Den har kallats ”mynt”, ”medalj”, ”föremålet”, ”plaketten”, ”plattan” etc. Jag syftar givetvis på det myntliknande och historielösa föremål som sedan i höstas valsat runt på diverse numismatiska och arkeologiska diskussionsforum. Myntsamlare och numismatiker tvivlade omgående på dess äkthet, då föremålet saknar alla, såväl stilistiska som tekniska, likheter med mynt från tiden. Arkeologerna skrev däremot både långa och fantasifyllda utläggningar, bl.a. om hur inskriptionen skulle tolkas. Och kunskaper från två helt skilda världar ledde uteslutande till polemik och pennfäktning. 😉
Idag skriver arkeologen och museimannen Sven Rosborn följande på sin FB-sida:
– ”Nu är min utredning om den påträffade guldplattan klar och ligger ute på min webbsida” … ”Jag har försökt att hitta belägg för att detta skulle vara en förfalskning men inte funnit några sådana” … ”Min teori, med förbehållet att fyndet måste betraktas som ett arkeologiskt lösfynd, är att det är en minnesplatta som lagts i den döde kungens grav”. Här är en länk till utredningen.
Har med stort intresse läst Rosborns ”utredning” ikväll och min första reaktion är att den – för en numismatiker – ger ett väldigt ojämnt intryck. Rosborn skriver t.ex. inledningsvis att: ”Ett äldre föremål kan bedömas utifrån tre kriterier; proveniensen, graden av äkthet utifrån föremålet självt samt det historiska sammanhanget som det representerar”… men eftersom både proveniens och adekvat äkthetsbedömning av föremålet saknas i utredningen, faller det tyvärr platt.
Det som kallas ”proveniens” är uteslutande ren hörsägen – med allt vad det innebär av mer eller mindre medvetna missuppfattningar, gissningar och tolkningar. Kopplingen till andra objekt (fynd) är minst sagt svag. Ägaren skriver t.ex. så här på AntikPrat (måndag den 15 september 2014): – ”I lördags vände vi upp och ner på alla farmors lådor – vi var på jakt efter fler möjliga ’fynd’ som kom från samma källa som ’föremålet’. I samma skrin där ’föremålet’ hittades tidigare fanns även ytterligare ett mynt”. Att två ”mynt” anno 2014 legat i samma knapplåda bevisar knappast 😉 att de har samma fyndhistoria.
Ni som följer oss på FaceBook har redan i förra veckan fått ta del av några märkliga omständigheter kring detta ”nyfunna objekt”. 1) Varför har åtsidan (aversen, korssidan) över etthundra slagmärken/hack, men den så känsliga kanten inte ett enda? Ett vanligt fenomen i myntförfalskningssammanhang – kallat ”konstgjort slitage”. 2) Är det inte lite märkligt att ”plattans” guldhalt * överensstämmer med de allra vanligaste s.k. bullionmynt (guldvärdesmynt, guldskrotsmynt) som (än idag!) finns att köpa på marknaden? 3) På vikingatiden (och långt in på medeltiden) använde sig myntgravörerna (stämpelskärarna) av (kilformade) delpunsar för att bygga upp bokstäverna i inskriptionen. Detta tidstypiska tillvägagångssätt kan emellertid inte noteras på ”Harald Blåtand plattan”. Varför?
Rosborn avfärdar kategoriskt alla framförda teorier om en modern antikvitets-förfalskning. Det märkliga är att han gör det utan ett enda bemötande argument. Han förefaller i mina ögon dessvärre helt förblindad av detta gyllene föremål. Men när något verkar vara för bra för att vara sant … ja, då är det oftast just det. – Så låt oss framföra ytterligare några frågetecken kring detta unikum …
Myntmetallen på 900-talet var silver. Geografiskt jämförbara mynt från denna tid mäter max Ø 20 mm och väger ca 1 gram. Dessa är präglade med handslägga mellan två graverade stålstampar. En 4-5 gånger större präglingsyta skulle kräva ett s.k. fallverk (alternativt en hydralpress), vilket inte existerade i Harald Gormson ”Blåtands” värld. Denna problematik vill Rosborn lösa med att helt sonika påstå att plattan är gjuten!? Men på de ganska detaljerade foton som publicerats framgår dock tydligt att den är präglad. Det finns t.o.m spår av en underliggande prägel? (alt. ojämnheter i bottenytan?). Några tecken på gjutning finns dock inte. Hyser man tvivel därom bör man naturligtvis göra en undersökning med svepelektronmikroskop och jämförande konduktivitetsmätning … om man vågar …? 😉
– ”Ett återkommande svar hos flera av de som sett föremålet och som är insatta i t.ex. numismatik är att man aldrig sett något liknande tidigare. Föremålet är således så unikt att man helt saknar referensmaterial. Att utifrån detta konstaterande sluta sig till att det därför skulle vara frågan om en förfalskning är givetvis helt felaktigt”, skriver Rosborn. – Va? – Har man aldrig hört talas om Nils Rabenius? … och hans många efterföljare? Och nja, såväl stilistiska som tekniska jämförelseobjekt finns faktiskt! Och de bekräftar att ”plattan” på flera sätt klart avviker från 900-talet.
Den mest berättigade frågan i hela ”utredningen” om detta märkliga föremål är onekligen: – Vad kan då funktionen ha varit? Rosborn utesluter såväl ett hängsmycke som ”någon ornamentik som suttit fäst mot ett underlag” och tillägger att det ”defnitivt inte är någon kunglig gåva”. Till slut landar han i slutsatsen: – ”I så fall är det inte omöjligt att guldplattan tillverkats som en gravinformation över vem som ligger i graven. Sådana textplattor i gravar känns från tiden, dock ej i guld”. Jämförelsen med simpelt ristade blyplattor känns emellertid långsökt. Ur en förfalskares synvinkel är valet av guld helt logiskt. Det är det enda material där man kan förklara avsaknaden av korrosion och ärg på ”ett 1000-årigt föremål”. 😉
Det är ganska uppenbart att både författaren och förfalskaren(!) besitter stora historiska kunskaper … samtidigt som båda helt saknar kännedom om numismatik.
Personligen tror jag att lösningen på detta problemet finns närmare än man kan ana. Nämligen i din almanacka … kolla bara när Harald har namnsdag … 😉
* Angående ”plattans” guldhalt meddelade ägaren först (AntikPrat den 15 oktober 2014) att två test med röntgenanalys givit: AU = 885/1000 resp. 912/1000 (MV = 898,5/1000). D.v.s. en halt som är identisk med tyska, danska, polska m.fl. bullionmynt. Idag meddelar Sven Rosborn nya siffror; fem (nya?) mätningar gav: AU 91,84% / 91,55% / 91,75% / 91,09% / 91,83% … MV = 91,612 … d.v.s. 917/1000 eller 22 karat … som är en ÄNNU vanligare guldhalt för bullionmynt – gemensam för hela det brittiska samväldet. Idag fick vi dessutom veta att vikten är 25,23 gram.
– ”Göteborgs Numismatiska Förening ordnar Myntmässa i Göteborg lördagen den 28 mars 2015, klockan 11.00–15.00. Entré 20 kronor. Plats: Smålandsgatan 2, Ullevi Tennis. 10-12 handlare kommer att finnas på plats”, så man får väl anta att det blir av. 😉
