Skottpengar!

I år är det skottår och idag är det skottdagen. Och jodå, det snöar! Men jag bryr mig inte om att skotta … för tids nog tar han som lagt dit snön också bort den. 😉

Skottpengar … utbetalades förr i tiden till jägare som en premie för att uppmuntra till jakt på djur som betraktas som skadedjur, framför allt olika rovdjur. I 1634 års jaktstadga infördes skottpengar på varg och björn i hela landet.

Skottpengar … skulle man kanske också kunna kalla mynten på bilden ovan. Det är i alla fall exempel på pengar med skotthål i. Skulle inte tro att de, likt i en amerikansk västern, beskjutits uppkastade i luften, utan snarare uppställda mot gärdsgårdsstaketet. Tre fullträffar är det emellertid.

Medaljen som skymtar i bakgrunden är Lea Ahlborns mästerliga skapelse till minne av Stockholms Frivilliga Skarpskytteförenings 25-årsjubileum 1885 (Olsén 291, Ø 51 mm). Åtsidan visar tvenne ovala medaljongen med kungarna Karl XV och Oskar II. På frånsidan ser vi omskriften: I FRED FÖR FREDEN samt en kvinna (Sverige) i antik dräkt, stående framför ett liggande lejon som vaktande en glob med Sveriges tre kronor, överräckande en ekkvist till en skarpskytt i full mundering.

Nämnda mynt och medaljer vilar på en bemålad modell (väggmedaljong, Ø 276 mm) i gjutjärn av Lea Ahlborns likaledes omnämnda medalj.

Arvet efter våra förfäder . . .

Idag skulle min far fyllt 100 år!  – Hundra år! Det låter ju inte klokt. Å andra sidan, för oss myntsamlare är ju hundra år ingenting. Vi betraktar ju knappast en 50-öring från 1920 som ”antik” eller ens speciellt gammal. KMK räknar t.ex. tiden efter 1521 (d.v.s. 500 år!) som ”nyare tid”. Men tänker vi på utveckling, hade de som levde för 100-200 år sedan förmodligen mer gemensamt med vikingatiden än med den tid vi lever i idag. Det har hänt mycket sedan 1920.

Han föddes i Roback, Håsjö församling i Jämtlands län den 19 januari 1920. Pappa Otto och mamma Mina hade fått en son, Herman och Maj en bror. Han växte upp i banvaktstugan i Dockmyr på järnvägslinjen Bräcke-Långsele. Mannen från Nordanskog som sakta vandrade söderut och till slut fann kärleken vid Porten mot Västerhavet.

Pappa Stig, som lärde mig att spela schack och smittade mig med sitt intresse för antikviteter och gamla bruksföremål – ja, till och med mynt! Han lärde sig schack genom att titta på när farbror Olle spelade. Och som nioåring(!) slog han Kiruna-mästaren! Sannolikt genom en kombination av talang och underskattning. Femtio år senare var hans son en ganska duktig schackspelare som lyckades vinna en och annan tävling.

Ibland har jag funderat över om det är schacket som gjort att man kanske resonerar lite annorlunda än andra ibland? Att man tänker i flera steg, prövar olika kombinationer och letar lösningar ”utanför boxen”. Kanske även numismatiken format ett tankemönster? Vår största världskändis, Carl von Linné (1707-78), lär ju ha sneglat på numismatiken när han skapade ordning och redan i naturen.

Under de fem år undertecknad, till och från, jobbat med det bokprojekt som bär arbetsnamnet; ”Sveriges första mynt”, har många frågor funnit svar i olika krönikor, med Adam av Bremens verk från 1070-75; ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum” (Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar) som den allra viktigaste. Moderna uttolkare av vår tidiga historia i all ära, men de verkliga sanningarna finner man i originalkällorna. Inte bland alla de alster som gång efter annan skriver av gamla (fel)tolkningar. Så det jag skrev för drygt två år sedan gäller fortfarande:

Myntbloggen 2017-08-31: – ”Har ganska bra grepp om den numismatiska delen (efter 25 år), men den historiska biten är uppenbarligen mycket, mycket större, mer komplicerad och tidskrävande än vad jag först hade föreställt mig. Det finns förvånansvärt många påvisbara felaktigheter som kopierats i led efter led utan att man gått tillbaka och analyserat ursprungskällorna. När man tittar lite närmare på olika frågeställningar blir man häpen över hur mycket lokalpatriotism, politisk ideologi och kategoriska åsikter som ’paketeras och sålts’ som ’vetenskap och nyare forskning’. Inte minst där avsändaren varit ’den så kallade källkritiska skolan’.”

Mäster Adam av Bremens kanske  viktigaste uppgiftslämnare och källa till de skandinaviska förhållandena under vikingatiden, var den danska kungen Sven Estridsson (1020-1047-1076) – som av en händelse firar 1000-årsjubileum i år!

Så vad kan passa bättre än att fira en hundraåring och en tusenåring på samma gång. – En festskrift till Stig och Sven. Och för att göra det lite enkelt för mig så kanske ett kort avsnitt från den kommande boken kunde passa. – Ett litet smakprov!

Kan väl redan nu avslöja att min kommande bok kommer att ”röra om lite i grytan” och ifrågasätta ett och annat. Eftersom jag inte på något sätt är belastad av kravet att hylla någon företrädare eller pensionerad professor, kan jag skriva fritt och framföra nya hypoteser utan att stöta mig med ”klubben för inbördes beundran”. Det känns bra.

För inte mindre än 950 år sedan (anno 1070) räknade Sven Estridsson upp sina förfäder för Adam av Bremen. – Men hur väl stämmer detta efentligen överens med vad vi läser i dagens historieböcker – och t.o.m. på kungahusens webbplatser …?

Adam, 1:a boken, kapitel 48: – ”Han efterträddes av Olaph (Olof), som kom från svearnas (svenskarnas) land och med vapenmakt erövrade danernas (danskarnas) rike. Han hade många söner, av vilka Gnupa (Knut/Cnut) och Gurd (Kurt/Curt) bemäktigade sig tronen efter faderns död.”  – Undertecknads anm. inom parentes.

Tro det eller ej, men dessa två meningar kan vara nyckeln till att lösa och förstå problematiken med ”Gorm den Gamle” och hans företrädare. Får jag bestämma ser den danska ”Kongerækken” ut så här:

  • Olof ”den Svenske” erövrade danernas rike med vapenmakt på 890-talet.
  • Knut/Cnut Olofsson av Danmark (även kallad Gnupa, Chnob, Chnuba, Cnutone, Knubu och Knuda), gift med Astrid/Estrid och far till Sigtrygg. Döpt år 934.
  • Sigtrygg Knutsson, död ung, avsatt av Hardegon Svensson.
  • Kurt/Curt Olofsson ”Gorm den Gamle” av Danmark (även kallad Gorm, Gurd, Gyrd, Kurm, Vurm, Gurmd och Curm), gift med Tyra ”Danebot” (från Sverige?). Efterträdde brorsonen Sigtrygg på äldre dar, därav tillnamnet ”den Gamle”.
  • Harald Kurtsson (Gormsson) ”Blåtand” av Danmark, gift (1) med prinsessan Gunhild av Sverige. Allierad med svenske kungen Emund Eriksson ”Slemme”.
  • Sven Otto Haraldsson ”Tveskägg” av Danmark, gift med änkedrottningen av Sverige, Sigrid Tostesdotter ”Storråda” (mor till Estrid, men inte till Harald & Knut).
  • [Harald Svensson av Danmark, född i Polen ca 988, kung 1014-1018.]
  • [Knut Svensson ”den Store”, född i Polen ca 990, kung i Danmark 1018-1035.]
  • Estrid Svensdotter av Danmark, född ca 995, gift med Ulf Torgilsson Jarl.
  • Sven Estridsson av Danmark, född ca 1020, kung 1047, död 1076.

Adam, 1:a boken, kapitel 52: – ”Efter Olaph (Olof), svearnas (svenskarnas) hövding, som med sina söner härskade i Danmark, intog Sigerich (Sigtrygg) hans plats. Då han hade härskat en kort tid, berövade honom Svens son Hardegon från nordmännens land (Northumbria eller Normandie?) hans tron.”  Därefter lägger Adam in ”en liten brasklapp” (ett förbehåll): – ”Men huruvida några av dessa danernas (danskarnas) många kungar eller snarare tyranner regerat på en gång eller den ene efterföljt den andre efter kort tid är osäkert.”  Detta skulle kunna antyda att den okände ”Hardegon Svensson” varit mycket kortvarig eller endast behärskat en del av Danmark under en kortare tid. Det förefaller som Kurt (Gorm) Olofsson återtagit tronen efter den fallne brorsonen Sigtrygg Knutsson. – Notera att den lilla Jelling-stenen tolkas på två sätt:

– ”Kung Gorm gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra, Danmarks beskyddare.”

– ”Kung Gorm, Danmarks beskyddare, gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra.”

Den stora och lilla Sigtrygg-stenen i Hedeby (DR 2 och DR 4) dateras till ca 938 och berättar om drottning Osfrith (Asfrid Odinkarsdotter, Astrid, Estrid), hennes man, kung Knubu (Gnupa, Chnob, Chnuba, Cnutone, Knuda, Knut) och deras son Siktriku (Sigtrygg) samt Kurm (Gurm, Gorm, Gurd, Gyrd, Vurm), som lät rista runorna.

GORM = KURT / CURT !!
Gurd / Gyrd lär komma från gotiskans ”gairda” som betyder ”kort”, samt fornnordiskans ”gjörð” som betyder ”råd”. Namnen Kurt, Kort, Cord och Curd är alla kortformer av germanskans Konrad / Conrad som betyder ”rådgivare”.

Så att översätta runstenarnas ”Kurm/Gurm” (jämför runstenarna i Hedeby och Jelling) till ”Gorm” (kortform av Guthorm / Guttorm), måste så vitt jag kan förstå vara, om inte felaktigt, så i alla fall inte det enda alternativet. Skrivet med såväl kortkvistrunor (svensk-norska runor) som normalrunor (danska runor) är det inte mycket som skiljer Gorm från Kurt (se bild), så visst är ”en felskrivning/-tolkning” möjlig. Speciellt som runorna vid denna tid verkar ha utvecklats i lite olika riktning i de tre nordiska länderna.

Adam säger uttryckligen att Sven Estridsson ”räknade upp SINA FÖRFÄDER” (sina släktingar! – inte föregångare på tronen!). Har var alltså släkt med de kungar han räknade upp! Och vem kunde känna till mer om sin egen släkt än han? Knappast någon sagoberättare eller historietolkare som levde flera århundraden senare. Kort och gott så finns det ingen bättre källa till detta än kung Sven Estridssons egna ord.

Är det då rimligt att tänka sig att kung Sven, när han träffade Adam år 1070, skulle kunna komma ihåg berättelserna om sina förfäder från generationer tillbaka? Roade mig med att göra en jämförelse. Att år 1070 komma ihåg en anfader från år 895 är detsamma som att vi idag skull ha koll på släkten för 175 år sedan – d.v.s. år 1845.

Det visade sig att detta är full möjligt och dessutom hittade jag mormorsfarfars klocka!

Sven Estridssons morfar = Sven Haraldsson ”Tveskägg”
Sven Estridssons mormor = Sigrid Tostesdotter ”Storråda”
Sven Estridssons morfarsfar = Harald Kurtsson ”Blåtand”
Sven Estridssons morfarsfarfar = Kurt Olofsson ”Gorm”
Sven Estridssons morfarsfarfarsfar = Olof ”den Svenske”

Min morfar = Karl-Eric Hjelmqvist (1896-1960)
Min morfarsfar = Nils Herman Hjelmqvist (1863-1933)
Min morfarsfarfar = Anders Herder Niklasson (1820-78)
Min morfarsmorfar = Carl Johan Eriksson (1844-1922)*
Min morfarsfarfarsfar = Niklas Andersson (1797-1847)

* Min morfarsmorfar, Carl Johan Eriksson (1844-1922), var en mycket skicklig möbel- och inredningssnickare som bl.a. arbetade för Claes Adolf Adelsköld (1824-1907). Hans arbeten finns t.ex. på Stenings slott (som Adelsköld köpte 1867), Nolhaga slott (som Adelsköld köpte 1876) samt i Landskyrkan i Alingsås, där man än idag kan beskåda två stora spiralsvarvade och förgyllda ljusstakar av Carl Johan Eriksson. Undertecknad har f.ö. ärvt två smått fantastiska trebenta pelarbord som morfarsmorfar gjort – någon gång innan han och nästan hela hans familj emigrerade till USA för 125 år sedan.

Mäster Adam av Bremen är en fantastisk källa! Men kass som dateringsunderlag. Adam ”blandar och ger” och kan ibland inkludera fyra decennier i samma kapitel. Så hans kronologi bör man ta med en nypa salt. Dessutom är i princip alla kyrkliga krönikor, under religionsbytets dagar, fullproppade av tendensiös rappakalja om religionernas olikheter. Det är naturligtvis lika viktigt att bortser ifrån dessa, som att vara medveten om det senaste seklets påfallande lokalpatriotiska tendenser bland våra historieskrivare. – Säg mig vilken bok du skrivit – och jag skall berätta var du är född. 😉

Ulf Ottosson

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

23. Hitta samlarglädjen!

Samla mynt – Samlarglädjen! Varför är det så lustfullt att samla mynt och medaljer? Tja, för att förstå tjusningen tror jag i grunden att man måste hitta sin nisch. Det där området som kanske verkar spännande redan från början och som bara växer allt eftersom man utforskar det vidare. Detta oavsett om man samlar stort eller smått. Somliga finner nästan all numismatik intressant – då är det enkelt. För andra kan det ta lite längre tid att leta sig fram till sin nisch och finna samlarglädjen …

En förutsättning för att kunna hitta sitt område och sin egen samlarglädje är naturligtvis att man skaffar sig lite kännedom om numismatiken och vad som finns att samla på. Området är dock mycket större än vad de flesta kan föreställa sig, så det finns mycket att utforska och utvärdera. Förhoppningsvis har denna lilla ”adventskalender” kunnat ge åtminstone någon ett litet tips på vägen mot den stora samlarglädjen …

Lycka till! – Och välkommen till numismatikens underbara värld!

22. Medaljkonstnärerna

Samla mynt – Mynt- och medaljkonstnärerna. Var de också samlare? Och/eller numismatiker? Ja, i många fall var de faktiskt det. Vi vet till exempel att ”den svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen (1647-1718) hade en samling medaljer. – En studie- eller referenssamling skulle man kanske kunna säga. Det har naturligtvis alltid varit viktigt för konstnärer att skaffa sig influenser och erfarenheter genom att studera andras verk. Och inom detta speciella hantverk var det nog en stor fördel att ha med sig en god portion av det vi idag inkluderar i begreppet numismatisk kunskap.

Redan på 1700-talet skapades en tradition där en nytillträdd chefsgravör hedrade sin föregångare genom att formge en medalj över densamme. När schweizaren Johan Carl Hedlinger (1691-1771) kom till Sverige 1718 för att ersätta Arvid Karlsteen, gav han i samarbete med Nils Keder ut en medalj över Karlsteen 1725. Hedlingers främste lärjunge i sin tur, Daniel Fehrman (1719-1780), förärade sin läromästare en liten fin porträttjetong 1745. Och när så småningom Fehrman den äldre kom att efterträdas av Fehrman den yngre, d.v.s. sonen Carl Gustaf Fehrman (1746-1798), gjorde han 1783 en medalj över fadern, med en antik brinnande oljelampa på frånsidan. I modern tid har denna tradition förts vidare av exv. Adolf och Erik Lindberg och Leo Holmgren.

För att kunna se framåt, måste man också känna till historien och kunna blicka bakåt.

21. Numismatikerna

Samla mynt – Numismatikerna. Vilka är de egentligen? Kan man vara myntsamlare utan att vara numismatiker? Och kan man vara numismatiker utan att vara samlare? Ja, visst kan man det! Det finns de som jobbat med numismatik hela livet och aldrig samlat vare sig mynt, medaljer eller något annat inom numismatikens underbara värld. Och omvänt finns det naturligtvis även de som samlat mynt hela livet, men aldrig brytt sig om att skaffa sig erforderlig litteratur i ämnet.

Elias Brenner (1647-1717) brukar beskrivas som ”den svenska numismatikens fader”. Till pionjärerna hörde även Nils Keder (1659-1735) och Carl Reinhold Berch (1706-1777). Men myntsamlare fanns redan tidigare, t.o.m. på 1500-talet! – även om det då var mest kungligheter och adeln som hade råd med denna mycket exklusiva hobby. Johan III, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI är exempel på kungligheter som alla, i varierande grad, hade ett av intresse för gamla mynt och medaljer.

Mynthandlare och myntklubbar dök upp först under senare delen av 1800-talet.
En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Lagerberg (1844-1920) var inte bara en numismatikens eldsjäl och idéspruta samt en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), han var också en stor gynnare av svensk medaljkonst – tveklöst ”1800-talets största medaljentusiast”.

Vi kan alla lära av dessa föregångare och deras erfarenheter. En del har forskat och skrivit. Referenslitteratur, avhandlingar eller populärt och lättläst. Andra har engagerat och entusiasmerat för att locka nya till hobbyn. På olika sätt har de alla dragit sitt strå till stacken – kungligheterna, museifolket, mynthandlarna och föreningsmänniskorna.

19. Samla Mynt – Polletter

Samla mynt – Polletter (eng. token) finns av många olika slag. Vad är en pollett? Ja, den korta förklaringen är väl att det är ett slags värdebevis. Det kan vara ett lokalt betalningsmedel eller myntsubstitut, men även ett bevis för utfört arbete, levererade varor, erlagd avgift eller berättigande av förmån etc. Flera definitioner finner du på Svenska Pollettföreningens hemsida.

Polletternas användningsområden har genom historien varit omfattande, varför många väljer att specialisera sitt samlande. Att samla på allt från antikens bordellpolletter, engelska medeltida brödpolletter och äldre svenska brukspolletter, fram till dagens kundvagnspolletter från parkeringsplatsen eller golfpolletter från drivingrangen, kan bli ett väl stort område. Många väljer därför att specialisera sig – på exv. transportpolletter Göteborgs-polletter eller varför inte mjölkpolletter, danspolletter eller reklampolletter? Områdena är närmast oändliga.

Förutom uppdelningen i alla möjliga typer av polletter, såsom exv. spårvagnspolletter, gaspolletter, ångslupspolletter, kyparpolletter etc. är det inte ovanligt att man väljer att göra sina avgränsningar rent geografiskt. Man samlar alltså polletter från Bohuslän eller från Stockholm. Mycket av referenslitteraturen på området är också uppdelad på landskap och större städer. Pollettföreningen bjuder på lite litteraturtips på denna sida.

När det gäller utländska polletter finns massor av information och ett gediget utbud av allehanda polletter tillgängligt på nätet. När det gäller svenska är det av lätt insedda skäl mera sparsmakat. Förutom nämnda pollettförening kan vi dock tipsa om en nystartad FaceBook-sida (privat grupp) som kort och gott heter: Pollettsamlare.

Trots att polletter är ett enormt stor område, förekommer det naturligtvis pollettsamlare ändå vill ”vidga vyerna” och söker sig vidare mot periferin. Av denna anledning finns det pollettsamlare som även ger sig på räkne- och spelpenningar (jetonger), lek-/spelmynt, casinomarker, hundskattemärken m.m. Ja, till och med det moderna fenomenet lokalmynt kan inkluderas om så önskas. Oavsett vilket eller vilka områden man fastnar för, kan jag utlova mycket nöje och en mycket stor portion spännande kulturhistoria.

18. Samla Mynt – FinnFemFel

Samla mynt – Felpräglingar – när typ-, årtal- och variantsamlande inte räcker till.

Vill börja med att be om ursäkt för gårdagens missöden. Det var inte alls vår plan att skitföretagen Bjärke Energi och Bredband2 skulle ”få reklam” i vår adventskalender. Efter ett rekordlångt avbrott (27 timmar!) av bredbandsleveransen börjar vi nu komma ikapp oss. De flesta e-mejl är besvarade, inbetalningar kontrollerade och beställningar expedierade. Skönt! Även om det är lite trist med allt merjobb som skapas bara för att andra inte förmår göra det jobb de utlovat och fakturerat. Skällbrev är skickat!

Så, nu kan vi äntligen börja ägna oss åt lite numismatik igen! 🙂 

Har samlat drottning Kristinas kvartsöringar (fyrkar) sedan 1980-talet. Att lägga upp en årtalsserie från 1633 till 1654 är inga större problem. Mynttypen tillhör, tillsammans med Karl XI:s sesslingar (1/6 Öre SM 1666-1686), 1600-talets allra vanligaste mynt. Kristina-fyrkar präglades i valsverk på följande tre myntorter:

  • Nyköping 1633-1636
  • Säter 1635-1642
  • Avesta 1644-45 samt 1653-54

Detta betyder att man åren 1635-36 präglade kvartsören parallellt i både Nyköping och Säter. De som följer Myntbloggen vet naturligtvis redan hur man skiljer dem åt, men för nytillkomna kan vi avslöja att de från Nyköping har ”grov stil” och de från Säter ”fin stil”.

En riktig samlare strävar ju hela tiden efter att utveckla sitt samlande, så efter årgångar, typer, undertyper och varianter … blev nästa steg att leta typiska tillverkningsfel. På den mindre av brickorna ovan visas några exempel på olika fel som har med tillverkningen att göra; utstansningsfel, snedcentrering, valsklumpar samt ofullständig, förvriden eller tillplattad myntbild. Det sistnämnda fenomenet förmodligen tillkommet genom att härdningen gått ut valsen p.g.a. den överhettning friktionen orsakat.

Är man tekniskt intresserad kan dylika mynt vara väldigt intressanta, eftersom de kan avslöja dåtidens teknik och dess brister. Många frågar sig hur man kunde släppa ut så undermåliga mynt i cirkulation? Borde de inte ha kasserats? Jo visst, det kan man absolut tycka. Förklaringen är nog en kombination av höga produktionskrav och låga kvalitetskrav. – Lite som vissa bredbandsleverantörer av idag … 😉

14. Samla Mynt – Modellerna

Samla mynt – Hur blir ett mynt eller en medalj till? Hur bär man sig åt egentligen?Ja, allt börjar med en modell. När en medaljkonstnär förr i tiden, för en så där 300 år sedan eller så, fick i uppdrag att utföra en porträttmedalj, började processen oftast med en serie teckningar och en tredimensionella modell i vax. En s.k. vaxpoussering. Med hjälp av denna modell kunde konstnären sedan i lugn och ro i sin ateljé gravera en medaljstamp (eller en porträttpuns) direkt i stålet.

Många av dessa porträtt i vaxform har naturligtvis försvunnit genom åren, eftersom vax är ett synnerligen förgängligt material och lång ifrån alla vaxpousseringar ledde fram till färdiga medaljer. Genom en av våra tidigaste och mest välkända numismatiker, Nicolas (Nils) Keder (1659-1735), har emellertid en del utsökta porträtt kunnat räddas till eftervärlden. Han lät nämligen på eget initiativ gjuta av ”ofärdiga medaljporträtt i vax” av mästare som Karlsteen och Hedligner. Metallerna är oftast (förgylld) brons/mässing eller bly/tenn. Tack vare Keder har exv. Karlsteens portätt av Olof Rudbeck d.ä. (ca 1700) bevarats och långt senare tjänat förlaga åt färdiga medaljer av Carl Johan Wikman (1753) och Pehr Henrik Lundgren (1847).

I modern tid använder medaljkonstnärer och myntgravörerna ofta plastelina (syntetisk lera som inte torkar) för att skulptera sina modeller. På bilden ovan t.v. ser vi mynt- och medaljgravören Leo Holmgren (1904-1989) lägga sista handen vid 1972 års femkrona. Just detta mynt har sedan ”återanvänts” då Gunvor Svensson Lundkvist (1916-2009) året därpå när hon utförde sin härliga medalj över Göteborgs Numismatiska Förenings (GNF:s) 30-årsjubileum 1973. Några (kopior av) antika mynt (se bild) göts också av och integrerades i formgivningen. Gipsmodellen mäter hela Ø 260 mm, medan den färdiga medaljen mäter Ø 56 mm (d.v.s. 18:e storleken).

Dylika gipsmodeller göts sedan av i brons (eller senare i epoxy) för att kunna placeras i en s.k. reduktionsmaskin, där den större modellen kunde skalas ner till en stålstamp av önskad medaljstorlek. Om man valde att göra denna stålstamp i positiv eller negativ relief berodde delvis på vilken upplaga som skulle produceras. Behövdes flera präglingsstampar graverades först en patris, med vars hjälp man sedan kunde prägla(!) flera identiska (negativa) stampar.

Den andra gipsmodell (arbetsmodell) i bakgrunden på bilden är utförd av Lars Englund 1976 då vi fick en ny modell av enkrona – nämligen Carl XVI Gustafs. Själva designen mäter Ø 176 mm (hela modellen Ø 207 mm), medan den färdiga kronan blev Ø 25 mm.

13. Samla Mynt – Gravörerna

Samla mynt – Möt gravörerna! – Konstnärerna bakom mynten … och medaljerna! Genom att dokumentera sin samling lär man sig slå i böcker och utforska orsakerna till att mynten ser ut som de gör. Vikt, halt, storlek etc. styrs av myntordningarna. Myntens utseende av en idé, beskrivning eller förlageteckning … som sedan iscensatts av en myntgravör – en isensnidare (järnsnidare) som man sa för i tiden. Att olika gravörer hade olika stil på sina arbeten är egentligen inte konstigare än att vi alla har mer eller mindre olika handstil när vi skriver. Somliga tecknar en krona eller bokstaven G på ett sätt, andra på ett helt annat. Detta att varje gravör har sin särpräglade stil kan vara ett fantastiskt fint hjälpmedel för att klura ut okända förhållanden rörande vår, allt som oftast, fragmentariska kännedom om mynthistorien.

Våren 1991 fick jag för mig att jag skulle skriva en bok inför FriMynt i Helsingborg. Tja, bok och bok. Kanske snarare ett litet häfte. Hur som haver var temat Karl XI:s riksdaler 1676 och vad denna kunde berätta i olika avseenden – exv. om gravörernas stilar.

I de fall flera myntgravörer anförtrotts en och samma mynttyp, med precis samma förutsättningar, kan resultatet ibland bli väldigt olika (jämför bilden ovan). Framförallt komplicerade bildelement som porträtten kan givetvis variera ordentligt, men även krontyper och enskilda tecken. Det faktum att de flesta mynt är osignerade, men många medaljer däremot är signerade, gör att vi med lite tur kan koppla ihop en specifik konstnär/gravör med specifika mynt. Spinner man vidare på detta kan man identifiera särdrag och egenheter hos många av våra gamla mynt- och medaljgravörer.

Det första jag gjorde när jag på allvar började samla medaljer, var just att ordna dem efter konstnärer. – Ett lite annorlunda sätt att kategorisera medaljer. Men det är en helt annan historia, så den får vi ta en annan gång.