I september 1981 hittade fyra pojkar ett gammalt mynt vid järnvägs-/banvallen i Nyhammar, Grangärde socken, två mil nordväst om Ludvika i Dalarna. Vid denna tid anordnade Museiföreningen Grängesbergs Banavdelnings Järnvägsmuseum (GBBJ) uppmärksammade utflykter med veterantåg och ånglok på sträckan. Något som undertecknad kan relatera till, då Anten Gräfsnäs Järnväg (AGJ) passerar några hundra meter härifrån om somrarna. Uppvuxen i Järnbrott i Västra Frölunda kan jag också relatera till ”grabbarnas skattjakt”, då resterna av gamla Särö-banan fanns precis intill mitt föräldrahem. Själv hittade jag dock aldrig några mynt, men väl rostiga räls-/järnvägsspik och porslinsskärvor.

Fyndet anmäldes av fadern till en av pojkarna och inlöstes av Kungl. Myntkabinettet (KMK inv.nr 100 828) genom s.k. hembud, då det rörde sig om ett nyfunnet jordfynd utan ägare som kunde antas vara äldre än 100 år gammalt. Priset fastslog man själva till 3.000 kronor (vilket motsvarar 11.250 kr i dagens penningvärde), då det ansågs härröra från 1528 och betraktades som unikt. Att det skulle visa sig vara en minnesmedalj från 1897 hade man då ingen aning om. I efterhand kan man konstatera att ”myntet” faktiskt inte var inlösenspliktigt, då det 1981 endast var 84 år gammalt. Här gjorde dockupphittaren, för ovanlighetens skull en bra affär, då ”experterna” råkade lura sig själva. Hade det varit ett unikt provmynt från 1528 hade tre tusenlappar naturligtvis varit rena hånet.

Fyndet publicerades i den då ledande numismatiska tidskriften Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer, nr 3-1982, där Kenneth Jonsson (sedermera professor i numismatik) beskrev det under rubriken; ”Ett ’provmynt’ för 1 öre slaget till Gustav Vasas kröning 1528?” Jonsson ansåg att ”fyndmyntet” hade stora likheter med 1528 års stormynt, slaget till Gustav Vasas kröning (se Mynttidningen 3/4-1994), och framförde teorin om att det skulle kunna röra sig om ett provmynt, ”ett kröningsöre 1528”. En miniatyr av gyllen. Diametern Ø 28 mm och vikten 5,20 gram före konservering och 5,05 gram efter. Att det skulle visa sig vara en liten medalj från 1897 hade han då ingen aning om.

Några år senare (1988-89) framförde skribentparet Yngve Almer och Ingemar Carlsson den sensationell idén att 1528 års stormynt skulle vara en antikvitetsförfalskning, tillverkad av någon okänd förmåga på 1670-talet i syfte att lura samlare. Almer/Carlsson instämmer då i Jonssons omdöme att ”likheten mellan miniatyren och gyllen är anmärkningsvärt stor”. Sex år försenade utom 1990 ”Nordisk Numismatisk Årsskrift 1983-84” och där meddelar Lars O. Lagerqvist att ytterligare ett exemplar (med bärögla, ”probably made as a souvenir of some kind”) lokaliserats i en norsk privatsamling. Senare samma år beskriver KMK:s Ian Wiséhn ”fyndmyntet” med sparsmakade: ”Stockholm, 1528, koppar, falskt”… men utan vare sig motivering, bild, storlek eller vikt (Myntfynd från Dalarna, nr 54).

Undertecknad omnämner miniatyren i förbigående i artikeln ”1528 års stormynt – ett fantasimynt?”, Mynttidningen 3/4-1994, sidorna 18-19, 20-21 och 22-23. Beträffande de påstådda likheterna med 1528 års stormynt skrev jag bl.a. ”Enligt min uppfattning finns inga som helst stillikheter mellan miniatyren och 1528 års mynt. Denna prägling anknyter vare sig till Appelgrens stil 4 eller stil 3/5.” Dessutom hävdade jag redan då bestämt att Gyllen 1528 är äkta! – något som idag är allmänt accepterat och väl får sägas vara bekräftat då en dylik 2011 såldes i Tyskland för motsvarande 2.133.000 kr.

Men redan hösten 1994 fick jag medhåll av självaste Lars O. Lagerqvist (tidigare chef på KMK). Några år tidigare hade nämligen ytterligare ett exemplar kommit i dagens ljus – funnet 1990 ”i skogen mellan Vallaskolan och Tuvvägen”, Haninge, Österhaninge socken, Södermanland (KMK inv.nr 102 274). Detta var ”försilvrat” och inte lika korroderat som det första fyndmyntet. Nu får vi veta att en metallanalys hade utförts och gav vid handen ”att den har en modern metallegering” (se bild ovan). Långt senare (SNT 3-2005) får vi veta att Nyhammars-exemplaret innehåller ca 2% nickel (i 1500-talskoppar normalt under 0,1%). När Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) Myntningen i Sverige 995-1995 (Numismatiska Meddelanden XL) utkom året därpå, bekräftades detta återigen av Lagerqvist och nu får jag även medhåll angående äktheten på 1528 års stormynt, där han bl.a. skriver: ”en debattartikel med utförliga motargument; författare till denna är U. Ottoson” samt att ”förf. hör till dem som av många skäl bedömt gyllenmyntet som en samtida prägling och ansluter sig till Ottosson.”

I mitten av 1990-talet var alltså denna prägling känd i tre exemplar; KMK:s båda jordfynd från Nyhammar och Haninge, samt ett privatägt exemplar med ögla i en norsk samling. Sommaren 2001 dök det emellertid ytterligare ett exemplar – på Tradera! Detta köptes av undertecknad, som därefter lyckats förvärva ytterligare fem stycken (alla jag sett) mellan 2002 och 2026 (samtliga med diametern Ø 28,4 mm).

Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). Ø 28,4 mm. 6,56 gram.
Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 gram.
Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 gram.
Ex. ED, Mörrum, Blekinge, jan. 2022 (Tradera #522964017). 5,29 gram. inkl. ögla.
Ex. LR, Flen, Södermanland, dec. 2025 (Tradera #145655069). 5,32 gram.
Ex. PA, Kjellerup DK, maj 2026 (Tradera #149474880). 5,43 g. inkl. ögla och ring.

Samma år som jag fann mitt första ex. (2001) gjordes ännu ett jordfynd, denna gång ”på gräset vid scoutstugan” i Hökerum, Södra Vings socken i Västergötland (se bild i SNT 3-2005). Lite kuriöst att de två tjockare/tyngre exemplaren kom fram nästan samtidigt (undertecknads 6,56 gran och Hökerum 6,53 gram). Också detta inlöstes av Kungl. Myntkabinettet (KMK inv.nr 103 398), som alltså har tre exemplar. ”Ett privatägt exemplar – med proveniens Dalarna – uppvisades på Kungl. Myntkabinettet i maj 2002” (SNT 3-2025), men detta förvärvades inte av KMK. Eventuellt kan det vara samma ex. som undertecknad köpte av en känd mynthandlare i oktober 2002? Nästa exemplar (med ögla) dök upp 2008 och publicerades i SNT 6-2008.

Sedan gick det tio år utan spår av fynd eller försäljningar, men sommaren 2018 dök ”nr 8/9” dök upp – återigen på Tradera! Och samma år publicerade NMF MUSEET – Et museum over funn gjort av medlemmene i Norges Metallsøkerforening en bild på ett korrodera jordfynd från Vestfold, Norge 2018. De passar även på att ”låna” Myntbloggens artikel från 2014. Under 2020-talet har undertecknad funnit ytterligare tre ex. så summa summarum känner vi idag alltså till ett drygt dussin exemplar.

Att vi INTE har att göra med ett provmynt från 1500-talet har varit klart sedan länge. Professor Jonssons första antagande har visat sig vara en duktig felbestämning och hamnade inte mindre än 369 år fel. Idag har vi i två decennier känt till att denna lilla rara slant tillkommit i ett helt annat sammanhang, nämligen vid Stockholmsutställningen 1897. Tillverkaren är sannolikt Petterssons Knappmakeri i Stockholm. Se vidare artikeln: Provmynt 1528 – eller utställningsjetong 1897 …? här på Myntbloggen.

Bengt Hemmingsson uppmärksammade 2005 en utställnings-broschyr från Stockholms-utställningen 1897, där man kan läsa följande: – ”Vi träda då åter ut för att genom den södra Helgeandsholmsporten begifva oss ut på fortsättningen af Norrebro, men vi hejdas på vägen. Till höger, strax före porten, dragas våra blickar till mynthuset, och vi kunna ej motstå begäret att aflägga ett besök hos myntmästaren, där diverse mynt och medaljer finnas att beskåda eller inköpa”. På samma sida i skriften återfinns en illustration av 1528 års stormynt, men med den i sammanhanget intressanta bildtexten: ”Gustaf I:s öre 1528”.

Att även en enkel och välment minnespeng / utställningsmedalj (souvernir) kan lura såväl myntsamlare som numismatiker är väl värt att notera. Och visst, till och med ”de riktigt stora elefanterna” kan faktiskt göra grova misstag. Inom numismatikens värld blir ingen någonsin fullärd. Som lite kuriosa i sammanhanget kan vi också notera att Roberto Delzanno i sitt förnämliga verk Sveriges Kungliga Medaljer (SKM) helt glömt bort denna lilla medalj. Däremot tas både klumpiga kopior av kvartsgyllen 1522 (SKM 2) och de äkta stormynten 1528 (SKM 9) upp i katalogen. Så som vår gamle auktionsförättare och tryckare, Sven Ljunglöf, brukade säga; ”den trycksak som helt saknar fel, är ännu inte tryckt”.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*