SNF – ett vetenskapligt samfund?

myntauktion_1-6_1986-88Året var 1988 och jag skulle fylla 24 år. Till vår 6:e myntauktion hade vi fått uppdraget och förtroendet att sälja ett mycket omdiskuterat mynt, ”spanska skölden 1625”. Det var denna koppar-klipping som väckte mitt forskarintresse och gav mig den nyttiga erfarenheten att våga ifrågasätta. Något som jag haft nöje av i snart 30 år.

En majoritet av dåtidens ”stora elefanter” betraktade nämligen detta mynt som ett falsarium, tillverkat av en okänd förmåga på okänd ort på 1730-talet!? Förfalskningsteorin lanserades av skribentparet Yngve Almer och Ingemar Carlsson 1978, som snart fick medhåll av exv. Bertel Tingström, Anders Frösell, Stefan Bakos, Jan L. Hyllengren, Per-Göran Carlsson, Archie Tonkin och ”hela smålandsgänget” med Björk och Serrestam i spetsen. Problemet var bara att ”1730-tals-teorin” var en häxkittel fylld med ett hopkok av felaktiga antaganden, ostyrkta spekulationer och substanslösa slutsatser. Så föga förvånande var tunga namn som Lars O. Lagerqvist, Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Bjarne Ahlström måttligt imponerade av falsarieförespråkarnas tunna och ganska spydiga argumentation. Dessvärre förmådde de inte under den s.k. ”stencildebatten” att slå hål på förfalskningsryktena, vilket ledde till många år av ”status quo”.

  • GUSTAV II ADOLF 1611-1632. PROVMYNT.
    176. Säter. 1 Öre (klipping) 1625. Med s.k. Spansk sköld. SM 169.
    HG 78. Old. 820. Sti. 1138. HH 10. Vikt: 28,45 gram. RRR.
    (1+), utrop: (15.000), klubbat: 22.000 kr + 12,5%

Tio år efter ”stencildebatten” var det dags för efterforskningar och katalogarbete inför Antikören Myntauktion 6, 1988. Men tanke på förfalskningsförespråkarnas kategoriska och ibland lite ”von-oben-nonchalanta” yttranden, bestämde jag mig för att lägga lite extra krut på utrop nr 176 (se ovan). Eftersom mitt numismatiska bibliotek vid denna tid inte var vad det är idag, blev det under researcharbetet täta besök på Universitetsbiblioteket – och ett lusläsande av alla auktionskataloger jag kom åt. Resultatet finns i nämnda katalog.

1625_sater_provmynt_1024x860

Som ett förstlingsverk, skrivet under stark tidspress, är jag rätt stolt över artikeln i Antikören auktionskatalog 6, 1988 (s. 20-25). Den innehåller trots allt både bildbevis för ”spanska sköldens” äkthet (bl.a. G och sveakronor har punsats in med samma verktyg som till de reguljära Säter-klippingarna) och visar för första gången hur man skiljer Säters kopparklippingar från de som präglats i Nyköping. Detta var och är banbrytande! Kanske t.o.m. lite för stort för dåtidens ”farbröder” att erkänna? En ung ”uppstickare”, från Sveriges framsida, som löst det som Stiernstedt, Cavalli, Appelgren, Svensson, Ekström – och framför allt de själva!! – aldrig lyckats med. Och därför hördes inte heller minsta ljud från de annars så högljudda debattörerna … 😉

myntauktion_16_1994-03-18Egentligen skulle det räckt med denna artikel. Men eftersom ”samlardjävulen” drabbat mig, och min forskning tio kataloger senare, lett fram till många nya rön, kom katalogen över Antikören Myntauktion 16, 1995, att bli en sammanställning över vad jag kommit fram till efter sju års studium. Tanken var att förklara på en nivå som vilken nybörjare som helst skulle förstå. Logisk uppdelning på myntorter, präglingsmetoder och typer. Illustrationer av krontyper, vasar etc. och valörerna i stigande ordning för bästa kronologi. 66 ”Ottosson-nummer” fördelade på 25 typer, illustrerat, logiskt och enkelt. Ja, rent av elegant! 🙂

Men inte hjälpte detta. Senare samma år firades ”Svensk myntning i tusen år – 995-1995” med jubileumsmynt och två fina publikationer från Svenska Numismatiska Föreningen (SNF). Numismatiska Meddelanden XXXIX (Avesta Myntmuseum) samt NM XL (Myntningen i Sverige 995-1995). Båda anger Gustav II Adolfs klippingar som präglade i antingen Säter eller Nyköping. Båda är skrivna av Bertel Tingström, ”med tack till Jan-Olof Björk, Växjö”. Samma rådgivare användes f.ö. till Tonkins Myntboken.

1626_1ore_valsverk_1200aFörst ut att anamma myntortsattridueringen av 1988/1995 var samlaren och skribenten Håkan Widjestrand. I Mynttidningen 5/6-1995 framför han även skriftligt att han ”håller för mycket sannolikt” att myntortsteorin faktiskt stämmer. Året därpå kom ett halvt erkännande från den kunniga mynthandlaren Bengt Hemmingsson, som skrev följande i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 2-1996), under rubriken ”Säter eller Nyköping?”:

  • ”Nyligen har Ulf Ottosson (1988 och 1995) åstadkommit en klassificering av det bevarade myntmaterialet, som skett på helt andra grunder än tidigare. Detta är inte platsen att diskutera indelningen i detalj; det kan dock konstateras att de attribueringar som Ottosson gjort inte motsägs av vad de skriftliga källorna indikerar. På det hela taget är hans arbete ett stort steg framåt vad beträffar vår kunskap om klippingmyntningen 1624-27.”

1625_nykopingshalvoren_1024x256

Bland auktionsfirmorna var det faktiskt Bjarne Ahlström som var först ut att använda sig av den Ottossonska myntortsuppdelning. I auktionskatalog 62, år 2000, började Ahlströms myntauktioner i Stockholm att dela upp kopparklippingarna på Säter respektive Nyköping. Dock utan att ange någon referens/källa. Medförfattare till denna katalog var bl.a. Sonny Serrestam. Den numera insomnade firman Aurum auktioner (Hamrin, Pettersson och Gustafsson), som arrangerade några myntauktioner i början av seklet, trodde tydligen inte på attribueringen, för man anger konsekvent ”Säter och Nyköping”. Det gjorde emellertid Nordlinds mynthandel i Stockholm, som i 2006 års auktionskatalog blev först med att referera till ”Ottosson 1995”. De tre katalogförfattarna Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist höll fast vid detta även i katalogsviten över Bonde-auktionerna 2007-2010 och fick även gehör för saken från jättefirman Künker i Osnabrück, då Hagander 4 gick av stapeln 2012. Att få sådana erkännanden från gräddan av professionella numismatiker känns naturligtvis mycket tillfredsställande. Men varför i hela världen skall det behöva ta sån tid!? Och varför har ”amatörerna” fortfarande inte fattat? 😉

När Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) öppnade mynthandel och startade auktionsfirman MISAB 2009, kände man tydligen inte till myntortsattridueringen från 1988/1995, utan angav ”SÄTER och NYKÖPING” ala 1976. Det var först hösten 2010 (imponerande 22 år! efter Antikören 6) som ”Firma Björk & Carlberg” blev varse att även kopparklippingarnas myntorter gick att åtskilja. I katalogerna 3-16 (2010-2016), refererade Carlberg konsekvent till ”Ottosson 1995” (Antikören auktionskatalog 16) och försöker, med varierande framgång, fördela klippingarna på respektive myntort. Men i och med auktionskatalog 17, 2016 har man tydligen ändrat sig, för då återgår man till ”Säter och Nyköping” och 40 år gamla SM 1976.

omgraverade_valsar_1625-1626_1024aHelt konsekvent är man emellertid inte, ty under MISAB 17:186 råkar man kopiera lite text från MISAB 3:1105, där Antikören 16, 1995 refereras. Nu har man dock inte studerat denna referenslitteratur (eller denna blogg) speciellt väl, för av texten framgår att man inte känner till att det underliggande motivet på Ottosson 44 är Ottosson 42 (”S i pilvinkeln”) och att S:et alltså markerar myntorten SÄTER, trots att valsarna graverats i Nyköping. Carlberg jämför istället med Ottosson 61, som dock inte har det ”stora G” som endast förekommer på Ottosson 42 (1625) och Ottosson 62 (1626). Hade Carlberg bara läst Antikören 16 lite bättre skulle han f.ö. kunnat datera även MISAB 20:608 (stort G och defekt kronpuns = 1626).

När Svenska Numismatiska Föreningen (MISAB) nu skall beskriva och saluföra Säter-halvöret i provmyntserien 1625 (Ottosson 21, SM 171, Cav. 7), väljer man att helt omotiverat ange myntorten till ”STOCKHOLM?”, med lästipsen:

  1. en 38 år gammal opublicerad och utdömd ”stencildebatt”,
  2. en ”Ottosson-artikel” skriven av Håkan Widjestrand (sic!), samt
  3. ett sedan 20 år tillbaka vederlagt debattinlägg, författat av Jan-Olof Björk (”den mest drivande kraften bakom bolagets tillkomst”)!?

Att det finns gott om prestige ”i ankdammen” är knappast någon nyhet. Men att låta egna antipatier styra verksamheten blir samtidigt en aning skrattretande. Speciellt när man gång efter annan kliver upp på sina höga hästar och basunerar ut sin egen förträfflighet.

  • §1a. ”Svenska Numismatiska Föreningen är ett vetenskapligt samfund, som har till ändamål att stödja och främja den numismatiska forskningen i Sverige.”

På sidan 105 i SNF/MISAB:s 20:e katalog kan vi läsa: – ”Möjligen är dessa intressanta klippingar tillkomna i en präglingsmaskin lik den i vilken tidigare emitterade guld- och silverklippingar tillverkats”… ”Om så är fallet skulle myntorten också kunna vara gemensam med de flesta guld- och silverklippingarnas, nämligen Stockholm.”

MEN LILLA HJÄRTAT!  DU HAR JU INGA SOM HELST BELÄGG FÖR DETTA!!

1625_1626_sater_vase_700Varför Stockholm?? De första kopparmynt som slogs där är närmare 100 år yngre, från 1715. Varför inte kopparmyntverket i Säter, där stamparna är graverade!? Detta år präglades klippingar av koppar i Säter (åtta typer) och Nyköping (sju typer), samt runda lågvalörer av silver i Kalmar (två typer), Göteborg och Stockholm (en typ vardera). Varför skulle man mitt i smällkalla vintern (med häst och släde?) transportera sex stampar, tillsammans med ett eller flera skeppund koppar (à 136 kg) de 20 milen till Stockholm? Vore det inte avsevärt lättare att i Säter tillverka en enkel fixtur till stamparna (fyrkantsjärnen)? Till en upplaga som enkelt kunde präglas på en eller två dagar, hade ”ett hål i en planka” funkat som fixtur! I nödfall kunde man sträckt ut handen och greppat en tång! Att flytta hela myntverket till Stockholm är fullständigt absurt!

Lästips: Mynttidningen 5/6-1996 med svaret på Björks debattinlägg 1996.

scan_mynttidningen_5-6_1996_s46_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s47_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s48_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s49_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s50_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s51_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s52_1250 scan_mynttidningen_5-6_1996_s53_1250

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela Stockholms-resonemanget faller på sin egen orimlighet och bland annat därför, är det anmärkningsvärt att ett ”vetenskapligt samfund” framför den här typen av illa underbyggda ”svåger-resonemang / kompistyckande”. Lika illa är det att man underlåter att beakta det som faktiskt skrivits i ämnet. Att man sedan lyckats tillskriva undertecknad Widjestrands artikel, visar väl bara hur illa det är ställt med källkritiken. Att i ett ”debattinlägg” 1996 skriva: ”Sannolikheten för att Säter skulle ha varit myntort för klippingserien är obefintlig”, må väl vara förlåtet. Men att 20 år efter att samma debattinlägg totalsågats, vidhålla en vederlagd teori, är faktiskt ganska pinsamt. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att katalogförfattaren påverkats av en beroendeställning och därför brustit i objektivitet. Vetenskapliga samfundet SNF har all anledning att skämmas!

mynttidningen_5-6_1995_sater-vaseÄn mer pinsamt är det att läsa MISAB:s, tvärsäkra men helt omotiverade, äkthetsbedömning av provmyntserien: ”Enligt vår uppfattning råder det i dag inget som helst tvivel om den saken”, låter man meddela – med näsan i vädret. Vem som bevisat äktheten och hur, har man helt glömt bort. Istället svamlar man något helt ovidkommande om ”marknadsmässiga priser”!?

I Björks refererade debattinlägg 1996 läser vi:
”Författaren till detta debattinlägg har haft en kluven inställning till myntens samtidighet/äkthet.”
Efter långa och heta telefonsamtal med Jan-Olof i början av 1990-talet, skulle jag nog kalla detta för en gedigen efterhandskonstruktion. Björk & Co var snarare kategoriska falskmyntförespråkare fram till 1995. I gott sällskap dock. Minns mycket väl ”Myntmötet i Avesta 1994”, då Tingström lite malligt deklarerade att; Avesta Myntmuseum minsann inte ställer ut falska mynt (”Spanska skölden”). Medan PG och smålänningarna nickade, log jag brett och sa; ni kommer att få krypa till korset och ändra er allihop … jag har identifierat i stort sett varenda puns. Inte kunde jag då ana att det fanns så tjuriga myntsamlare … 😉

Svenskt sommarväder = numismatik!

Vad gör man när termometern har allt sjå i världen att passera 10 grader och regn- & hagelskurarna överskuggar det lilla solsken som då och då yppar sig? ”Den svenska sommaren” är i sanning kort, men som tur är finns ju numismatiken för några av oss.

20160811_154352_1024s

Varje gång ett spännande nyförvärv landar i brevlådan, börjar en ny upptäcktsresa. Det gäller att ”konsultera” de som kan veta något; minnet, den numismatiska litteraturen och numera även Google. I detta fall var en försäljning på Bonde-auktion nr 2, 2008 i ganska färskt minne, så det blev till att börja där. Jodå, den ridande Gustav Adolf i dimman avbildas som nr 7090 i Künker/Nordlinds katalog. Men detta exemplar skiljer sig från det ovan illustrerade genom att frånsidan, förutom Vasen, har en inskription: ”GESTIS INSIGNIA CONDECORAVIT”. Tack vare Google hittar jag dessutom översättningen till svenska: ”Genom sina bedrifter har han hedrat ättens vapen”.

DSCN3496-97_1024s

Fram med Bror Emil Hildebrands referensverk; ”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer del I-II, Stockholm 1874-75”. Mycket riktigt, min medalj har nr 234 i Hildebrand och Bondes dito nr 235. Av Hildebrand framgår också att det, förutom Bondes tennexemplar, finns ett ”originalexemplar” i silver av nr 235 samt ett försilvrat bronsexemplar av nr 234 i Kungliga Myntkabinettets samlingar.

Med hänvisning till Carl Reinhold Berch (”Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. Skåde-penningar. Uppsala 1773”) anger Hildebrand under nr 234 att frånsidan till denna medalj, den med Vasen, är modellerad av ingen mindre än mästergravören Johan Carl Hedlinger (1691-1771). Hildebrand skriver: ”Gjuten af J. C. Hedlinger, som modellerat frånsidan, att förenas med frånsidan af den föregående.” Som föregående nummer tar Bror Emil upp en medalj som för mig framstår som en hybrid (av två åtsidor). Hildebrand verkar ha missat att åtsidan till Hild. 233 är identisk med Hild. 18. Den senare, ett tyskt arbete från 1630, har ursprungligen en frånsida med ett upprest lejon hållandes en bok (bibeln) och ett svärd, på marken en strålkrona samt två säckar med penningar. Omskriften lyder: PRIVATA RELINQVO PVBLICA DEFENDO = ”Jag lämnar det egna och försvarar det allmänna” och hyllar religionens försvarare. Diametern är Ø 49 mm, medan Hedlinger-medaljen mäter Ø 51 mm. Det förekommer även moderna kopior av Hild. 18.

GIIA_Hild_18-233-234-235_1024

Bilden ovan visar Hildebrand nr 18 (gjuten i guld och eftergraverad, 43,56 gram – 12 dukater), samt nr 233, 234 och 235 (alla tre i guld- eller bronsbemålat tenn). Notera att Hild. 18 uppenbarligen tillkommit under konungens levnad (1630), medan ”frånsidan” till Hild. 233, med konungen ridande i dimman, verkar vara postum (”konungens minne”).

Min nyinköpta medalj finns även upptagen i Felder (nr 36), tyvärr utan avbildning, och där dateras den till ca 1720. Den skulle alltså vara 90 år yngre än Hild. 18. Carl Reinhold Berch (se bild 1) skriver år 1773 (sidan 94, nr 37, noten) följande: ”Medailleuren Hedlinger kom at få ett aftryck, allenast af reversen; och modellerade i stället för hufwud, en Wase.”  Frågan är om Berch hade ”inside information” eller om han missuppfattat medaljens tillkomsthistoria p.g.a. att han 1773 känt till ”den äldre medaljen”, Hild. 233, och därmed dragit slutsatsen att den måste vara från 1600-talet? (äldre än 1720). Om vi istället antar att hybriden med ”två åtsidor” (endast känd som gjuten i oädel metall) är tillkommen efter 1720 … då är det sannolikt Hedlinger själv som gjort BÅDA sidor till Hildebrand 234/235. Den förra kanske som ett förarbete till den senare? ”Originalexemplaret” (som Bror Emil uttrycker det) i silver, skulle i så fall vara det enda kända av den färdiga medaljen – ett unikat. – Eller kan månne motivet med den ridande kungen vara hämtat från något annat än en medalj? – Typ en liten vacker silverdosa från exv. Augsburg …? Vem vet?

FriMynt 2016 – Helsingborg 23 april

antikoren_35ar_400I år firar ANTIKÖREN 35 år i mynt- och antikbranschen! Det känns overkligt att tiden gått så fort. Tycker inte det är länge sedan man gjorde sina första trevande försök att förstå sig på det här med ”myntsamlariet”… men det är 45 år sedan! Wow! Undertecknad började samla mynt 1971 och tio år senare togs steget från myntsamlare till handlare. ANTIKÖREN Mynt & Antikt öppnade butiken på Stureplatsen i Göteborg sommaren 1981. Sedan dess har det blivit lagerlistor, mässdeltagande, utställningar, internationella myntauktioner, egna mässarrangemang, småskrifter, mynttidningar, internetauktioner etc. Man kan nog lugnt säga att man prövat på det mesta i myntbranschen och erfarenheterna man samlat på sig är på sätt och vis ovärderliga. – ”Kunskap är inte tungt att bära”.

frimynt_lokalen_2016_800

Nu är februari månad redan avklarad och i morgon tar vi nya tag med mars. Vi har nyligen registrerat ”en butik” på auktionssajten Tradera och håller just nu på att förbereda spännande material för denna. Sedan är april månad inte långt borta och då har vi först ”ett litet genrep” med Göteborgs-mässan den 2 april (se föregående blogginlägg nedan) och sedan årets höjdpunkt; FriMynt i Helsingborg, lördagen den 23 april. ANTIKÖREN har tre bord även i år och du hittar oss vid entrén till höger. Hjärtligen välkomna!

Du hänger väl med och följer oss på vår FaceBook-sida! Uppdateringar, länkar och lästips etc. så gott som dagligen!

facebook_banner_569

Tur och otur …

DennisJessicA_fake_tradera2samooool_fake_tradera2

Det är märkligt vilken oerhörd ”OTUR” en del Tradera-säljare verkar ha när det gäller att ”drabbas” av förfalskningar och myntkopior. – ”En olycka kommer sällan ensam”. Och nästa lika märkligt är det att samma Tradera-säljare samtidigt har en sådan fantastisk ”TUR” när Tradera aktivt hjälper dem att hitta köpare på dessa kopior. Låga utrop leder till många bud och kvalificerar uppenbarligen också till Traderas Google-annonsering. Men att Tradera ”pushar” skojare, bedrägeriförsök och illojal konkurrens, samtidigt som man missgynnar seriösa säljare, är tydligen ingenting som bekymrar företagsledningen. – Ingen nytt under solen, alltså …

Hur tänker man på Tradera …?

Stora skämtaredagen lider mot sitt slut … och jag sitter här och fundera på hur man egentligen tänker på Tradera? Deras aprilskämt om ”Traderas alkolås” var väl kanske lite lamt … åtminstone med den göteborgska måttstocken mätt. Men det kanske är roligt i Stockholm? Själv tänkte jag att ett alkolås i bolagsledningen kanske inte skulle vara så dumt …? – Och/eller på teknikutvecklingen! 😉

piratkopierade_bocker_pa_tradera_1024

Alla vi som in i det sista använder ”gamla Tradera” uppmanas ständigt att ”gå till nya Tradera” … där varken minneslista eller sortering fungerar. Sajtens problem med överdimensionerad reklam som gör att sidorna hackar, hänger sig och blir ”sega som kamelsnor”, firar väl snart 10-årsjubileum. Men det skall tydligen vara så!?
Nä, efter MrBid/Tradera-tiden har allt bara gått utför – speciellt för samlarnischen.

Och hur i hela världen tänker man när det gäller myntkopior och piratkopierade böcker!? MrHongCha från Shanghai, storsäljare av piratkopierade böcker i PDF-format, har väl fått enstaka auktioner nedsläckta då och då under en månads tid … men att stänga av fanskapet är det tydligen inte tal om!? Här funkar inte heller Traderas fantasilösa ”ursäkt” att man ingenting vet och ingenting kan. Det framgår med all önskvärd tydlighet att det rör sig om piratkopior – och illojal konkurrens.

mappen_fakes_vaxer_stadigt

Har faktiskt väldigt svårt att se något positivt med Traderas utveckling de senaste åren. Man har bytt VD, men likväl består såväl de evinnerliga teknikproblemen som flatheten mot den alltjämt eskalerande mängden (pirat)kopior, förfalskningar och andra bedrägerier. Vill man vara cynisk kan man ju påpeka att Tradera tjänar pengar på detta otyg … men frågan är om man inte skulle kunna tjäna ännu mera på att försöka vara lite seriösa? – Kanske något att överväga …?

För att ändå avsluta positivt kan jag meddela att mappen ”Fakes” i min dator växer med stormsteg för var dag som går (se bild ovan). Majoriteten av den 70 bilderna ovan är från Tradera … och sparade bara under det tre senaste veckorna. Hela arkivet/mappen rymmer i skrivande stund 9.303 bildfiler med myntförfalskningar.

Myntmässa på lördag!

IMG_1559_450aFick e-post från mässgeneralerna i Göteborg idag …

– ”Lite information inför myntmässan på Ullevi Tennisklubb, Smålandsgatan 2, lördagen den 28 Mars 2015. För allmänheten öppnar myntmässan klockan 11.00 och stänger klockan 15.00. Parkeringsplatser finns längs Smålandsgatan och på närbelägna Heden”.

Följande utställare är anmälda:

Mynthandlare
Antikören KB, Alingsås (Ulf Ottosson)
Collectia AB, Knäred (Jimmy Häggqvist)
Hamrin & Svahn AB, Grödinge (Christian Hamrin)
Myntauktioner i Sverige AB, Älmhult (Dan Carlberg)
Pecunia MM HB, Staffanstorp (Göran Mattsson)
J. Pedersen Mynthandel, Helsingborg (Peter Österlund)
Skarabé Mynt & Guld AB, Göteborg (Gunnar Bengtsson)

Myntklubbar
Göteborgs Numismatiska Förening
Svenska Numismatiska Föreningen
Svenska Pollettföreningen

Privatpersoner
Erling Hellman, Göteborg
Ulf Ulveback, Höje
Göran Werner, Hisings Backa
Hans Windt, Säve

Leverans från PostNord …

Har varit och hämtat posten. Det tog en timme. Fick köra 4,5 mil t.o.r. och besöka två ”postkontor” i var sin utkant av Alingsås, för att hämta ett REK och ett VÄRDE. Posten, eller PostNord som man börjat kalla sig, har tydligen inga större ambitioner vare sig när det gäller miljötänk eller service. Till vårt NÄRMASTE ”postkontor” är det endast 5 minuters väg … men det ligger tydligen ”i fel postnummer”.

Den första försändelsen innehöll en riktigt trevlig Hedlinger-medalj över drottning Ulrika Eleonora, formgiven 1741, men präglad först 1925 på Myntverket i Stockholm. Johan Carl Hedliger (1691-1771) anses av många vara vår främste medaljkonstnär genom tiderna och att idag kunna köpa ”ett verk” av denne, för en styv femhundring, är egentligen ganska fantastiskt. Ett mycket vackert exemplar, med ett mindre störande kantslag. Brons Ø 53 mm. Vikt 40,26 gram. Hildebrand II, nr 19. Felder 24.

Paket nummer två var ett stort ett, med ett innehåll som egentligen ligger långt ifrån mitt intresseområde. En trälåda med 36 regentlängdsmedaljer från den ökända firman Mynthuset Sverige!? Vad man än tycker om fiman, tycker jag faktiskt att detta är ett mycket bra exempel på objekt som – på andrahandsmarknaden! – plötsligt blivit riktigt köpvärda. Datordesignade och maskingraverade, visst! – Men ändå.

Mynthuset Sverige tog väl i storleksordningen en femhundring per stycket för dessa silvermedaljer, för ett antal år sedan. Idag fick jag betala 5.000 kr för 36 stycken inkl. träskrin (279:-), två extra brickor (à 49:-/st) och värde-post (330:-). Det betyder att varje silvermedalj, med 25 gram finsilver, idag kostade mig 119 kr – eller om man så vill 4,77 kr per gram finsilver. Kursen är idag enligt Liberty Silver = 4,78 kr/g. 😉

Från Gustav Vasa och framåt är serien komplett, medan vikinga- och medeltids- regenterna tydligen endast producerats i ett urval. Följande tolv medaljer inleder serien: Olof Skötkonung, Inge d.ä., Erik den Helige, Knut Eriksson, Magnus Eriksson, Birger Jarl, Magnus Ladulås, Margareta, Erik av Pommern, Karl Knutsson Bonde, Sten Sture d.ä. samt Sten Sture d.y. Frånsidan är densamma för samtliga medaljer; Tre kronor över KUNGARIKET SVERIGE och därunder en lagerkrans.

Cosimo & Palazzo Pitti

Fick hem en trevlig italiensk renässansmedalj idag. Ett litet Tradera-fynd faktiskt. 🙂

Medaljkonstnären heter Pietro Paolo Galeotti (1520-1584) och föremålet för hans medalj är en herre vid namn Cosimo il Grande, eller Cosimo den store (1519-1574). På medaljen tituleras han: ”COSMVS MED FLORENT ET SENAR DVX II”, vilket betyder: Cosimo I, de’ Medici, the second Duke of Florence, en titel han bar åren 1537 till 1569, då han även blev ”the first Grand Duke of Tuscany”.

På frånsidan återfinns en byggnad, omgiven av inskriptionen: PVLCHRIORA LATENT = ”More beutiful things lie hidden”. The Palazzo Pitti, är ett renässans-palats i Florens, beläget på den södra sidan av floden Arno, nära Ponte Vecchio. Kärnan i den nuvarande palazzo är från 1458 och ägdes ursprungligen av Luca Pitti, en ambitiös florentinsk bankir. Palatset köptes 1549 av familjen Medici och blev det främsta residenset åt de härskande familjerna i Storhertigdömet Toscana. Med tiden växte byggnaden till en stor skattkammare, genom senare generationers samlande av målningar, smycken och lyxiga ägodelar.

På bilden till höger ses den ursprungliga byggnaden frilagd ifrån dagens dito i svart-vitt, samt en förstorad jämförelse med Cosimo-medaljens frånsida.

Åtsidan till denna medalj lär finnas kopplad till inte mindre än tolv olika frånsidor. Samtliga tillskrivna Pietro Paolo Galeotti och daterade till omkring 1567. Några av dessa visas på vidstående bild.

Galeotti var en Italienska medaljör, guldsmed och skulptör. Född i Rom, men kom redan som mycket ung till Florens med hjälp av Benvenuto Cellini. Galeotti följde Cellini till Ferrara och sedan till Paris där han arbetade i dennes verkstad. År 1552 bosatte sig i Florens och trädde i tjänst vid stadens myntverk.

Medaljen är präglad i koppar och därefter brännförgylld. Diametern mäter Ø 43 mm. Vikten är 36,20 gram. Motvända sidor. Notera att det på så gott som alla renässans-medaljer, även förekommer talrika senare avgjutningar.