Två västsvenska mynthandlare

Läste just ett referat från ett månadsmöte på Nola Myntklubb i Örnsköldsvik, författat av Roland Falkensson och publicerat på dennes blogg på Falcoin.se. Trevligt att höra att dylika möten fortfarande lockar till besök. Måste erkänna att jag själv har väldigt svårt att ”få tummen ur” och åka ner till GNF (Göteborgs Numismatiska Förening), trots att jag bara har hälften så långt att åka som Roland och trots att jag nu varit (på sistone mestadels passiv) medlem i 40 år! – d.v.s. sedan 1978. Kusligt! Är man så gammal!?

DSCN6923a

Rolands favoritpunkt på dagordningen är ”samlare berättar” och denna gång hade man en långväga gäst ända från Västerås, nämligen Christer Ohlsson som på 1950-taket var bosatt i Ö-vik. Christer berättade bland annat om när han som liten grabb brevväxlade med och köpte mynt av mynthandlaren John Pedersen i Borås … och hur han fick gå tomhänt och arg ifrån Håkan Kinnmark, Moneta AB i Göteborg.

Den förstnämnde fick jag aldrig tillfälle att träffa personligen, han gick nämligen ur tiden fyra år innan jag föddes. Får hålla till godo med en ”tröstpenning” (som Olle Algård brukade säga), en Säter-tvåöring 1627 i kalaskvalité, som John Pedersen köpte på auktionen efter kung Farouk i Kairo 1954. Däremot fick jag i början av 1990-talet tillfälle att intervjua hans efterträdare och svärson, Per Österlund, i samband med researcharbete inför en auktions-försäljning av ovan illustrerade medalj.

John Pedersen (1890-1960). Mynthandlare i Borås sedan början av 1930-talet. Firman övertogs sedan av svärsonen Per Österlund och drivs numera tillsammans med sonen Peter Österlund. Efter att Hirsch Mynthandel i Stockholm upphört, är idag J. Pedersens Mynthandel Sveriges äldsta mynthandel. Porträttet skulpterat 1939 (i ett större väggmedaljong-format, tillsammans med en dito pendang av Pedersens hustru), av den italiensk-svenske porträttskulptören professor Alessandro Moretti (1870-1953). Medaljen utgiven (som ”revers om 5 kronor”) i samband med firmans 10-årsjubileum 1942. Zink Ø 36 mm. Se vidare: Antikören auktionskatalog 11, 1992, nr 774.

DSCN6922a

Interiören i bakgrunden är hämtad från lagerkatalog nr 1 (1953) från firma Moneta AB i Göteborg som innehades av Håkan Kinnmark (1900-1972). Kinnmark, som hade ett förflutet som direktör i ett familjeföretag inom konditorbranschen, hade redan under andra världskriget börjat intressera sig för numismatiken och gjort stora inköp till sina samlingar. 1950 gav han ut en tryckt förteckning över mynt, medaljer, ordenstecken och numismatisk litteratur, som utgjorde dubbletter ur den egna samlingen. Monetas tio numrerade lagerkataloger (1953-1964) kom att bli stilbildande i det att de alla innehöll intresseväckande artiklar avsedda att stimulera samlandet.

Om Kinnmark var lite av en pionjär på katalogområdet var han kanske inte den allra smidigaste försäljaren. Åtskilliga äro de som vittnat om ”en butter gubbe”. Min far fick sig t.ex. en ordentlig utskällning när han, som ny i Göteborg på 1950-talet, besökte Kinnmarks butik. Anledningen var att han inte kände till hur man bör hantera finare mynt (d.v.s. att man skall ta dem i kanten). Nåja, farsan gjorde naturligtvis som många andra, han gick till Theodor Högberg (1893-1968) på Högbergs Antikvariat & Mynthandel, och köpte sina guldmynt och silverdollar istället. 😉

Tro det eller ej, men jag har faktiskt träffat Håkan Kinnmark. Och i Schacksällskapet Manhems lokaler på Schackspelsets Hus, Haga Kyrkogatan 3 i Göteborg, av alla tänkbara ställen. I vilket sammanhang och varför vi (farsan och jag) kom att börja prata mynt med denne herre kommer jag inte ihåg. Men jag minns mycket väl att han rättade mig när jag beskrev en tvåkrona jag hade i min samling – ”från 1872”. Nja, den är nog från 1897, en jubileums-tvåkrona, sa Kinnmark. Och visst hade han rätt. Men som sjuåring ville man ju gärna att mynten skulle vara så gamla som möjligt. 😉

När jag nu tänker mig tillbaka till det tidiga 1970-talet minns jag faktiskt ytterligare en Kinnmark, nämligen den mycket skicklige schackspelaren Ove Kinnmark (1944-2015). Hmm … kan det månne vara så att dessa båda Kinnmark är släkt? Var (pappa?) Håkan på Schackspelsets Hus för att följa (sonen?) Ove? Ja, jag vet inte … men kanske finns det någon släktforskare, numismatiker, schackspelare eller annan välinformerad person i läsekretsen som vet besked …? – Hör av er i så fall!

Nu skall jag börja förbereda årets första kräftskiva … Auf Wiedersehen! 🙂

Professor Jonssons krönings-öre ”1528”…

För två veckor sedan hade jag nöjet att förvärva ytterligare ett exemplar av Professor Jonssons krönings-öre 1528, d.v.s. den charmiga jetong, gyllenimitation, som slogs i samband med Stockholmsutställningen 1897 och som genom åren vållat mycket huvudbry för våra allra största ”numismatiska experter”.

2018-07-31_1200s

Sedan tidigare är det känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) har tre (fynd)exemplar av denna slant – en gång betraktad som ett unikt provmynt:

  • Nyhammar, Grangärde sn, Dalarna, 1981. 5,05 g. KMK inv.nr 100 828.
  • Haninge, Österhaninge sn, Södermanland, 1990. Vikt? KMK inv.nr 102 274.
  • Hökerum, Södra Vings sn, Västergötland, 2001. 6,53 g. KMK inv.nr 103 398.

Och nu kan alltså även undertecknad stoltsera med tre exemplar (se bild):

  • Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). 6,56 g.
  • Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 g.
  • Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 g.

Utöver dessa exemplar redovisar Frédéric Elfver följande privatägda exemplar i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2005 och 6-2008):

  • Norge, privat ägo, 1980-tal. Okänd vikt. Ögla?
  • Dalarna, privat ägo, (uppvisat KMK) 2002. Okänd vikt. Utan ögla
  • Norge, privat ägo, 2008. Okänd vikt. Med ögla. Bild i SNT 6-2008.

Det råder viss osäkerhet om det norska exemplaret från 1980-talet och det från 2008 är samma exemplar? Det ex. som uppvisades på KMK 2002, skulle möjligen också kunna vara identiskt med det som såldes på Tradera 2002 (uppgavs komma från Dalarna).

Summa summarum känner vi alltså till mellan sju och nio bevarade exemplar av denna historiska skådepenning – som av en professor feldaterats med imponerande 369 år! 😉

Tanig 8-åring … eller pompös farbror?

Vissa av oss har ju fortfarande semester, men kan detta till trots inte helt ignorera numismatiken. Tyvärr skrivs det allt mindre om mynt och medaljer, åtminstone i bloggform, och definitivt under sommarmånaderna. Lite synd att Ingemar ”SNF” Svensson lagt av och att vi andra förefaller bli allt mindre produktiva på detta område. Roland ”Falcoin” Falkensson är dock ett strålande undantag och vinner, tillsammans med Kjell ”Gorgon” Holmberg juli-bloggandet med vardera TVÅ inlägg!

1663_1mark_1664_2mark_1024x1100sFalkenssons senaste inlägg handlar om 1 Mark 1663 utan myntmästarmärke, som inte uppmärksammats i litteraturen förrän 2007 (Myntstudier nr 2, 2007). Sedan tidigare är 2-marken 1663 känd utan Mm (SM 91c), med samma krontyp för övrigt.

Men det mest spännande med detta mynt är kanske inte avsaknaden av myntmästarmärke, utan det markant avvikande porträttet. Åtsidesstampen med det väldigt udda barnporträttet, som mera ger intrycket av en korpulent och lätt pompös Karl X Gustav (sic!) än en liten gosse på 7-8 år med ”haklapp” (jämför 8-marken 1664 nedan) … är känd sedan tidigare, men då kopplad till en 1-mark med årtalet 1665 (SM 161, Bon. 431).

Nämnas bör att i princip samma porträtt förekommer även på 2-markerna 1664 (SM 104 – se bild ovan). Notera den tillbakalutande stilen och lagerkransens unika bandknut (rosett). Det är knappast någon tvekan om att det är samma gravör som varit i farten. Och frågar du mig vem denne kan ha varit, skulle jag nog gissa på Johan George Breuer … som i så fall måste ha varit i Sverige redan 1663.

1658_1665_breuer_1250På sina medaljer jobbade Breuer i en extremt djup relief, något som av tekniska skäl inte medges när det gäller mynt. Till vänster Breuers medaljer över Karl X Gustav (Tåget över Stora Bält, 1658) samt Karl XI (Konungens uppfostran och bildning 1665, barnporträtt av en 10-åring). Breuers medaljserie över svenska riksråd är berömd och brukar anses som det bästa han gjort. Om det var tiden eller hans personlighet som i retroperspektiv fått honom att framstå som lite av en äventyrare må väl vara osagt. Hur som helst rymde han landet 1669, anklagad för förskingring. Senare hamnade han som gravör och myntmästare i Braunschweig, där han 1684 åkte fast för diverse bedrägerier.

1664_8mark_1024

Måhända var det svåra tider, eller så blev lockelsen för stor, men Breuer var inte ensam på myntverket om att råka i bryderier med rättvisan. Så här skriver Falkensson:

Till saken hör också att det 1663 förekommer 2 Mark utan myntmästarmärke. Myntverket stod nämligen utan myntmästare några månader det året. Den tidigare myntmästaren Göran Wagner (mm GW) gick i pension på våren det året och ersattes av Johan Fredrik Herman (mm IFH). Denne stannade dock bara på sin post i 3 månader och sedan försvann han puts väck. Det påstås att det kan ha berott på ett stormigt äktenskap, men en försvunnen kista med silver kan också ha bidragit. Frun lämnade han dock hemma. Sedan förflöt då några månader innan man lyckats övertala Wagner att återvända tills man hittat en mer varaktig ersättare, vilket skedde på våren 1664 när Isak Kock, myntmästaren i Avesta, tog på sig uppgiften även i Stockholm.

Belli & Cavino – Två av renässansens medaljörer

Man brukar anse att medaljen – eller skådepenningen – är ett barn av renässansen. Ordet renässans kommer av franskans renaissance, d.v.s. ”pånyttfödelse”, och betecknar den period då medeltiden avslutades och antikens kulturarv återuppväcktes. Renässansens vagga stod i Italien och varade där från det tidiga 1400-talet till omkring år 1600. Två av den italienska renässansens kanske mest kända medaljörer är Valerio Belli (1468-1546) och Giovanni da Cavino (1500-1570).

I veckan anlände en charmig liten Belli-medalj och på årets FriMynt i Helsingborg förvärvades en dito av Cavino – en sestertie-imitation, en s.k. ”paduan”.

DSCN6819-6906_1700

Både Valerio Bellis och Giovanni da Cavinos medaljer är ursprungligen präglade – och extremt sällsynta i originalutförande. Nästan allt som finns till salu är avgjutningar – av varierande ålder och kvalitet. Så även de här beskrivna medaljerna:

Aristeides av Valerio Belli ca 1532. Aristeides (eller Aristides) ”den rättvise” (ca 530-468 f.Kr.) var en grekisk statsman och en av de tio befälhavare som ledde grekerna mot perserna under slaget vid Marathon år 490 f.Kr.

Åtsida: Omskrift med grekiska bokstäver: APIΣTEIΔHΣ O ΔIKAIOΣ ( = Aristeides den rättvise). Högervänt porträtt av en skäggprydd Aristeides, inom en slät kantlinje.

Frånsida: OY ΔOKEIN AΛΛ EINAI ( = Not to seem but to be). En kvinna sittande i en stol, hållande en spira i sin högra hand, allt inom en slät kantlinje. I exergen BOYΛHΣ ЃNΩMH ( = By degree of the senate).

Caligula av Giovanni da Cavino ca 1550. Caligula (12-41), var den tredje romerske kejsaren. Han härskade från år 37 till 41. Caligulas regering känne-tecknades av despotism och Caligula själv för sitt depraverade leverne. Han lönnmördades år 41 av sina egna livvakter.

Åtsida: Caligulas lagerkranskrönta vänstervända porträtt samt omskriften: C CAESAR DIVI AVG PRON AVG P M TR P III P P.

Frånsidan: Caligula stående på podium med lägerstol till höger, talande inför fem (fyra?) soldater som står till vänster hållande standar och sköldar. ADLOCVT, i exergen COH.

Caligula_DSCN6819-20_900

Medan Bellis medaljer sakna förlaga bland mynten, är många av Cavinos dito mer eller mindre kopierade efter antika romerska förlagor. Jämför t.ex. med denna romerska sestertius, slagen i Rom ca 37-38 e.Kr. Den gode Giovanni har lagt till S – C på ömse sidor om frånsidesmotivet … och kanske plockat bort någon soldat? … men annars är de väldigt lika. FÖR lika har en del tyckt genom åren, då många av dessa ”padoaner” hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Trots detta har de hamnat i flera av Europas mest berömda samlingar – och t.o.m. blivit föremål för avhandlingar.

Caligula_sestertius_pietas_cavino_montage

Den på FriMynt förvärvade Cavino-imitationen av Caligulas sestertie fick mig att kika lite närmare på denna del av samlingen. Det visade sig då att jag faktiskt hade en Caligula sedan tidigare, om än inte med porträtt, utan med en sittande Pietas (fromhetens och trohetens gudinna) på åtsidan. Frånsidesmotivet beskriver litteraturen så här:

Caligula holding patera, sacrificing left over altar before the hexastyle temple of Divus Augustus, two attendants behind restraining bull. Five figures of two Victories, Mars, Aeneas, Anchises and Ascanius in pediment of temple and pediment surmounted by quadriga facing.

På sajten Wildwinds.com visas fem exempelmynt av RIC 51. Vi närmare granskning visar det sig emellertid att två av dem (nr 2 och 4) faktiskt är Cavino-imitationer! De har stämpelidentiska frånsidor och två olika åtsidor med små skillnader (se bild ovan).

På Bibliothèque Nationale i Paris lär det finnas inte mindre än 122 stampar som attribuerats till Cavino. Och av minst 82 av dessa har man gjort moderna vitmetall-avslag (se bild) som bl.a. finns på British Museum i London.

Knuts halvpenning var från Lincoln

För dryga fem år sedan skrev jag om en halverad engelsk penny från Knut den Store  (ca 990-1035), av typen som kallas ”Pointed Helmet” (spetsig hjälm) som präglades under åren 1023-1029. En mynttyp som f.ö. var förlaga till en av Anund Jakobs två Sigtuna-typer. Eftersom myntet ifråga (överst på bilden nedan) är halverat – en företeelse som på vikingatiden skedde redan i mynthuset och var ett smidigt sätt att tillhandahålla tre olika valörer (1, 1/2 och 1/4 penning) från samma stampar – kan man endast läsa delar av omskriften och därför inte avgöra myntorten. – Förrän nu!

cnut_pht_half_lifnic_lincoln_montage_1024

Av en ren tillfällighet fann jag nämligen härom kvällen ett stämpelidentiskt exemplar av en hel penny – och kan därför avslöja hur omskrifterna i sin helhet lyder:

  • + CNV-T RECX A. = CNUT REX ANGLORUM = Knut kung över engelsmännen.
  • + LIFINC ON LINCO = LIFINC ON LINCOLN = Myntmästare Lifinc i Lincoln.

Bildmontaget ovan påvisar stamidentiteten och resterande omskrift. Myntet är alltså slaget i Lincoln av myntmästaren ”LIFINC”. På ett annat mynt av samma typ och från samma myntort (men med ett kors bakom kungabilden) kan man läsa; LEOFINC … som eventuellt skulle kunna vara ett mera fullständigt namn? … eller kanske tvärtom, en missuppfattning av LIFINC? – Detta var ju trots allt före stavningsreformernas tid.

Hur som haver var det kul att kunna myntortsbestämma min lilla halvpenning. Tack internet! Den som söker han finner. 🙂

kopierade_typer_olof_anund_1200a

 

Medaljmagnet …?

För tre år sedan var jag på Kungliga Myntkabinettet (KMK) i Stockholm och fotade Olof Skötkonung-penningar. En härlig helg i hufvudstaden med födelsedagsfirande, god mat och en (sista, skulle de visa sig) rundvandring på KMK. Man skulle ju kanske kunna tro man efter fotosejouren (med 750 tagna penningbilder) var ganska trött på allt vad foto hette, men icke. Dagen efter lyckades jag faktiskt tömma batterierna i såväl kamera som mobil. Något man i efterhand kan vara tacksam över. Nu finns ju i alla fall bilderna från KMK:s fantastiska utställning på Slottsbacken kvar, efter nedmonteringen.

leo_20150515

Bland mycket, mycket annat fotograferade jag montern som tillägnats mynt- och medaljkonstnären Leo Holmgren (bilden ovan till vänster). Även hans föregångare, Erik Lindberg och Lea Ahlborn hade förärats egna monterarrangemang i utställningen.

På väg ut i solskenet passade jag givetvis på att shoppa runt lite i KMK:s museibutik. Resultatet av detta blev två bärkassar litteratur – och en liten dosa! Eftersom jag, förutom mynt, medaljer, mått & vikt, schackspel, tappkranar etc. etc., även samlar lite på dosor och askar (i likhet med Anders Zorn), kunde jag inte låta bli denna (bilden ovan till höger). Själva dosan är svarvad i päronträ (tror jag man sa) och i locket sitter en (brakteatpräglad?) silvermedalj (Ø 45 mm) infattad. Både stil och signatur talar sitt tydliga språk; gravören är Leo Holmgren (1904-1989). KMK hade ett antal dylika dosor, med olika motiv i locket. Att jag bland dessa valde ut just denna … var kanske ödet?

leo1-2Något år eller så senare dök det på Tradera upp en gipsmodell (Ø 165 mm) med exakt samma medaljmotiv. Ropade in den för en spottstyver. Den bildade ju ett trevligt par med min lilla dosa.

I mitten av mars i år fick jag plötsligt se ytterligare ”en kompis” till mitt sköna par. Och ståendes med mobilen på bilbesiktningen kunde jag strax före påsk förvärva även denna. En stålstamp (positiv gravyrpuns / arbetspatris) med exakt samma motiv! Tidigare hade jag nog trott att ”medaljen i dosan” förmodligen var en försilvrad galvano, men nu får man kanske omvärdera detta. Den är nog trots allt brakteatpräglad i silver. Någon dylik medalj, med frånsida och allt, har jag dock aldrig sett. Kanske någon i läsekretsen gjort det? Hör av er i så fall!

Jaa, hur är det möjligt!? Förunderliga äro Herrens vägar. Den sistnämnda är visserligen magnetisk, men att alla tre skulle samlas på samma ställe är väl ändå lite smått otroligt. Man måste vara en riktig medaljmagnat … öh förlåt, medaljmagnet. 😉

Alternativa fakta

Av någon märklig anledning har ”alternativa fakta” och ”Fake News” blivit vardag på senare tid. Tydligen skall var och en numera få ha sin ”sanning” och välja ut ”russinen ur kakan” för att skapa ”sin egen verklighet”. Trots att det finns massor av artiklar och argument för en uppfattning, är det tydligen inga problem att helt bortse från detta, hålla för öronen och lalla ihop sin egen version av verkligheten. Man kan blåneka till allt och samtidigt ”tänka fritt”, bygga luftslott och ”koka soppa på en spik”. Inga problem.

Att skilja på Säter- respektive Nyköpings-kreuzrar 1632 har i princip alla de stora kopparmyntexperterna gjort i mer än 150 år nu. Redan Stiernstedt och Appelgren hade koll på detta och framförde flera olika argument, bland annat att kreuzrar med pilsköld (Markus Kocks myntmästarmärke) präglades i Nyköping där han då var bosatt och att Säter-mynten dessutom har en helt annan gravörstil. I modern tid har undertecknad behandlat ämnet vid upprepade tillfällen under de senaste 30 åren.

1632_kreuzer_sater_nykoping_Mynttidningen_5-6-1994_1250

Nu har det s.k. ”vetenskapliga samfundet” SNF (Svenska Numismatiska Föreningen) i två års tid publicerat olika versioner av en artikel, med titeln ”Gustav II Adolf kreutzer 1632”, där man å ena sidan sätter underrubriken ”Myntorterna Säter och Nyköping” å andra sidan helt och hållet undviker myntortsdiskussionen. Dessutom utelämnar man medvetet referenser till vad som tidigare skrivits i ämnet. Varför gör man så? Det är ju inte så att man inte känner till dessa artiklar, för det gör man. Men man väljer alltså aktivt bort dem … för att slippa diskussionen? Obegripligt! Och rent ohederligt!

Det är också högst anmärkningsvärt att man överhuvudtaget inte nämner orden gravör eller stil. Om man åtminstone hade problematiserat saken och diskuterat möjligheten av vals-/personaltransporter från Säter till Nyköping (något som f.ö .inte finns ett uns av belägg för), men icke. Istället konstruerar man tre grupper?, där både identiska kungakronor och frånsideskronor ingår i olika grupper samtidigt!?

Nej SNF, det blir bakläxa! Känner att vi får försöka styra upp detta. Att röra till det och blanda åtsides- och frånsidesdetaljer huller och buller håller inte.

1632_sater_nykoping_kreuzer_text

SÄTER. 1 Kreuzer 1632. Gravör: Petter Michelsson. 

Kungakrona A.

  • Tre skölddekorationer, GUST eller GUSTA
  • Två skölddekorationer, GVSTA, SVE eller SVEC
  • Utan skölddekorationer, GUSTA eller GUSTAV
  • Frånsideskrona 1, CVPREA samt valören 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 1, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CVPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 3, CVPREA samt 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1:CR-EUTZ

Kungakrona B.

  • Utan skölddekorationer, GUSTA SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTA(V) eller GVSTA(V) SVEC
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZR
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .I. / CREU-TZER

NYKÖPING. 1 Kreuzer 1632. Med Markus Kocks Mm (pilsköld).

  • Utan skölddekorationer och utan strömmar, GUSTAV SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTAV SVE eller SVEC
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 6, CVPR( )EA samt .1:CR-EVTZ
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 7, CVPREA( ) samt .1:CR-EVTZ

1632_sater_kreuzer_kronor_text

Tror att det var Tegnér som sa att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, för 200 år sedan. Kloka ord. Det finns knappast något självändamål med att göra det enkla onödigt komplicerat. Om man utgår från de tydligaste skillnaderna och delar upp dessa enligt ovan är det enkelt att fylla på med de textvarianter som förekommer.

SNF passar också på att konstruera en ”ny krontyp” genom att godkänna dåliga och högst tvivelaktiga exemplar som ”bekräftade varianter”. SNF:s ”fantasikrona 2” är med största sannolikhet ”Krona 2a” där man i efterhand skrapar bort perspektivteckningen. Åtminstone bör man betrakta det så tills man lyckats presentera ett trovärdigt och tydligt exemplar. Med Uppsala Universitets nyligen avslöjade fyrk ”1654”, som visade sig vara en vanlig 1657:a, i färskt minne, borde väl detta vara en självklarhet för SNF.

Den uppmärksamme noterar också att KRE-28 inte alls har ”krona 2a” utan ”krona 4” och således bör vara identisk med KRE-21 samt att ”nyupptäckta” KRE-30 sannolikt är en KRE-6 utan åverkan. Ytterligare en indikator på att SNF-krona 2 = 2a.

Mynttidningen_4-1996_kreuzer_1632Skulle vilja avsluta med att rekommendera SNF att studera Mynttidningen 4-1996, och då speciellt sidorna 11-12. Men det har man ju redan gjort! Trots att man inte vill erkänna det. För annars hade man ju inte kunna skriva att kreuzer-myntningen var en framgång och inte ett misslyckande, som man ansåg 1995 (SNF, NM XXXIX).

När man mer eller mindre plankar en text kan det kanske vara klädsamt att ange källan. Eller är det kanske helt enkelt därför man INTE gör det? För den som till äventyrs vill läsa mera om detta kan vi tipsa om: Antikören lagerkatalog 20, 1990, Antikören auktion 9, 1990, Mynttidningen 5/6-1994 och 4-1996 bara för att nämna några referenser färskare än Stiernstedt 1863. Tja, vi kan krydda med några länkar också:

Trevlig läsning!

*********************************************

TILLÄGG: På 1890-talet ”upphittades på en plats vid Ljusterån, där myntverket antages hava stått” en ten med tre stycken outstansade Kreuzer-mynt 1632. Denna pjäs finns i Stora Kopparbergs Bergslags myntkabinett och på begäran av Carl Sahlin (1861-1943), kunde prosten Olof Hallborg (1815-1901), bestämma den som HH 140 … motsvarande ovannämnda: SÄTER. 1 Kreuzer 1632. Gravör: Petter Michelsson. Kungakrona A. Frånsideskrona 2, CVPREA samt 1:CR-EUTZ. – ”Denna variant kan sålunda med säkerthet hänföras till Säter”, skriver Sahlin på s. 64 i sitt viktiga verk ”Valsverk inom den svenska metallurgiska industrien intill början av 1870-talet”, Stockholm 1934.

Anno Domini 2017

Hoppas att julhelgen varit skön, avslappnad och full av ”hårda paket”. 😉

Till skillnad mot 2014 och 2016 blev det lite magert med julklappar för undertecknad i år. Men klenoder är kanske inte klenoder om de dyker upp varje år. Hur som helst, ”en liten tröstpenning” (som Olle Algård brukade säga), blev det i alla fall. I år en spansk, till skillnad från den tyska 2014 och den franska 2016. Internationellt så det förslår.

DSCN5914-15_1200

SPANIEN. Philip IV (1621-1665). Madrid. 8 Maravedis 1662-Y. KM 44.4. Valsverks-präglad. Motvända sidor. Felaktigt utstansad till spetsoval form. Har sett en liknande Kristina-fyrk 1635(?) en gång … men dessvärre kan jag inte hitta bilden just nu.


Apropå myntfotografier kan det väl knappast undgått någon att detta är en mycket värdefull källa till kunskap – och säkerhet! Är det något vi kan lära av 2017 så är det väl det. Skandalen med den långfingrade museimannen, som briserade 2013, har som många befarat, bara växt och växt. Och ändå är det bara toppen av isberget vi sett.

Synd att man inte läste Mynttidningen Online för nästan 20 år sedan:

 – ”Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt.”

16_mark_guld_1615_ex_goteborgs_stadsmuseum_foto_1997

I maj 2017 väcktes åtal och i samband med detta släppte polisen en pressbild av ett beslagtaget guldmynt – Gustav II Adolfs 16-mark 1615. Undertecknad kände genast igen detta mynt eftersom jag hade fotograferat detsamma i samband med ett besök på Bankmuseet i Chalmerska Huset i Göteborg 1997. Bilden, om än i litet format, hade t.o.m. funnits tillgängligt på Mynthandeln.com sedan 1998-10-10. För den erfarne var det inga problem att konstatera ett antal exemplarspecifika detaljer (ett par små repor och klämmärken), och därmed identifiera det stulna och beslagtagna myntet som identiskt med det på den lilla bilden på Mynthandeln.com.

negativet_DSCN4490Efter att ha vänt upp-och-ner på hela ”fotoarkivet” (en salig röra efter 35 års mynt-fotograferande) fann jag, redan efter mindre än en vecka(!), FotoQuick-albumet med negativet till den aktuella bilden. EUREKA! Eftersom jag inte äger någon negativ-skanner fick jag fota av negativet på ett ljusbord och sedan invertera det i PhotoShop. Och efter lite autonivåer och ökad kontrast började det likna ett guldmynt. Behöver jag säga att polisens utredare var mycket tacksamma för detta sena, men mycket tunga bevis. Att släppa en pressbild hade uppenbarligen varit mycket effektivt.

Vid rättegången i november fick jag avge mitt vittnesmål via telefon, då förhandlingen krockade med hustruns jubilerande på Västanå slott. Något som hela tjocka släkten säkert är tacksam för, då detta blev riktigt minnesvärt. Efter att domen kom i början av december kunde man dels konstatera att f.d. museichefen fick tre år i buren, dels att listan över de guldmynt som försvunnit från Göteborgs Stadsmuseum var lång. När jag på FaceBook skämtade om ”negativet som sparade en halv miljon åt Göteborgs Stadsmuseum”, var det nog en kraftig underdrift. Vi talar nog snarare om 1,5-2 miljoner.

Men någon blomma har jag ännu inte sett till … 😉