4. Samla Mynt – Årtalsvis

Samla mynt – årtalsvis … det vill säga samla på alla utgivna årgångar. När jag började samla mynt, i början av 1970-talet, fanns det en typ av samlande som överglänste alla andra – nämligen årtalssamlandet. Säkert 90% av dåtidens samlare ägnade sig åt den s.k. kronmyntperioden, d.v.s. svenska mynt efter 1873. På den tiden fanns det fortfarande en hel del ”samlarvärda” mynt i allmän cirkulation. Att titta igenom sin växel eller rent av systematisk växla in mynt på banken och sedan leta efter silvermynt, blev lite av en folkrörelse. Redan på 1960-talet uppstod fenomenet att en tioöring hade ett högre silvervärde än det pålydande (nominella) värdet. Sverige var bland de sista länderna i världen att avskaffa silver i cirkulationsmynt. Kopparnickel ersatte silvret i småmynten 1962 och i kronmynten 1968.

Detta förefaller ha skapat minst två anledningar att börja ”samla (silver)mynt” (hamstrande, samlande och spekulation/inflationsskydd). För det första inträdde genast ”Greshams lag”, d.v.s. att ”om ett element i ett sammansatt betalningsmedel kan användas fördelaktigare än som pengar, försvinner det ur den allmänna cirkulationen” eller kortare: ”gott mynt drivs ut av dåligt mynt”. Silvermynten hamnade i byrålådan och nickelmynten i cirkulation. Teoretisk sett hade ju Sveriges Riksbank kunna tjäna enorma pengar genom att erbjuda en överkurs på silverpengar, men ”lösningen” blev istället förbud emot att smälta ner konungens mynt … som då naturligtvis smugglades utomlands för nedsmältning. Trots att stora mängder smälts ner – under 50 års tid! – verkar dessa ”byrålådsmynt” aldrig ta slut. Kanske en del av förklaringen till detta ligger i att många ”hamstrare” började kika lite närmare på de där mynten. Man började lägga upp årtalsserier – och leta olikheter. Hur många olika kunde man hitta? Varför finns det ingen tvåkrona från 1908 eller 1951? Någon som sett en enkrona från 1922 eller 1974?

Uppenbart är att på 1970-talet drabbades väldigt många av samlarbacillen!

3. Samla Mynt – Din nisch!?

Samla mynt? Vad finns det att samla på? Och hur hittar man sin egen nisch?
Som jag antydde igår kan myntsamlande vara i princip hur billigt – eller dyrt – som helst. Men man måste börja någonstans, så varför inte först ”känna sig för” med något som inte äventyrar ”hela månadspengen”? För dig som redan har ett allmänt intresse för historia, konst, kultur eller ekonomi, kan det väl vara smart att börja där. Det finns nämligen numismatiska objekt som associerar till det mesta inom dessa ämnen.

Road av Karl XII? – Varför inte ge sig på att börja samla en serie s.k. mynttecken (nödmynt) från 1715-1719? Det finns tio stycken olika. Gillar du jugend? – Varför inte börja samla ”Art Nouveau Medals”, som de säger utomlands. Jättepopulärt internationellt men knappast ännu ”uppfunnet” i Sverige. Mynt- och medaljkonstnären Erik Lindberg (1873-1966) är vår störste inom detta område. Ulla Ehrensvärds fantastiska bok om hans medaljkonst (NM XXXII:2, 1988), kostar endast ett par hundralappar, men innehåller en oersättlig mängd kunskap. Till och med bankerna och Wallenbergarna finns representerade, för den ekonomiskt intresserade.

– ”Det enda han vet om mynt är ju att runda mynt är runda”… yttrade en gång min granne om en kollega. Kanske lite hårt, men roligt och faktiskt sant. Har man endast EN bok i sitt numismatiska bibliotek är det lätt att förledas tro att alla mynt är runda. Men så är det ju inte alls. Pengar kan se väldigt olika ut i olika kulturer. Nu är det förvisso skillnad på mynt, pengar och primitiva (premonetära) betalningsmedel, men allt ryms inom numismatikens underbara värld – och är därför i högsta grad samlingsvärt!

Att hitta sin egen samlarnisch kan ta tid. Men vad gör det? Många samlare, jag själv inkluderad, tycker dessutom att det kan vara trevligt att samla på lite av varje. Varför ha en samling när man kan ha ett dussin olika? – Och lära sig tio gånger mer!

Att googla är gratis. Att investera i fackböcker är värt varje krona – många gånger om! Stressa inte med att finna din nisch. Låt det ta den tid det tar. Kanske blir det fel både en och två gånger? Men såvida du inte är immun mot samlarbacillen kommer du förr eller senare hitta rätt och drabbas av en hobby som kan ge dig väldigt mycket glädje.

2. Samla Mynt – Hur? & Vad?

Samla mynt? Hur börjar man egentligen? Och vad finns det att samla på?
Som jag skrev igår har många myntsamlingar startat mer eller mindre av en slump. För en del kanske genom med gåva redan som barn? Överblivna semesterpengar att ”leka affär” med? Spännande städfynd från byrålådan eller en plundrad spargris? Numera börjar (eller återupptar) många samlandet i vuxen ålder. Den som har ett intresse för historia, konst, kultur eller ekonomi, bör se upp! Då är det nämligen lätt hänt att fastna för myntsamlandet – något som kan leda till ett livslångt beroende! 😉

Oavsett hur inkörsporten ser ut är det systematiserandet och kunskapssökandet som tar den där slumpvis överkomna samlingen mynt till att så småningom utvecklas till en myntsamling. Det är först när man går från ”ekorre eller hamster” till riktig samlare som ögonen öppnas och hobbyns verkliga tjusning kommer i dagens ljus.

Men hur skall man kunna samla på något innan man vet vad som finns!?
Detta är naturligtvis ett problem. Gemene man har inte en susning om att man kan köpa genuina antika romerska mynt, från låt oss säga Konstantin den Store (306-337 e.Kr.), för någon hundralapp!? Eller en svensk tvåöring från 1500-talet för ett par hundra kronor!? Att en dito från 1700-talet kallades ”dubbel slant” och inte kostar mer idag än vad den gjorde när jag började samla på 1970-talet, är förmodligen lika okänt.

På sätt och vis har det aldrig varit billigare att börja samla mynt än det är idag. Och på sätt och vis heller aldrig dyrare. Priserna på mynt, sedlar och medaljer (och allt annat) beror ju på ”tillgång och efterfrågan”. Och inom ”myntsamleriet” i Sverige har vi idag dels en mycket köpstark grupp ”gamla rävar” som varit med länge och endast saknar de riktigt svåra mynten. Samtidigt är återväxten av nya myntsamlare på en historiskt låg nivå, vilket betyder att konkurrensen om ”de lite vanligare och udda objekten” är svag.

Idag finns alltså alla förutsättningar att välja ett eller flera(!) samlarområden med riktigt, riktigt köpvärda objekt. Vill man lägga in ett ekonomiskt hänsynstagande i sitt samlande (och det vill faktiskt väldigt många göra – innerst inne), kan det kanske löna sig att gå lite mot strömmen. Varför samla på precis samma objekt som alla andra? Det finns ju tusentals och åter tusentals olika samlarområden inom numismatiken – och ännu fler att uppfinna.

1. Samla Mynt – Varför det?

Det där med att samla mynt … kan det verkligen ge något?
Är det egentligen inte lite av en sjukdom? Eller kan samlandet rentav vara ett sätt att lära sig mera om historia, konst, kultur och ekonomi? Svaret är förmodligen att det blir vad man gör det till. Oavsett om man börjar samla mynt före skolåldern eller efter femtio, bjuder numismatiken på ett oändligt antal samlarområden, där endast fantasin (och möjligen plånboken?) sätter gränserna. Många gånger börjar det med att man på något sätt, kanske genom en gåva eller av en ren slump (överblivna semesterpengar eller byrålådsfynd?), kommer över ett antal mynt … som man sedan börjar utforska och komplettera. Sakta med säkert övergår en samling mynt till att bli en myntsamling.

Efter att ha ägnat mig åt myntsamlande, denna fantastiska hobby, i snart 50 år kan jag intyga att den kan vara oerhört givande på många olika plan. Speciellt om man redan från början köper lika många böcker som man köper mynt. Upplev historiens vingslag! Gör en upptäcktsresa i tiden eller res jorden runt! Njut av de sköna konsterna! Känn tillfredsställelsen av aha-upplevelserna! Och icke att förglömma; JAKTEN! på nya, hett eftertraktade, objekt (kanske det viktigast av allt?).

Och det märkliga är att numismatik bara blir mer och mer intressant ju mera man lär sig. Samtidigt är det något befriande i vetskapen om ämnets oändliga omfång, som gör att man aldrig behöver oroa sig för att bli fullärd. Det kommer alltid att finnas nya samlarområden att uppfinna och sätta tänderna i. Tycker man inte att all världens mynt från 600-talet f.Kr till dags dato räcker till, finns det medaljer, polletter, sedlar etc. etc.

Samla – Lära – Veta … som Samlarförbundet Nordstjärnan uttrycker det hela, tycker jag är en utmärkt devis. Och just via föreningar, auktioner, mässor etc. kan man finna såväl kunskap som samlarvänner. För en del är den sociala biten kanske viktigare än själva samlandet. För andra är det tvärtom. Att utbyta erfarenheter men andra är hur som helst en viktig källa till kunskap.

Med Internet har såväl myntsamlandet som handeln och kommunikationen inom hobby förändrats fullständigt under senare tid. På gott och ont. Aldrig någonsin har det varit så enkelt att hitta, köpa och bestämma mynt, sedlar, medaljer och polletter som nu. Med det har också skapats nya fallgropar. Aldrig förr har det florerat så mycket förfalskningar som nu. Som tur är finns det enkla knep för att undvika att bli lurad. Antingen ser man till att lära sig allt om kopior och förfalskningar, eller så handlar man av de som redan kan detta. Låt inte snålheten bedra visheten.

Önskar läsare, kunder och kollegor en skön 1:a advent!

Reymondt Faltz – Medaillist 1686

Raymond Faltz d.y. (även Raymond, Raymund, Raimond, Raimund) föddes i Stockholm 1658. Hans far, med samma namn, var av pommersk släkt och gift med holländskan Susanna Hartmann. Faltz d.ä. blev guldsmedsmästare i Stockholm 1646 och från och med 1649 hovjuvelerare hos änkedrottning Maria Eleonora (Gustav II Adolfs gemål och mor till drottning Kristina). Innan Raymond fyllt nio år hade han mist båda sina föräldrar. Som 16-åring kom han 1674 att börja som guldsmedslärling, men studerade även teckning och vaxpoussering. Sistnämnda disciplin kan ha skett under ”den svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen (om vi skall tro Berch och Stenström). Efter fyra års studier arbetade han ett tag som guldsmeden hos Johannes Richter i Stockholm.

På bilden ovan ses till vänster två (inramade) s.k. vaxpousseringar jämte dito färdiga (gjutna) bronsmedaljer. Den större av kung Louis XIV av Frankrike, utförd i Paris 1686, och den mindre, ett självporträtt av medaljkonstnären själv med inskriptionen: REYMONDT FALTZ – MEDAILLIST 1686. Till högen en förstoring av Faltz-medaljen.

Ett av Faltz’ förstlingsverk inom medaljkonsten kan (enligt Lochner) vara den lilla osignerade medaljen över den svenske friherren och diplomaten Mattias Palbitzki (1623-1677). Överst till höger på bildmontaget ovan). Denna bär tydliga influenser av Johan Georg Breuers medaljer, med karakteristisk hög relief, och kan som Rasmusson påpekar, knappast tillkommit senare än på 1670-talet. Den nedre medaljen, över landshövding i Stockholms och Uppsala län, Olof Thegner (1615-1689) graverades i Stockholm 1687 och utgavs av Thegner själv. Brons Ø 43 mm.

De både stora (Ø 64 mm) ensidigt gjutna medaljerna över Faltz’ syster Elisabeth Faltz (1650-1725) och hennes man Baltzar Grill (död 1697), är uppenbart tillkomna efter Reymonds studier i utlandet under 1680-talet och etablering i Berlin. Det var genom Nils Keders försorg som dessa båda medaljporträtt tillkom (sannolikt i Stockholm 1687-89) efter Faltz’ vaxmodeller (se bild och förstoring ovan). Om dessa båda medaljer skriver Rasmusson följande i sin biografi: – ”De ha tecknats med tunna, spröda linjer i låg relief och ge ett intryck av högtidlig stilisering, som knappast annars förekommer hos Faltz”.

Svågern Baltzar Grill var även han guldsmedsson och kanske lite av en idéspruta. Fadern var riksverdien Anthoni Grill och sonen följde i hans fotspår genom att från 1675 arbeta som s.k. ”skedare” (yrkesmässigt renande/extraherande av ädelmetaller) vid Kungliga Myntet i Stockholm. Grill, som hade massor av reformförslag inom bergsbruket, både vid Sala gruva och Stora Kopparberget, kom likväl att bli mest känd som direktör för Kungsholmens glasbruk.

År 1694 lät Baltzar Grill köpa guldsand från Sumatra (!) som han sedan renade vid Salberget och av detta guld tillverkades (göts) sedan 22 stycken rejäla guldmedaljer (Ø 65 mm och närmare 150 gram!) med Karl XI:s porträtt formgivet av Reymond Faltz (se bild ovan, från Uppsala Universitets Myntkabinett – Hildebrand 125). Sumatra-guldet inköptes i Amsterdam, men kom från Salidagruvan i Indonesien där svensken Herman Grim (1641-1711) var bergmästare och förestod verksamheten.

Silvermedaljen över Karl XI ovan (Ø 49 mm, 66 gram) är till skillnad från många av Faltz medaljer präglad och inte gjuten. Den är slagen i Stockholm 1689 – Hildebrand 109.

Göteborgs äldsta pollett!

I somras fick jag möjlighet att förvärva en mycket sällsynt pollett som jag länge drömt om, men aldrig trodde jag skulle få äga. Under mina första år som ”riktig mynthandlare” (med öppen butik alltså) i början av 1980-talet köpte vi in en hel del mynt och annat av Göteborgsprofilen Kalle Skårman – som på den tiden regelbundet skrev om mynt och numismatik i Göteborgs-Posten. Kalle hade en dylik pollett … men den gick inte att köpa. Polletterna var hans favoriter och ”Gustavi Domkyrka” var klenoden.

Nattvardspollett från Gustavi Domkyrka i Göteborg 1717. Tenn Ø 29 mm. 7,24 g. Detta exemplar har tillhört greve Bonde på Ericsbergs slott och såldes 2010 på Nordlinds auktion i Stockholm. Bjöd på den då också, men kammade noll. Det var en fantastisk auktion, vilket ofta betyder prioriteringar. Tyvärr kan man inte köpa allt man vill ha. Den gången var utropet 500 kr, men klubban föll först vid 4.900 kr +20% prov. Polletten hade placerats under enskilda medaljer (personmedaljer), förmodligen därför att det var auktionens enda pollett … och EN pollett gör ju ingen samling.

Åtsida: En stor nattvardskalk, omsluten av omskriften: JSAAC LJTHOVJUS (domprosten Isaac Lithovius (1677-1730) i Göteborg). Frånsida: GUSTAUIJ / DOMKYRC / KJA / 1717 på fyra rader. Hyckert I:147. Ex. Bonde på Ericsberg, auktion 6, 2010, nr 772.

I den nyligen, av GNF, utgivna boken om Göteborgs-polletter kan man på sidan 362 läsa om mynthandlaren Selling och att han år 1870 saluförde en dylik pollett i mässing för det facila priset 40 Riksdaler Riksmynt! Notera att man samtidigt kunde köpa en Gustav Vasa-daler (Svartsjödaler 1542-45) endast 10 Rdr RM.

I Sverige är nattvardspolletter mer eller mindre okända och det finns därför väldigt lite skrivet i ämnet. Börje Rådström har dock skrivit en utmärkt artikel i SNT 3-2012 (pdf).

Har även lyckats finna en finsk avhandling från Helsingfors Universitet, där fenomenet omskrivs. ”Mynten under golvet – en numismatisk-arkeologisk studie om kyrkfynd i Finland” heter den och är skriven av Frida Ehrnsten 2012 (se speciellt s. 70-71).

Tidigare i denna månad auktionerade Künker i Osnabrück ut en mycket fin special-samling kallad; ”Die Sammlung Dr. Rainer Opitz – Münzen und Medaillen zur Reformation und Protestantismus”. Där ingick bland annat ovanstående sex nattvardspolletter från Danzig (Gdansk) i Polen. Trots utropspriser på 10-20 Euro hamnade slutpriserna på mellan 210 och 380 Euro per styck +23% provision.

Vill du läsa mer om denna och andra Göteborgspolletter rekommenderas boken Göteborgspolletter, utgiven av Göteborgs Numismatiska Förening (GNF).
Den som passar på att gå med i föreningen (medlemsavgift 200 kr – postgiro 720675-8) får tydligen köpa boken för endast 199 kr inkl. frakt (postgiro 187277-9). Klicka på länken ovan för att se GNF:s erbjudande (pdf).

Den som absolut inte vill gå med i myntklubben GNF kan köpa boken i mynthandeln istället. Collectia.se erbjuder den t.ex. online för 350 kr. För den som eventuellt, mot förmodan, ännu är lite tveksam till att ”ta upp plånboken”, kan vi tipsa om Lars Gahrns utmärkta recension ”Polletterna speglar vår historia” på dennes blogg.

Hornavtryck – galvanokopieringens föregångare …

Den romerske kejsaren Lucius Verus (161-169 e.Kr.) porträtterad av den italienske medaljkonstnären Giovanni Cavino (1500-1570) från Padua. Under renässansen kom antiken åter i fokus och Cavino har för eftervärlden blivit känd som mannen bakom de s.k. ”paduanerna” – medaljer som mer eller mindre kopierade antika romerska mynt. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Emellertid var hans arbeten lite för bra, då många av dessa ”padoaner” ändå hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Äldre tiders samlare har helt enkelt trott att de haft ett praktexemplar av en romerske sestertius, när man egentligen haft en medalj från 1500-talets mitt. – Eller ännu oftare, en gjuten kopia av Cavinos präglade medalj.

Överst på bilden ovan en originalprägling i bimetall (!) av Giovanni Cavinos (första) Lucius Verus-medalj ca 1550. Dylika är extremt sällsynta och närmast att betrakta som museiföremål. Nedanför denna till vänster, Cavinos (andra) Lucius Verus-åtsida. Det förefaller alltså som att den ursprungliga åtsidesstampen brustit och fått en ersättare. Till höger ett negativt hornavtryck av nämnda medalj.

Medan den första Lucius Verus-stampen gått förlorad, finns den andra faktiskt bevarad ännu i våra dagar. – På Bibliothèque Nationale i Paris, jämte ett drygt hundratal andra som attribueras till Cavino. Till höger Cavionos Lucius Aelius-stamp jämte gyllene originalprägling samt senare ensidigt avslag i aluminium.

Avgjutningar av nämnda medaljer förekommer relativt frekvent. Det stora flertalet av dessa har den senare åtsidan. De äldsta och gjuttekniskt bästa är förmodligen tillkomna på 1700-talet – och med hjälp av pressade hornavtryck. Ungefär så här kan det ha gått till: Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). En föregångare till 1800-talets galvanoplastiska teknik, skulle man kanske kunna säga.

Då såväl stampar som hornavtryck (och andra gjutmodeller) naturligtvis kan kombineras på olika sätt förekommer en rad s.k. ”hybrider” av Cavinos medaljer. Åt- och frånsidor som ursprungligen inte varit menade för varandra, men som ändå kombinerats ihop av senare tillverkare. Bilden ovan illustrera detta och några härigenom ”uppkomna typer”, med hjälp av ett antal aluminiumavslag från Paris-stamparna.

Tekniken med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form kunde naturligtvis lika gärna användas av medaljkonstnärer som av mer eller mindre nogräknade kopierare – och kanske till och med falskmyntare? Känner dock inte till något fall av horndostillverkare som extraknäckt som medaljkopierare … men man vet ju aldrig. 😉

Se även artiklarna om: Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer! och Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer!

I mitt förra blogginlägg skrev jag om medaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) i allmänhet och Antonio Selvis (1679-1753) dito i synnerhet.

Utgångspunkten var en spegelvänd hornmedalj i nedsänkt relief, som en kund visade upp i min butik någon gång i mitten av 1990-talet. Han hade förvärvat den i England, tjugotalet år tidigare och då tillskrivit Nationalmuseet, Den Kongelige Mønt- og Medaillesamling i Köpenhamn. De kunde emellertid inte ge något besked om medaljen annat än att den var av horn. Efter förnyad kontakt i år kunde vi i föregående artikel attribuera ”horn-medaljen” till Antonio Selvis stora medaljserie över Toscanas regenter, utgiven på 1740-talet. Bilden ovan visar den negativa ”horn-medaljen” uppe till höger, jämte en positiv gipsavgjutning uppe till vänster samt därunder den färdiga medaljens båda sidor. På åtsidan ser vi Cosimo de Medici och en latinsk omskrift där denne tituleras landsfader. På frånsidan tre sammankopplade fingerringar (s.k. Borromeiska ringarna – och symbol för treenighet), däröver SEMPER (alltid). Antonio Selvis medaljer har det gemensamt att alla är stora – och gjutna. Ovannämnda mäter hela Ø 86 mm.

En annan 1700-talsmedaljör som verkar ha specialiserat sig på gjutna medaljer var den välkände franske gravören Ferdinand de Saint-Urbain (1658-1738). Hans medaljserie över regenterna i hertigdömet Lorraine (Duchy of Lorraine, Herzogtum Lothringen) dateras till 1720-talet och är alla gjutna. Den inramade bronsmedaljen på bilden ovan är utgiven till minne av hertig Frederik IV av Lorraine (1282-1329) och mäter Ø 47 mm. Motstående negativa avtryck i horn (till höger) har åstadkommits genom uppvärmning och pressning av ett ”uträtat” kohorn (överst) mot ett hårt positivt original.

Det finns för övrigt exempel både på graverade och pressade hornarbeten. Den senare tekniken torde emellertid ha varit den vanligast och mest användbara. Här följer några spännande länkar till vidare läsning; The Horners Company Collection, A Brief History of Horn och Art form made of bull’s horns:

Horn kan sägas vara plastens föregångare och kunde ha många olika användnings-områden. Här följer några exempel: bläckhorn, dryckeshorn, horn (blåsinstrument), hornslöjd, hornskedar, hornmuggar, horngravering, hornkam, hornskaft, hornknappar, hornsmycken, horndosor, korvhorn, kruthorn, signalhorn, skohorn.

Ville man ha hornet mera transparent kunde man låta det ligga i vatten i tre månader. Horn har faktiskt t.o.m. använts som fönsterglas! Från medaljgravörens perspektiv kunde materialet, i dess transparenta form, varit användbart för att överföra en förlageteckning till en ”3D-moddell”.

Men för den som formgav och producerade gjutna medaljer kanske hornets plastiska egenskaper var ännu viktigare. Man kan nämligen, under värme och tryck, pressa horn till en väldigt detaljrik och dessutom beständig form. Om det var medaljören eller dos-tillverkaren som först upptäckte detta skall vi låta vara osagt, men på 1700-talet verkar denna teknik ha blivit speciellt populär. Här t.ex. en oval snusdosa med porträtt av James II i locket, tidigt 1700-tal.

Till höger en negativ pressad hornform till en religiös bärbar medalj graverad av den italienske gravören Ermenegildo Hamerani (1685-1756). Den färdiga mässings-medaljen till höger därom. Förlagan till denna verkar ha varit ett äldre kopparstick, vilket var en ganska vanlig företeelse på den tiden. Hamerani var en stor och berömd släkt av guldsmeder och medalj-gravörer. En av dem, Giovanni Hamerani (1649-1705), har t.o.m. gjort medaljer över våran egen drottning Kristina.

Konsten att mångfaldiga gjutna medaljer.
I diverse utländska auktionskataloger kan man då och då finna beskrivningen horn impression of medal, utan vidare förklaring. – Men varför gjorde man så? – Vad skulle man med en negativ medaljbild till? – Och varför är det ofta små hål i dessa hornbitar? Har letat med ljus och lykta, men inte kunna hitta någon som skrivit om detta och kunnat ge en förklaring till fenomenet. Det går ju, av lätt insedda skäl, inte att prägla medaljer med hjälp av dessa negativa hornformar – så hur bar man sig egentligen åt?

Nu får man ju inte låta sig nedslås av problem. Själv är bästa dräng, så på med tänkarmössan och fundera ut en lösning. Sagt och gjort!

Så här tror jag att det har kunna gått till: Hornavtryck användes helt enkelt för att mångfaldiga gjutna medaljer! Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). Hålen i hornformarna användes för att passa in åt- och frånsida. Medaljkonstnären behövde alltså ”bara” designa/formge ett (positivt) original av sin medalj. Detta original kunde för övrigt vara av olika material, beroende på konstnärens preferenser. I renässansens Tyskland skar man t.ex. ofta sina (positiva) medaljmodeller i sten (se boken ”Mynt, sedlar och medaljer” av Lars O. Lagerqvist, 1981, s. 236). Och möjligen är det så att den flamländska bildhuggaren Willem Boy (ca 1520-1592) gjorde (positiva) medaljmodeller av oädel metall, som sedan, via hornavtryck?, kunde användas av olika juvelerare till att gjuta och ciselera Johan III:s kröningsmedaljer 1569. Ett unikt exemplar i en tenn/bly-legering, med oöverträffade detaljer och helt utan ciseleringar, skvallrar om detta. På bilden ovan ser vi en känd präglad Hedlinger-medalj över drottning Ulrika Eleonora, av vilken det existerar ett hornavtryck (kanske p.g.a. att stampen brast tidigt och man sedermera gjorde en ny?).

Metoden kunde alltså användas på olika sätt för att producera gjutna medaljer. Men det primära användningsområdet för dessa hornavtryck måste nog trots allt ha varit att, via vaxmodeller, reproducera gjutna medaljer utifrån medaljkonstnärens originalmedalj.

Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

För sisådär en 25 år sedan eller så visade en kund upp en väldigt intressant renässansmedalj i butiken på Stureplatsen i Göteborg. En stor pampig sak avbildade den berömde florentinske affärsmannen och politikern Cosimo de Medici (1389-1464). Det märkliga med denna medalj var dels att inskriptionen var spegelvänd – och dels att den var tillverkad av horn! Lätt transparent kohorn!

Intressant nog finns det en världsberömd målning, kallad ”Portrait of a Man with a Medal of Cosimo the Elder” (1474-75), av Sandro Botticelli (1445-1510), där just denna medalj figurerar. Den har till och med hornmedaljens ljusa färg. Hur kan detta hänga ihop? Är detta en förlaga till medaljen? Kan man ha använt transparent horn som hjälpmedel för att skulptera medaljen? Varför är omskriften spegelvänd?

Originalmedaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) är gjutna i brons och silver och  tillkomna straxt efter hans död. Det finns faktiskt i TRE olika utföranden (ovan t.h.):

  • MAGNVS COSMVS MEDICES P P P = Cosimo de Medici, father of his country.
    PAX LIBERTAS QVE PVBLICA, in exergue FLORENTIA = Peace Liberty and Republic, Florence. Brons Ø 74 mm. The original, commisioned by Piero in commemoration of his father, has an allegorical figure of Florence on the back. P.P.P. = Princeps Pater Patriae (Primvs Pater Patriae).
  • COSMVS MEDICES DECRETO PVBLICO P P = Cosimo de Medici, father of the republic. PAX LIBERTAS QVE PVBLICA, in exergue FLORENTIA = Peace Liberty and Republic, Florence. a) Silver Ø 37 mm och b) Brons Ø 78 mm. A second version was coined in his honour by the order from the officials of the Commune of Florence, after the Signoria officially granted the title (Princeps Pater Patriae) through a decree dated to March 16th 1465. The later version specifying that Cosimo was given the title “Father of the Country” by public decree via the inscription: COSMVS MEDICES DECRETO PVBLICO P P.

Studerar man Botticellis målning lite närmare ser man att medaljen ifråga är nr 1 ovan. Huvudbonaden bryter omskriften och bröstavskärningen är väldigt hög. Man kan till och med förnimma några av bokstäverna i omskriften. Och dessa förefaller inte vara spegelvända. Det är alltså originalmedaljen från 1464 som stått modell för Botticellis målning.

Horn-medaljen å andra sidan visar en högre, mera komplett bröstbild med ett centrerat porträtt. Själva huvudet är betydligt mindre än på målningens medalj. På ett sätt mera proportionerlig och ”bättre” utförd, men kanske också lite stelare och ”mindre charmig”. Förklaringen till detta dök upp åtskilligt år efter att jag först – och väldigt hastigt – sett min första horn-medalj, en gång på 90-talet.

Och inte förrän jag i slutet av förra året, ett kvartssekel senare, fick återknyta bekantskapen med nämnda horn-medalj (via en mejlad bild), kunde jag slutgiltigheten bekräfta mina misstankar om dess ursprung. Det skulle visa sig att den var 275 år yngre än originalet.

Även denna medalj är gjuten (mäter hela Ø 86 mm) och ingår i en större serie över Toscanas regenter som den italienske medaljkonstnären Antonio Selvi (1679-1753) gav ut med början 1740. Man vet att Antonio Francesco Selvi kom till Florens 1698 och att han var elev hos skulptören Massimiliano Soldani-Benzi (1656-1740). Selvi var i första hand en tillverkare av bronsmedaljer och det förefaller som merparten (alla?) var gjutna. Mest känd för eftervärlden har han blivit för sin stora serie medaljer över familjen Medici.

  • ITALY. Florence. Cosimo de Medici (1389-1464). Cast bronze medal by Antonio Selvi, after 1740 (from his series on Tuscan rulers announced in 1740).
    Obverse: Bust right. MAGNVS COSMVS MEDICES P P P = Cosimo de Medici, first father of his country. Reverse: SEMPER, three interlinked finger rings (arranged as Borromean rings). Brons Ø 86 mm.

Frågan om hur Antonio Selvis gjutna bronsmedalj från 1740-talet hör ihop med den spegelvända horn-medaljen … kommer jag att återkomma till i del 2 av denna artikel. Då skall jag även försöka visa hur det lite udda materialet kohorn kunde användas för att producera gjutna medaljer … en bortglömd teknik …?

Sverige och kopparmyntningen i Spanien på 1600-talet

I slutet av Filip II:s regering i Spanien började man år 1597 prägla små skiljemynt av s.k. vellon (nästan ren koppar) i valörerna 1, 2 och 4 maravedis. I Segovia skedde präglingen i ett vattendrivet valsverk man köpt från Tyskland 1584. Även under efterföljaren Filip III myntades dessa valörer åren 1598-1602, varefter man istället utgav dubbla valörerna i samma storlek och i ren koppar, åren 1602-1626 (de sista åren under Filip IV 1621-1626).

I samband med denna 50%-iga devalvering (den 13 juli 1602) började man (den 18 september) 1603 att kontramarkera äldre mynt (i statens ägo) i samma anda, d.v.s. 4 maraverdis blev 8 maravedis o.s.v. Detta fortgick tills slutet av 1606 och det har beräknats att staten härigenom gjorde en nettovinst på över 875 miljoner maravedis. Och då det gick 34 maravedis på realen borde detta motsvara drygt 25 miljoner real eller 3,2 miljoner ”piece of eight”, Spaniens världsberömda handelsmynt om 8 realer i silver.

Under 1620-talet präglade Spanien enorma mängder kopparmynt, vilket ledde till att världsmarknadspriset på koppar steg markant. Under 1625 började man emellertid att omvärdera kopparmyntningen och den 31 maj 1626 inställdes all prägling av kopparmynt i Spanien. Först 35 år senare upptogs vellon-mynten igen. Denna gång valsverkspräglade 2, 4, 8 och 16 maravedis 1661-1664 med porträtt av Filip IV.

  • Spanien. Philip III. 4 Maravedis 1601. Vellon. Valsverkspräglad. C/m ”VIII” (1603).
  • Spanien. Philip III-IV. 4 Maravedis 1620-26. Koppar. Hammarpräglad (s.k. Cob).
  • Spanien. Philip III. 8 Maravedis 1607. Koppar. Valsverkspräglad.
  • Spanien. Philip III-IV. 8 Maravedis 1602-26. Koppar. Hammarpräglad (s.k. Cob).

Notera att präglingen bedrevs PARALLELLT, både med den nya valsverkstekniken och den gamla primitiva, men billiga, hammarpräglingen – precis som i Sverige under myntningen av kopparklippingar 1625-1627. Den i högsta grad varierande präglingskvaliteten har alltså ingenting med kunskapsbrist att göra, utan hänger helt och hållet ihop med ekonomiska överväganden. Spaniens s.k. Cob-mynt lär t.ex. gått på export till Amerika och många svenska HP-klippingar har bevisligen hamnat i Östeuropa, Ryssland och Baltikum.

En intressant omständighet i sammanhanget är att kung Gustav II Adolf i januari 1625, genom sin mor änkedrottning Kristina, fick en förfrågan av spanska köpmän angående möjligheten att köpa ett större parti koppar och slå spanska kopparmynt i Sverige (Stiernstedt 1857). Kungen svarade att man i så fall naturligtvis måste ha en fullmakt från den spanske kungen, annars skulle det ju röra sig om ren falskmyntning. Men förslaget väckte ändå kungens intresse, då han påpekade att ville man slå blindmynt eller använda den svenska stämpeln, hade han ingen att invända.

Kungen insåg naturligtvis vilken jättepotential som låg i möjligheten av en manufaktur för spanska kopparmynt. Vid samma tid visade även det franska sändebudet, Des Hayes, intresse för att köpa svensk koppar (Wittrock 1919). Att de spanska köpmännen hellre ville slå kopparmynt än köpa kopparplåtar kan möjligen ha att göra med det förbud mot införsel av ”vellon” (nästan ren koppar) som den spanske kungen Filip IV, med hot om stränga straff, införde i oktober 1624 (Linder 1937). Kanske var det så att ”valuta” var undantaget från detta förbud? Ja, kanske var det till och med så att man företog en svensk ”försöksmyntning” av kopparmynt i syfte att få sälja blindmynt eller färdiga mynt till Spanien och/eller Frankrike? Om så, varför inte skicka med ett varuprov? Men hur skulle de slarvigt slagna reguljära svenska klippingarna 1624-25 uppfattas i utlandet? Kanske behövde man ett bättre ”varuprov”…?

Kung Gustav II Adolf hade i detta läge all anledning att se positivt på kopparens export- och förädlingsmöjligheter. Den 10 januari 1625 bestämdes om den optimistiska myntordningen att slå 150 daler (4.800 öre) per skeppund (136 kg). Detta motsvarar ett internationellt kopparpris på inte mindre än 92,3 riksdaler och kan alltså ses som ett slags minimipris (Wolontis 1936). Fick man inte detta exportpris, så slog man egna inhemska mynt istället. Och gjorde på så sätt ”kopparen rar” på den internationella marknaden. Myntordningen innebar att de då (tidigt 1625) aktuella valörerna 1 fyrk (1/4 öre), 1/2 öre samt 1 öre skulle väga ca 7, 14 och 28 gram. Den högsta spanska kopparvalören var då 8 maravedis 1602-26 med vikten 6,57 gram.

Utvecklingen i Sverige gick emellertid mot högre valörer. Sveriges första kopparöre är Säter-öret 1625 ”med 1624 års kronor” (Ottosson 13, krontyp D) som kan antas ha präglats alldeles i början av 1625. Redan i början av mars samma år verkar fyrk-präglingen vara ett avslutat kapitel (Ottosson 1996) och i mitten av samma månad började man i Säter hammarprägla tvåöresklippingar utan ram (Ottosson 19, 1995).

Bilden ovan visar en hammarpräglad tvåöring 1626 från Säter (t.v.) och en valsverkspräglad dito från Nyköping (t.h.).

Under andra halvåret 1625 föll kopparpriset drastiskt, vilket ledde till kraftigt ökad myntning. Allt enligt strategin; för lågt världsmarknadspris = ökad inhemsk myntning. 1625 års överlägset vanligaste Säter-mynt är öret 1625 med kronor av typ E och utan ram (Ottosson 15). Typen bör därför vara slagen under sommaren och hösten 1625. Även i Nyköping slogs hammarpräglade klippingar, men i betydligt mindre skala. Först under hösten 1625 kom man igång med valsverkspräglingen av, först halvören utan ram, sedan ettören med ram (Ottosson 57-51). I slutet av året kom även Säter så smått igång med valsverkspräglingar, i och med det mycket rara typen ”med S i pilvinklen” (Ottosson 42), vars valsar graverats i Nyköping. I och med detta får Säter-mynten en inramad myntbild. Märkligt nog får även (de fortsatt slarvigt slagna) HP-klippingarna från Säter ramar vid årsskiftet 1625-1626, vilket kan tyckas omotiverat. Samtidigt fortsätter man i Nyköping att slå hammarpräglade ören utan ram även 1626.

Det finns en lång rad skäl som talar för att den s.k. provmyntserien från Säter 1625 med ”spanska skölden” som toppvalör, präglats mycket tidigt på året. Förekomsten av fyrken och avsaknaden av tvåöret talar t.ex. för januari-februari 1625. Att man endast använt ett stamppar per valör talar för en mycket begränsad upplaga. Kanske bara några tusen exemplar – ett dagsverke för myntverket i Säter. Frågan är bara VARFÖR den präglats? Är det frågan om ”provmynt”? Eller är det en ”teknisk försöksprägling”? Eller är det rent av ett ”varuprov” för potentiell kopparexport?

Ulla Linder skriver 1937 att Sverige troligen ”exporterat koppar till Spanien redan före 1625”. (NNÅ 1937). Vi vet också att drottning Kristina år 1642 gav tillstånd att ”låta mynta ostämplade penningar” och att man 1654 till och med slog franska mynt i Avesta. Tio år senare besökte myntmästare Isaac Kock, adlad Cronström (1620-1679), England för att försöka sälja svenska blindmynt – högst sannolikt med ovan avbildade ”provmynt” (1663) att uppvisa som varuprov. År 1665 slogs en liten medalj (med likvända sidor!) i England som några år senare (1672) kom att bli modell för Englands första kopparmynt; Charles II:s farthing (1/4 penny) slagna åren 1672-1676 samt 1679 (med motvända sidor!). Samtliga dessa är bevisligen slagna på svenska Avesta-blindor.