig om följand spörsmål: ”Judas Iskariot skall ha fått 30 silvermynt för att förråda Jesus. I många texter anges att detta pris var identiskt med kostnaden för en slav. Stämmer det? Hur mycket kostade det att köpa en annan människa i forntidens civilisationer?”

I sitt svar nämner Harrison bl.a. att i Mesopotamien kostade en slav i genomsnitt ”mellan 10 och 15 shekel i silver” för 4.200 år sedan. Lite längra fram i texten kan vi läsa: ”I persernas imperium, från 500-talet till Alexander den stores erövring på 300-talet, var priset ännu högre, mellan 90 och 120 shekel för en manlig slav, mellan 60 och 90 för en kvinna”. För att förtydliga lite bör det kanske påpekas att de första mynten kom först omkring 650 f.Kr. (i Lydien) och när det i bloggen talas om SHEKEL är detta inte en existerande myntvalör – utan en vikt- och räkneenhet (som dessutom kunde variera över tid). De äldsta präglade mynten i valören shekel härrör från Fenicien omkring 450 f.Kr. Ordet shekel kommer från det semitiska ”Saqal” som betyder ”att väga”. 1 Shekel = 1/60 Mine = 1/3000 Talent. I Persien kallades shekeln för siglos.

Vi kan t.ex. jämföra med det svenska ÖRET som präglades först 1522, med var en räknevalör (vikt) långt tidigare. När Gustav Vasa lät prägla ettöringar av silver, var finvikten först 2,06 gram, senare sjunkande till 1,10 gram. Det finns en intressant uppgift från år 1240. Då omnämns nämligen att ”lösen för en träl” skall ha kostat ”2 öre i guld” eller ”2 mark i silver”. Eftersom ”1 mark silver” vägde ca 210 gram och förhållandet mellan guld och silver var 8:1 hade alltså ”räkneöret” en vikt på ca 26 gram GULD. Det hade väl vart nåt – ettöringar av guld med ett metallvärde på dryga 9.000 kr per styck.

Svensk mynträkning:  1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar

Med detta i åtanke blir det lättare att förstå varför ordet ÖRE kommer från AUREUS (d.v.s. guld). För när vi nutidsmänniskor tänker på en ettöring, är det väl varken ett guld- eller silvermynt som dyker upp på näthinnan – utan snarare en liten värdelös koppar-peng (1856-1971 präglad i brons) . . . och den yngre generationen har kanske inte ens sett en ettöring? När 50-öringen gick ur tiden den siste september 2010, var den ett litet oansenligt kopparmynt på 3,70 gram. Man kan alltså säga att ”det sista svenska öret” hade ett metallvärde på 1/50 av detta – motsvarande 0,004 kr. Inflationen har med andra ord devalverat det en gång så gyllene – och länge silvriga – öret ganska rejält.

Den vanligaste tolkningen angående vad en ”judaspenning” egentligen var för slags mynt, är utan tvekan en AR-Tetradrachm (silver-shekel), slagen i den feniciska sjö- och handelsstaden Tyros (Tyre), som på åtsidan har ett lagerkrönt porträtt av Melkart (den feniciske motsvarigheten till Herakles) och på frånsidan en örn stående på en skeppsstäv. Dessa silvermynt väger lite över 14 gram och trettio dylika skulle alltså väga ca 420 gram. Man slås då genast av att denna silvermängd är exakt densamma som omtalades för lösen av träl i Sverige år 1240 – ”2 mark i silver” = 420 gram silver.

Lite mera om viktenheten och myntvalören shekel finns att läsa på Wikipedia. Och för dig som vill veta mer om de mynt som brukar kallas ”Judaspenningar” rekommenderas t.ex. en av de stora handlarportalerna för antika mynt, V-Coins. Vill även passa på att rekommendera två utmärkta böcker: Peter Flensborg: ”Numismatisk Leksikon”, utgiven av Dansk Numismatisk Förening 1996 samt Lars O. Lagerqvist: ”Vad kostade det? – Priser och löner från medeltiden til våra dagar”, 6:e upplagan, 2011.

Storleken har ingen betydelse

Publicerat av
2

Gårdagens blogg handlade bl.a. om Theodosius den Store (379-395 e.Kr.) och att hans mynt, trots titeln, inte alltid var så stora. Bildlänken visade ett litet bronsmynt (Ø 14 mm, 1,15 gram) – liggande på en vanlig enkrona. Tyckte du att ”Theos slant” var bland det minsta du sett? – då skall du kika (klicka!) på bilden här intill – så får du se ett av världens minsta mynt; NEPAL. Kathmandu. Bhaskara (1701-1715). AR-Dam. Ø 8 mm, 0,035 gram – d.v.s. 1/33 så tung som Theodosius-pengen. Den givna frågan brukar vara: Hade de inga dammsugare på den tiden?  ;o)

Våra vanliga svenska enkronor (efter 1942) väger ju 7,0 gram per styck (det vet man sedan länge på Posten – men banken använder fortfarande den primitiva och tidsödande metoden att räkna antalet). Viktmässigt motsvarar alltså EN enkrona inte minder än 200 stycken!! nepalesiska silver-dam à 0,035 gram.

Bland de lättaste svenska mynten finner vi diverse s.k. brakteater (ensidiga penningar), bl.a. gotländska W-brakteater, slagna i Wisby ca 1280-1450 – från början i gott silver med mot slutet i princip rena kopparmynt. Den här avbildade väger 0,14 gram – inte mycket, men ändå fyra gånger så mycket som myntet från Nepal. Bland ”minstingarna” bland de moderna tvåsidiga svenska mynten hittar vi till exempel de s.k. ”sillafjällen”. 10 Öre Riksmynt, präglade 1855-73 av Oskar I, Karl XV och Oskar II, med en vikt av 0,85 gram och en diameter på Ø 12,7 mm.

Går man efter diameter och inte vikt, finns det faktiskt ännu mindre mynt. På bilden ovan ses bland annat, nedtill till vänster, en grekisk hemiobol av silver, präglad i Karien (Caria) omkring 400 f.Kr. Den mäter endast 7-8 mm i diameter och väger 0,34 gram. På bilden återfinns också en indisk guld-fanam med diametern 7 mm (0,34 gram) samt en lika indisk silver-chuckram som inte mäter mer än Ø 6 mm (0,37 gram).

Här några exempel på att storleken inte har någon betydelse. Bland de största svenska mynten intar naturligtvis plåtmynten en särställning. Vi lägger alltså en (falsk) 1 Daler SM 1673 i botten. Sedan bygger vi på med ett stort silvermynt och ett dito kopparmynt. Idag är kanske en pampig och vacker Kristina-ettöring av koppar populärare bland myntsamlare än ett dito silver-öre, men på 1600-talet var det nog tvärtom. För nog var 1,23 gram silver lättare att bära med sig än 51,50 gram koppar. Köpkraften var (från början) densamma.

Dagen till ära blev det även ett par gamla hundralappar, med Gustav II Adolf och Regalskeppet Vasa, som bakgrund. Jodå, idag är det exakt 384 år sedan det stolta skeppet sjönk på sin jungfrufärd. – Med det får bli i en annan blogg.

Tyckte du att dagens blogginlägg var lite spretigt? Tja, det är så numismatiken ser ut. Det ena ger det andra och ämnet är precis hur stor som helst. Man kan samla på ALLT, eller välja ut något som man själv tycker verkar extra spännade. Valet är Ditt!