10. Samla Mynt – Handlare?

Samla mynt – Mynthandlare? När och varför blir man det? Att det i stort sätt finns lika många samlarinriktningar som det finns myntsamlare, är kanske inte så konstigt med tanke på numismatikens mångfald. Men frågan är om inte samma sak gäller mynthandlarna? Anledningen till att man en gång började är ofta desamma som hos samlarna. Antingen var det samlarintresset som var inkörsporten, eller så var det silverskroten. Genom handel kunde man finansiera sitt samlande – eller få sitt levebröd.

I mitt eget fall skedde övergången från samlare till handlare stegvis redan i tonåren. ”Hobbyn som spårade ur”, som jag, halvt på skoj, brukar uttrycka det. Under senare delen av 1970-talet växte samlarintresset till den grad att rundturen till Göteborgs alla mynthandlare en gång i veckan, inte riktigt räckte till. Kompisen och jag började annonsera efter mynt och köpte in mindre samlingar. Detta i sin tur ”tömde kassan” vilket ledde till att vi ställde ut på de s.k. samlargatorna (småmässor för privatpersoner) som arrangerades i Nordstan och på Frölunda Torg var och varannan månad. På Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) kunde man också ta med sig några brickor och göra lite affärer innan auktionen. De några år äldre kamraterna Göran Mattsson och Anders Falk hade gjort så sedan länge och detta var ett uppskattat inslag på förenings månadsmöten. Genom kontakter med andra samlare fick man en inblick i deras samlande och vad de sökte för mynt. Plötsligt blev många fler mynt intressanta och köpvärda än enkom de som passade i den egna samlingen.

Som 16-åring gav jag 1980 ut min första lagerlista och året därpå startades familje-företaget Antikören Mynt & Antikt med butik på Stureplatsen i centrala Göteborg. Att köpa kassettdiskar för 8-10.000 kr stycket, tyckte jag var alldeles onödigt, så dessa snickrade jag själv ihop i garaget. Våren 1986 höll vi vår första offentliga myntauktion. Medan farsan tog hand om butiken, listade och fotograferade jag inlämnade samlingar. Morsan frilade (klippte) bilder och skrev rent mina hieroglyfer. Under visning och auktion tog vi hjälp av goda vänner som Anders och Göran. Auktionsklubban anförtroddes våran eminenta tryckare, mynttidningsutgivare och samlarvän, Sven Ljunglöf i Lerum.

Bland det stora antal mynthandlare vi haft i Sverige genom åren är det ytterst få som tagit steget (förmått) att arrangera myntauktioner. Anledningen till detta är nog främsta att de allra flesta mynthandlare är enmansföretagare, vilket i princip omöjliggör auktionsverksamhet. För detta krävs nämligen ett team av åtminstone en handfull medarbetare, vilket kan vara svårt att få ihop i en bransch full av individualister. Undantaget som bekräftar regeln är väl möjligen jag själv. Under fyra år som ”ungkarl och speleman” 1994-97 lyckades jag i princip ensam producera 700 sidor myntauktion och 800 sidor mynttidning – samtidigt! Obegripligt!? Fattar inte själv hur det gick till?

Efter att min far gick bort 2003 förändrades plötsligt förutsättningarna för att bedriva mynthandel. Det blev visserligen ytterligare tio internetauktioner efter detta, men 2007 fann jag för gott att stänga butiken efter drygt 25 år. Internet hade tagit över och det fanns inte längre någon anledning att ha 185 kvm butik i Göteborg, när man lika gärna kunde sitta med en laptop ute i skogen. Så jävla kul är det inte att köpa silverskrot! 😉

Under de senaste decenniet har vi i Sverige fått nya auktionsarrangörer efter Ahlströms, Aurum och Antikören. Frimärkshandlarna har tydligen fortfarande råd med personal. Eller så är de bara bättre på att samarbeta? Bland mynthandlarna är det ingen som vågat satsa på auktioner. Och det är naturligtvis helt förståeligt. Sedan tio år tillbaka har vi den smått perversa situationen att en förening!? driver Sveriges största mynthandel med auktionsverksamhet. Upp-och-ned-vända världen? – Ja, absolut! Visst är det så! Idag har vi mynthandlare som bedriver forskning och skriver böcker, medan en ”ideell” förening (tack vare kostnadsfri personal), driver stora delar av mynthandeln i landet. Ombytta roller! Och det kanske är bra? Hur som helst får vi nog aldrig riktigt veta om det finns privata mynthandlare med auktionsdrömmar eller ej? Ett ”moment 22” om man så vill. För faktum är att Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) lyckats sätta den fria konkurrensen ur spel, eftersom ingen kan tävla mot gratis arbetskraft?

9. Samla Mynt – Köp & Sälj!

Samla mynt – Det är först när du säljer ett mynt, du får reda på vad det är värt.
Oavsett vilket eller vilka olika samlarområden man väljer att intressera sig för, kan man förvänta sig att en specialisering leder till ett visst övertag inom just detta område. Den som specialstuderar ett visst samlarområde skapar sig helt enkelt ett övertag gentemot andra konkurrerande intressenter (samlare/handlare). Ett övertag som kan utnyttjas för att finna dolda rariteter till samlingen – eller ”bara” göra fördelaktiga inköp. I bästa fall kan det t.o.m. vara ett sätt att finansiera sitt samlande!

Att sitta inne med kunskaper … om låt oss säga ”key dates” (svåra årgångar), exv. svenska 5-öringar 1910 och 1927, kunde t.ex. vara en lönande affär på utländska myntmässor på 1970-talet. Varför det? – Jo, då handlade man där efter Craigs katalog, där denna mynttyp (1909-50) sammanfattades under ett och samma nummer. Man kunde alltså, om man hade tur, köpa 1910 och 1927 och betala för 1911 och 1928.

Farsan samlade (bland mycket annat!) på amerikanska silverdollar – stora rejäla och pampiga silvermynt av 90%-igt silver. Det var främst Morgan-dollarna (uppkallade efter konstnären bakom dem) som fångade hans intresse. När det blev svårt att finna årgångar som saknades, började han leta ”varianter” – i detta fall olika myntorter. Mynttypen präglades (1878-1921) parallellt i Philadelphia (-), San Francisco (S), New Orleans, Carson City (CC) och Denver (D). Även om hans samlande inte var speciellt avancerat, hade han i alla fall en ”Red Book” (amerikansk värderingsbok) anno 1968, så att han kunde hålla koll på sällsynta årgångar och myntorter. En av de sista han fick tag på var 1889-CC som moster Marianne lyckade hitta i Kalifornien.

Det är först när du säljer ett mynt som du får reda på vad det egentligen är värt.
Att låta andra få ta över de mynt man inte längre är intresserad av, tycker jag är en utmärkt idé! Det är så man skapar nya myntsamlare. Så ge bort eller sälj av, det du inte längre behöver! Då kommer dina mynt göra nytta ytterligare en gång.

En annan fördel med att sälja, är att man då får redan på vad sina mynt egentligen är värda. Man slipper sitta och fantisera och inbilla sig. Det kan vara en viktig lärdom. Samlarmarknaden är i ständig förändring och full av trender. Priser på olika områden går både upp och ner – ibland både och – samtidigt! Med åren kan det visa sig att det mest överbetalda myntet i hela samlingen – egentligen var den bästa långsiktiga affären av alla – eller tvärtom. Det är, och har alltid varit, svårt att sia om framtiden.

Hur som helst är det ingen nackdel att besitta kunskaper om årtalsrariteter, varianter, trender, kvalitetsbedöming, ovanliga eller undervärderade objekt etc. etc. Värdefulla insikter om hur myntmarknaden fungerar, kan man bl.a. få genom att inte bara köpa, utan ibland också sälja! Det är nämligen först då man får sitt ekonomiska facit.

8. Samla Mynt – World Coins

Samla mynt – Genom litteratur öppnas dörren till all världens mynt! World Coins! Det vanligaste är nog att myntsamlare samlar det egna landets mynt. D.v.s. i Sverige samlar man svenska mynt och i Norge samlar man norska mynt o.s.v. Men ingen regel som inte har undantag. Man brukar ju skoja om att anledningen till att det finns så få svenskar i Sverige är att de flesta är ute och reser. Så att det finns en stor värld att upptäcka utanför ”ankdammen” kan inte vara någon nyhet. När man väl får upp ögonen för vilken enorm skatt av numismatik som världens samlade myntproduktion utgör, förstår man att mynt inte är någon bristvara. – Det gäller bara att hitta sin nisch.

För den som vill börja lite försiktigt, med att söka igenom växeln, går detta lika bra idag som på 1970-talet. Då letade man mest silvermynt, idag får man väl leta årgångar eller typer bland euro-mynten. Valörerna är desamma, men varje land sätter sin egen prägel på mynten, så det blir totalt ganska många mynt att samla på.

Myntunioner är för övrigt inget nytt, så den som önskar söka sig tillbaka i tiden, kan ju starta upp en samling mynt från den Skandinaviska Myntunionen eller varför inte den Latinska Myntunionen. Den sistnämnde slöts i december 1865 och bestod från början av Frankrike, Italien, Schweiz och Belgien. 1868 gick Spanien och Grekland med och året därpå anslöt även Bulgarien, Rumänien, Serbien, San Marino och Venezuela.

Gå gärna in på länkarna ovan och läs mer … om det verkar intressant … sök vidare!

7. Samla Mynt – Litteratur!

Samla mynt – Numismatik kan bedrivas utan mynt – men inte utan god litteratur!
För den som nu av en händelse börjat samla och vill utveckla detta till en riktig hobby, finns en förutsättning framför alla andra: Man MÅSTE skaffa sig litteratur om sitt samlarområde! Om det finns något område där talesättet ”låt inte snålheten bedra visheten” verkligen gäller, så är det här. Kunskap är inte tungt att bära och den som initialt köper fler böcker än mynt, kommer att tjäna massor av läropengar på detta.

Alternativet till att lära av andras erfarenheter, är givetvis att göra sina egna misstag. Och betala priset för detta istället. Fallgroparna rent ekonomiskt är väl främst att gå på förfalskningar och/eller att överbetala för felklassade och ”problematiska” mynt. Medicinen mot detta stavas erfarenhet och erhålls genom en kombination av litteratur- och verklighetsstudier och samspråk med erfarna handlare och samlare. Att besöka olika mynthandlare, mässor, föreningar, auktioner etc. är det bästa sättet att få se som många mynt som möjligt. Och ju fler mynt man sett, desto bättre blir man på att skilja bra mynt från dåliga. Ett bra sätt att spara pengar helt enkelt.

Den andra fördelen med numismatisk litteratur är den ofta kan vara intresseväckande. Via allmänna böcker om mynt och medaljer, värderingskataloger, speciallitteratur eller auktionskataloger kan man upptäcka och lära sig nya saker. Man får svar på varför mynten ser ut som de gör och varför de förändras över tid. Vad slantarna kunde köpa på sin tid och hur komplicerad mynträkningen kunde vara. Man lär sig vilka mynt som endast finns på museer och vilka som finns tillgängliga på samlarmarknaden. Vilka som finns på varje auktion och vilka som endast dyker upp vart femtionde år eller så.

Kort sagt: Köp litteratur! Studera mynt! – Så slipper du famla i mörkret.

6. Samla Mynt – Utveckling

Samla mynt – Hur utvecklar man sitt samlande? Tidigare har jag berört 1970-talets fullkomliga explosion av myntsamlande. Alltifrån silver- och variantletande bland cirkulerande växelmynt till årgångssamlande och inflationsbekämpande investeringar. Och alla dessa ”olika grenar” finns egentligen kvar än idag, om än i olika omfattning. Den numismatiska biten har generellt utvecklats i riktning mot äldre och bättre material, medan ”skrothandeln” än en gång lockar många att placera sina besparingar i silver och guld istället för osäkra papper.

Själv började jag samla mynt efter att min far låtit mig överta ”en hög gamla mynt” som han hade liggande. Detta var 1971 och jag skulle börja skolan på hösten samma år. Med åren skulle man upptäcka att ”samlardjävulen” gått i arv, vilket ledde till ett starkt band, med många gemensamma intressen. – Jakten på nya objekt och kunskaper finns fortfarande kvar … men jag saknar verkligen ”eftersnacket”, d.v.s. att kunna ”avnjuta” och diskutera nyförvärv med någon som är på samma våglängd.

En gång i tiden var mitt bästa (dyrbaraste) mynt, en 50-öring från 1877. – ”A key date”, som de säger på andra sida pölen. På den tiden grubblade man över vilken kvalitet man skulle sätta på den (klart bättre än snittet!) och om priset hade ökat i kommande värderingskatalog? Tyvärr har jag den inte kvar (det fanns många andra mynt jag hellre ville ha), men den var med all välvilja i världen inte bättre än ”ett fullgott exemplar”, d.v.s. kvalitet 1-40 eller Fine. På den tiden trodde man nog snarare ”god 1+” eller så.

Kvalitetsbedömning och val av samlarområde är nog något som utvecklas successivt. Man kan inte kunna och veta allt på en gång. Att bedöma kvalitet tar definitiv lång tid att lära sig och även om samlarområden kan väljas efter ”intresse och plånbok”, är det kanske inte så lätt att genast veta vad man finner mest intressant. Som med så mycket annat får man pröva sig fram. Och just nyfikenheten är nog trots allt en förutsättning för att kunna utveckla sitt samlande och finna sin egen nisch. Själv har jag provat på det mesta, men kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad som är roligast … 🙂

5. Samla Mynt – Varianter

Samla mynt – varianter … och variationer (petitess-varianter). Igår handlade det om att samla årgångar, det vill säga årtalssamlande. Men vad gör man när alla luckorna i årtalsserien väl är tilltäppta? När samlingen blivit ”komplett”? Slutar man då? Nej, man fortsätter naturligtvis att leta efter olikheter – på respektive årgång! Nu började man samla varianter, variationer, felpräglingar etc.

Alla tvåkronor från 1876 ser inte likadana ut. De första som gjordes hade på åtsidan ett smalare typsnitt och genomgående glesare placerade bokstäver och siffror. Man brukar kalla dessa för: ”Brett årtal”, samt ”litet eller stort E.B.” (myntmästarmärke). För snart 50 år sedan värderades en dylik (med litet E.B. i Myntboken 1971) till 1.250 kr i normalskick och 9.000 kr i toppskick. Räknar vi om detta i dagens penningvärde får vi 9.500 kr respektive 68.000 kr. Idag värderas dessa (enligt Hamrins Mynten i Sverige) till 1.200 kr respektive 75.000 kr. Man kan tolka detta som att ”kvalitet lönar sig”… eller att kronmynt i normalskick idag kan köpas för endast 10% av vad de kostade på 1970-talet. Eller om man så vill; bortåt 90% av kronmyntsamlarna har försvunnit? Man skulle också kunna säga att dagens ”normalsamlare” av kronmynt bara är att gratulera. På grund av ”tillgång och efterfrågan” är dessa mynt idag billigare än på mycket länge.

Den stora skaran ”normalsamlare” från förr, verkar idag ha ersatts av en liten grupp kräsna ”elitsamlare”. – Eller så har man bara bytt samlarområde …?

4. Samla Mynt – Årtalsvis

Samla mynt – årtalsvis … det vill säga samla på alla utgivna årgångar. När jag började samla mynt, i början av 1970-talet, fanns det en typ av samlande som överglänste alla andra – nämligen årtalssamlandet. Säkert 90% av dåtidens samlare ägnade sig åt den s.k. kronmyntperioden, d.v.s. svenska mynt efter 1873. På den tiden fanns det fortfarande en hel del ”samlarvärda” mynt i allmän cirkulation. Att titta igenom sin växel eller rent av systematisk växla in mynt på banken och sedan leta efter silvermynt, blev lite av en folkrörelse. Redan på 1960-talet uppstod fenomenet att en tioöring hade ett högre silvervärde än det pålydande (nominella) värdet. Sverige var bland de sista länderna i världen att avskaffa silver i cirkulationsmynt. Kopparnickel ersatte silvret i småmynten 1962 och i kronmynten 1968.

Detta förefaller ha skapat minst två anledningar att börja ”samla (silver)mynt” (hamstrande, samlande och spekulation/inflationsskydd). För det första inträdde genast ”Greshams lag”, d.v.s. att ”om ett element i ett sammansatt betalningsmedel kan användas fördelaktigare än som pengar, försvinner det ur den allmänna cirkulationen” eller kortare: ”gott mynt drivs ut av dåligt mynt”. Silvermynten hamnade i byrålådan och nickelmynten i cirkulation. Teoretisk sett hade ju Sveriges Riksbank kunna tjäna enorma pengar genom att erbjuda en överkurs på silverpengar, men ”lösningen” blev istället förbud emot att smälta ner konungens mynt … som då naturligtvis smugglades utomlands för nedsmältning. Trots att stora mängder smälts ner – under 50 års tid! – verkar dessa ”byrålådsmynt” aldrig ta slut. Kanske en del av förklaringen till detta ligger i att många ”hamstrare” började kika lite närmare på de där mynten. Man började lägga upp årtalsserier – och leta olikheter. Hur många olika kunde man hitta? Varför finns det ingen tvåkrona från 1908 eller 1951? Någon som sett en enkrona från 1922 eller 1974?

Uppenbart är att på 1970-talet drabbades väldigt många av samlarbacillen!

3. Samla Mynt – Din nisch!?

Samla mynt? Vad finns det att samla på? Och hur hittar man sin egen nisch?
Som jag antydde igår kan myntsamlande vara i princip hur billigt – eller dyrt – som helst. Men man måste börja någonstans, så varför inte först ”känna sig för” med något som inte äventyrar ”hela månadspengen”? För dig som redan har ett allmänt intresse för historia, konst, kultur eller ekonomi, kan det väl vara smart att börja där. Det finns nämligen numismatiska objekt som associerar till det mesta inom dessa ämnen.

Road av Karl XII? – Varför inte ge sig på att börja samla en serie s.k. mynttecken (nödmynt) från 1715-1719? Det finns tio stycken olika. Gillar du jugend? – Varför inte börja samla ”Art Nouveau Medals”, som de säger utomlands. Jättepopulärt internationellt men knappast ännu ”uppfunnet” i Sverige. Mynt- och medaljkonstnären Erik Lindberg (1873-1966) är vår störste inom detta område. Ulla Ehrensvärds fantastiska bok om hans medaljkonst (NM XXXII:2, 1988), kostar endast ett par hundralappar, men innehåller en oersättlig mängd kunskap. Till och med bankerna och Wallenbergarna finns representerade, för den ekonomiskt intresserade.

– ”Det enda han vet om mynt är ju att runda mynt är runda”… yttrade en gång min granne om en kollega. Kanske lite hårt, men roligt och faktiskt sant. Har man endast EN bok i sitt numismatiska bibliotek är det lätt att förledas tro att alla mynt är runda. Men så är det ju inte alls. Pengar kan se väldigt olika ut i olika kulturer. Nu är det förvisso skillnad på mynt, pengar och primitiva (premonetära) betalningsmedel, men allt ryms inom numismatikens underbara värld – och är därför i högsta grad samlingsvärt!

Att hitta sin egen samlarnisch kan ta tid. Men vad gör det? Många samlare, jag själv inkluderad, tycker dessutom att det kan vara trevligt att samla på lite av varje. Varför ha en samling när man kan ha ett dussin olika? – Och lära sig tio gånger mer!

Att googla är gratis. Att investera i fackböcker är värt varje krona – många gånger om! Stressa inte med att finna din nisch. Låt det ta den tid det tar. Kanske blir det fel både en och två gånger? Men såvida du inte är immun mot samlarbacillen kommer du förr eller senare hitta rätt och drabbas av en hobby som kan ge dig väldigt mycket glädje.

2. Samla Mynt – Hur? & Vad?

Samla mynt? Hur börjar man egentligen? Och vad finns det att samla på?
Som jag skrev igår har många myntsamlingar startat mer eller mindre av en slump. För en del kanske genom med gåva redan som barn? Överblivna semesterpengar att ”leka affär” med? Spännande städfynd från byrålådan eller en plundrad spargris? Numera börjar (eller återupptar) många samlandet i vuxen ålder. Den som har ett intresse för historia, konst, kultur eller ekonomi, bör se upp! Då är det nämligen lätt hänt att fastna för myntsamlandet – något som kan leda till ett livslångt beroende! 😉

Oavsett hur inkörsporten ser ut är det systematiserandet och kunskapssökandet som tar den där slumpvis överkomna samlingen mynt till att så småningom utvecklas till en myntsamling. Det är först när man går från ”ekorre eller hamster” till riktig samlare som ögonen öppnas och hobbyns verkliga tjusning kommer i dagens ljus.

Men hur skall man kunna samla på något innan man vet vad som finns!?
Detta är naturligtvis ett problem. Gemene man har inte en susning om att man kan köpa genuina antika romerska mynt, från låt oss säga Konstantin den Store (306-337 e.Kr.), för någon hundralapp!? Eller en svensk tvåöring från 1500-talet för ett par hundra kronor!? Att en dito från 1700-talet kallades ”dubbel slant” och inte kostar mer idag än vad den gjorde när jag började samla på 1970-talet, är förmodligen lika okänt.

På sätt och vis har det aldrig varit billigare att börja samla mynt än det är idag. Och på sätt och vis heller aldrig dyrare. Priserna på mynt, sedlar och medaljer (och allt annat) beror ju på ”tillgång och efterfrågan”. Och inom ”myntsamleriet” i Sverige har vi idag dels en mycket köpstark grupp ”gamla rävar” som varit med länge och endast saknar de riktigt svåra mynten. Samtidigt är återväxten av nya myntsamlare på en historiskt låg nivå, vilket betyder att konkurrensen om ”de lite vanligare och udda objekten” är svag.

Idag finns alltså alla förutsättningar att välja ett eller flera(!) samlarområden med riktigt, riktigt köpvärda objekt. Vill man lägga in ett ekonomiskt hänsynstagande i sitt samlande (och det vill faktiskt väldigt många göra – innerst inne), kan det kanske löna sig att gå lite mot strömmen. Varför samla på precis samma objekt som alla andra? Det finns ju tusentals och åter tusentals olika samlarområden inom numismatiken – och ännu fler att uppfinna.

1. Samla Mynt – Varför det?

Det där med att samla mynt … kan det verkligen ge något?
Är det egentligen inte lite av en sjukdom? Eller kan samlandet rentav vara ett sätt att lära sig mera om historia, konst, kultur och ekonomi? Svaret är förmodligen att det blir vad man gör det till. Oavsett om man börjar samla mynt före skolåldern eller efter femtio, bjuder numismatiken på ett oändligt antal samlarområden, där endast fantasin (och möjligen plånboken?) sätter gränserna. Många gånger börjar det med att man på något sätt, kanske genom en gåva eller av en ren slump (överblivna semesterpengar eller byrålådsfynd?), kommer över ett antal mynt … som man sedan börjar utforska och komplettera. Sakta med säkert övergår en samling mynt till att bli en myntsamling.

Efter att ha ägnat mig åt myntsamlande, denna fantastiska hobby, i snart 50 år kan jag intyga att den kan vara oerhört givande på många olika plan. Speciellt om man redan från början köper lika många böcker som man köper mynt. Upplev historiens vingslag! Gör en upptäcktsresa i tiden eller res jorden runt! Njut av de sköna konsterna! Känn tillfredsställelsen av aha-upplevelserna! Och icke att förglömma; JAKTEN! på nya, hett eftertraktade, objekt (kanske det viktigast av allt?).

Och det märkliga är att numismatik bara blir mer och mer intressant ju mera man lär sig. Samtidigt är det något befriande i vetskapen om ämnets oändliga omfång, som gör att man aldrig behöver oroa sig för att bli fullärd. Det kommer alltid att finnas nya samlarområden att uppfinna och sätta tänderna i. Tycker man inte att all världens mynt från 600-talet f.Kr till dags dato räcker till, finns det medaljer, polletter, sedlar etc. etc.

Samla – Lära – Veta … som Samlarförbundet Nordstjärnan uttrycker det hela, tycker jag är en utmärkt devis. Och just via föreningar, auktioner, mässor etc. kan man finna såväl kunskap som samlarvänner. För en del är den sociala biten kanske viktigare än själva samlandet. För andra är det tvärtom. Att utbyta erfarenheter men andra är hur som helst en viktig källa till kunskap.

Med Internet har såväl myntsamlandet som handeln och kommunikationen inom hobby förändrats fullständigt under senare tid. På gott och ont. Aldrig någonsin har det varit så enkelt att hitta, köpa och bestämma mynt, sedlar, medaljer och polletter som nu. Med det har också skapats nya fallgropar. Aldrig förr har det florerat så mycket förfalskningar som nu. Som tur är finns det enkla knep för att undvika att bli lurad. Antingen ser man till att lära sig allt om kopior och förfalskningar, eller så handlar man av de som redan kan detta. Låt inte snålheten bedra visheten.

Önskar läsare, kunder och kollegor en skön 1:a advent!