Anno Domini 2017

Hoppas att julhelgen varit skön, avslappnad och full av ”hårda paket”. 😉

Till skillnad mot 2014 och 2016 blev det lite magert med julklappar för undertecknad i år. Men klenoder är kanske inte klenoder om de dyker upp varje år. Hur som helst, ”en liten tröstpenning” (som Olle Algård brukade säga), blev det i alla fall. I år en spansk, till skillnad från den tyska 2014 och den franska 2016. Internationellt så det förslår.

DSCN5914-15_1200

SPANIEN. Philip IV (1621-1665). Madrid. 8 Maravedis 1662-Y. KM 44.4. Valsverks-präglad. Motvända sidor. Felaktigt utstansad till spetsoval form. Har sett en liknande Kristina-fyrk 1635(?) en gång … men dessvärre kan jag inte hitta bilden just nu.


Apropå myntfotografier kan det väl knappast undgått någon att detta är en mycket värdefull källa till kunskap – och säkerhet! Är det något vi kan lära av 2017 så är det väl det. Skandalen med den långfingrade museimannen, som briserade 2013, har som många befarat, bara växt och växt. Och ändå är det bara toppen av isberget vi sett.

Synd att man inte läste Mynttidningen Online för nästan 20 år sedan:

 – ”Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt.”

16_mark_guld_1615_ex_goteborgs_stadsmuseum_foto_1997

I maj 2017 väcktes åtal och i samband med detta släppte polisen en pressbild av ett beslagtaget guldmynt – Gustav II Adolfs 16-mark 1615. Undertecknad kände genast igen detta mynt eftersom jag hade fotograferat detsamma i samband med ett besök på Bankmuseet i Chalmerska Huset i Göteborg 1997. Bilden, om än i litet format, hade t.o.m. funnits tillgängligt på Mynthandeln.com sedan 1998-10-10. För den erfarne var det inga problem att konstatera ett antal exemplarspecifika detaljer (ett par små repor och klämmärken), och därmed identifiera det stulna och beslagtagna myntet som identiskt med det på den lilla bilden på Mynthandeln.com.

negativet_DSCN4490Efter att ha vänt upp-och-ner på hela ”fotoarkivet” (en salig röra efter 35 års mynt-fotograferande) fann jag, redan efter mindre än en vecka(!), FotoQuick-albumet med negativet till den aktuella bilden. EUREKA! Eftersom jag inte äger någon negativ-skanner fick jag fota av negativet på ett ljusbord och sedan invertera det i PhotoShop. Och efter lite autonivåer och ökad kontrast började det likna ett guldmynt. Behöver jag säga att polisens utredare var mycket tacksamma för detta sena, men mycket tunga bevis. Att släppa en pressbild hade uppenbarligen varit mycket effektivt.

Vid rättegången i november fick jag avge mitt vittnesmål via telefon, då förhandlingen krockade med hustruns jubilerande på Västanå slott. Något som hela tjocka släkten säkert är tacksam för, då detta blev riktigt minnesvärt. Efter att domen kom i början av december kunde man dels konstatera att f.d. museichefen fick tre år i buren, dels att listan över de guldmynt som försvunnit från Göteborgs Stadsmuseum var lång. När jag på FaceBook skämtade om ”negativet som sparade en halv miljon åt Göteborgs Stadsmuseum”, var det nog en kraftig underdrift. Vi talar nog snarare om 1,5-2 miljoner.

Men någon blomma har jag ännu inte sett till … 😉

Gammal man gör så gott han kan …

Kommer ni ihåg Hasse Alfredssons ”gamle Lindeman”? – ”Gammal man går så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Kanske lite fräckt att yttra något sådat om en ”valsmästare”, men nu var ju gamle Christopher Norman i Avesta, mig veterligen, inte dansör, utan just ”valsmästare”.

20171220_1200a

Att jobba som myntgravör in i 70-årsåldern kan nog ha sina sidor. Kanske inte så lätt om synen fallerar och händerna darrar. Men ibland bli saker och ting inte riktigt som man tänkt sig och man kan tvingas till nödlösningar. Myntgravörsläkten Norman kom att verka i Avesta under närmare ett halvsekel. Kronogjutare Carl Norman övertog gravyrsysslan 1777 och efterträddes 1790 av sin son Carl Erik, som tragiskt nog drunknade i Dalälven år 1808. Han efterträddes då tillfälligt av sin farbror, Christopher Norman, och sedan permanent av Christophers son Carl Gustaf. När den sistnämnda blev sjuk 1822 och dog året därpå, endast 40 år gammal, fick den vid det här laget 70-årige Christopher återigen gå in och vikariera som myntgravör.

  • Carl Norman (1729-1798). Kronogjutare, chefsgravör i Avesta 1777-1790.
  • Christopher Norman (1753-1827). Valsmästare, vikarierande gravör i Avesta.
  • Carl Erik Norman (1765-1808). Chefsgravör i Avesta 1790-1808.
  • Carl Gustaf Norman (1783-1823). Chefsgravör i Avesta 1808-1823.

1822_halvskilling_atsidor_1200

Familjen Norman kanske inte tyckte det hela var som roligt för 195 år sedan, men för dagens myntsamlare lämnar bevarade mynt ett påtagligt vittnesmål om vad som hände. Bilden ovan visar tre stycken åtsidor till 1822 års halvskilling. Den första, med liten kungakrona, tillskrivs Carl Gustaf Norman (39 år), medan de två följande, med stor kungakrona, uppenbarligen har graverats av den 30 år äldre Christopher Norman.

Myntet i mitten har de mest påtagliga defekterna. Konungens ordningstal ”XIV” är inpunsat lite hipp som happ och detsamma gäller omskrifterna. FOLKETSKÄRLEK i ett ord t.ex. Ingen särskrivning här inte.

DSCN5872_detalj_1200

I det gamla, men ännu delvis användbara, referensverket ”Sveriges mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden 1521-1977” av herrar Bjarne Ahlström, Yngve Almer och Bengt Hemmingsson, Stockholm 1976, finns Karl XIV Johans 1/2 skilling 1822 upptagen med liten eller stor krona.

I den något modernare publikationen ”Svensk myntförteckning – Swedish Coin Index” av Christian Hamrin och Jan L. Hyllengren, Stockholm 1988, anges istället den stora kronan som ”enskillings kungakrona”. Något som, bland mycket annat från SMF, anammats av Roland Falkensson på hans digitala ”typsamlingssida”.

Men tittar man lite närmare på saken finner man att 1988 års uppgifter faktiskt är felaktiga och att nästan 30 år förflutit utan att någon uppmärksammat detta. Den stora kungakronan kommer inte alls ifrån Karl XIV Johans 1 skillingar 1819-22 (SMF typ A), utan ifrån Karl XIII:s 1/2 skillingar 1815-1817. Jämför bildmontaget på mittenbilden.

Gammal man går så gott han kan … ibland blir det lite snett och skevt. Ibland råkar man ta kungakronan av föregående regent och sätta den på (adoptiv)sonens mynt.

För den som vill läsa mer om myntgravörsläkten Norman i Avesta rekommenderas bland annat Torgny Lindgrens artikel ”Anteckningar om myntgravörer i Avesta” i Nordisk Numismatisk Årsskrift (NNÅ 1941, s. 219-222) och undertecknads dito ”Kalenderdosor tillverkade av myntgravören C. Norman” i Mynttidningen 8/9-1994, s. 30-32.

Gjutjärnsmedaljer

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250Förra veckans blogginlägg handlade bland annat om ”medaljvalörerna” guld, silver och brons. Ja, den mera ovanliga medaljmetallen aluminium fick faktiskt också vara med på ett hörn. Utöver dessa tre ”valörer”; guld, silver och brons (innefattande alltifrån koppar till medaljbrons/mässing), är tenn den mest förekommande. Den fjärde valören i ordningen, så att säga. Anledningen till varför man präglade medaljer i olika metaller är naturligtvis i första hand att man ville nå olika kundgrupper – med olika stor plånbok. Den som inte hade råd med guld, köpte silver eller brons och den som ville komma ännu billigare undan, köpte en tennmedalj. Det konstnärliga uttrycket (bortsett från själva lystern) var ju ändå detsamma. På så sätt tillgodosåg man såväl genuina (konst)samlare som investerare och skrytsamlare.

DSCN5792-94_skugga_1200

Under 1800-talet tillkom en ny medaljmetall – gjutjärnet. Om det var de nybildade järnbruken som ville göra reklam för sig och visa hur detaljerat och fint man kunde gjuta, eller om det var medaljkonstnärer och entreprenörer som Carl Enhörning som initierade det hela, vet man väl egentligen inte riktigt. Kanske var det en kombination av anledningar och affärsmöjligheter. Det är hur som helst anmärkningsvärt hur ofta gjutna järnmedaljer är signerade just Carl Enhörning. Säkert nio av tio.

Notera att gjutjärnsmedaljerna genomgående är något mindre än originalpräglingarna. Jämför bilden ovan, där den präglade bronsmedaljen mäter Ø 57 mm medan den gjutna järnmedaljen endast mäter Ø 54,5 mm (96%). Detta är ett fenomen som är viktigt att känna till. En avgjutning blir genom s.k. krympning alltid något mindre än förlagan / modellen. Genom detta kan man göra relativa dateringar av gjutna medaljer, då en avgjutning av en avgjutning blir än mindre (och diffusare). På renässansens gjutna medaljer kan diameter och detaljrikedom därför få mycket stor ekonomisk betydelse.

DSCN5792-19_1200

Några exempel på gjutna järnmedaljer. Medaljerna ovan finns beskrivna nedan. Originalpräglingar i silver eller brons till vänster och gjutjärnsmedaljer till höger:

  • Anna Maria Lenngren (1754-1817). Skald, författare. Utgiven av Svenska Akademien 1818. Utförd av Gustaf Adolf Enegren. Hy II:43. Ø 31 mm.
  • Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731-1808). Skald, ledamot av Svenska Akademien. Utgiven av SA 1808. Utförd av Carl Enhörning. Hy II:14. Ø 34 mm.
  • Sven Rinman (1720-1792). Bergsråd, direktör över järnmanufakturerna. Utgiven av Vetenskapsakademien 1831. Utförd av Mauritz Frumerie. Hy I:310:2. Ø 40 mm.
  • Kronprins Karl XV (1826-1872). Prins Karls första besök i Skåne 1836. Utgiven av invånare i Malmö, Kristiansstad, Lund, Helsingborg m.fl. skånska städer. Utförd av Ludvig Persson Lundgren (far till Lea Ahlborn) 1837. Hild. 1. Ø 43,5 mm.
  • Matths Persson (1754-1809). Hemmansägare i Dalarna och riksdagsman. Utgiven av Bondeståndet vid 1809 års riksdag. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning 1810. Hy.II:23. Ø 48 mm.
  • Gustav IV Adolf (1778-1837). Kung i Sverige 1792-1809. Konungens återkomst från kröningsriksdagen till Stockholm 1800. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning år 1800. Hild. 22. Ø 57 mm.

De senaste exemplen på järnmedaljer, gjutna efter en präglad förlaga, som jag känner till är nog de båda Göteborgs-medaljerna; Carl Milles Göteborgs-medalj 1923 och Ivar Johnssons medalj över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg 1926.

Till minne av Kalle dussin

kalle_dussin_montage_skugga_1200

Denna dag anno 1718 – Karl XII blir skjuten vid Fredrikstens fästning i norska Halden, vilket gör slut på den svenska stormaktstiden.

Så dagen till ära bjuder jag på ett litet urval av Karl XII-medaljer. Från Arvid Karlsten 1707 till Philip Nathan 1999. Kryddat med Hedlinger, Enhörning, Rogat och Kulle.

Erik Lindbergs Gustav Vasa-porträtt

Hoppas att midsommarfirandet varit lika fantastiskt för er som för oss. Tycker att tio dagar är ganska lagom. 😉 I år blev det Söderköping, Katrineholmstrakten, Valdemarsvik och Gotland. Nu är man redo att ta semester! 😉

Borta bra, men hemma bäst. Och vid hemkomsten låg Gustav Vasa och väntade i brevlådan. I form av en riktigt trevlig silvermedalj formgiven av Erik Lindberg 1906, till minne av invigningen av Gustav Vasa-kyrkan i Stockholm.

DSCN4538a_1200

Enligt Ulla Ehrensvärds fantastiska verk över Erik Lindbergs medaljkonst, tillkom denna i all hast under endast fem veckor. Porträttet återgår på 1500-talsmedaljer och den s.k. Gripsholmsreliefen av den berömde Willem Boy. Frånsidan visar Gustav Vasa-kyrkan i Stockholm. Medaljen utdelades första gången den 10 juni 1906, vid kyrkans invigning. Just detta exemplar är slaget på Myntverket (MJV) 1966, men utdelat först 1981 – alltså inte mindre än 75 år efter att Erik Lindberg designade medaljen. God medaljkonst står sig. Diametern är Ø 50,8 mm och vikten 72,27 gram. Silverhalten är 990/1000.

På bilden ovan finns även Erik Lindbergs båda andra Gustav Vasa-porträtt; jubileums-tvåkronan 1921 samt plaketten till Svenska Flaggans Dag 1923. På dessa har Lindberg valt att gestalta en lite yngre version av Gustav Vasa – med Jacob Bincks Svartsjö-daler 1542 som främsta förlaga.

Ber att få besvära om en fortsatt solig och skön sommar! … gärna med några regnskurar då och då så att man inte helt tappar bort numismatiken och bloggandet. 😉

Myntkabinettet på Slottsbacken

Intresset från Myntsverige att rädda KMK kvar på Slottsbacken verkar fortfarande lika svalt som i september. Kan notera att Roland Falkensson, Hasse Nilsson och undertecknad nappat på uppropet, medan ”de bloggare som står SNF närmare” (Ingemar Svensson, Kjell Holmberg och Lennart Castenhag), valt att helt ignorera saken. Kanske har det med SNF:s lilla krig mot KMK att göra? Eller så bryr man sig helt enkelt inte om myntsamlarhobbyns jättelika återväxtproblem? Det har ju SNF faktiskt visat prov på förut. Tesen är tydligen; ju färre samlare, desto lägre myntpriser. Dessvärre/dessbättre har man inte tagit med globaliseringen och den ökad internationella konkurrensen i denna ekvation. Kontentan blir att vårt kulturarv försvinner utomlands. Något som SNF/MISAB säkert märkt av. Att gömma KMK i ”någon otillgänglig garderob” lär få samma effekt.

kmk_20150512_olof_skatt_600_textSvenska värden på export verkar ligga i tiden. För själva har vi ju inget som helst intresse av ”svenska värden”. Vad skall vi med det till? Vi har lyckats välja den svagaste regeringen i mannaminne, oppositionen är obefintlig – och stora delar av befolkningen verkar helt likgiltiga till att diverse ”kryptokommunister” styr landet? Att då intressera sig för historia, kultur, gamla kungligheter och deras mynt & medaljer anses naturligtvis högst suspekt, ja rentav nationalistiskt? Och så kan vi ju inte ha det. Detta måste självfallet bekämpas! Roade mig för lite sedan med att surfa runt på dessa beslutsfattares Twitter- och FaceBook-sidor. Mycket intressant att se deras åsikter och intresseområden. Det är nog inte för inte man brukar tala om ”kulturvänstern”. 😉  Några lästips:

”Kulturarv förhåller sig inte bara till det förflutna, utan handlar i högsta grad om att vårda framtiden. När vi väljer vad vi vill behålla och bevara, och gör oss av med det oönskade styrs vi inte bara av idéer och önskningar kring vilken framtid vi vill ha – vi skapar samtidigt förutsättningarna för denna framtid.”

”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och inga svenskar. I den här utställningen upptäcker du spåren av de vikingatida folk som levde här i östra Skandinavien”. 

skriftliga_kallor_montage_825

SVERIGE. Olof Eriksson ”skötkonung” (ca 992-1022). Silverpenningar där Kung Olof titulerar sig: OLOF SVENSKARNAS KONUNG (på latin). Mynttypen är helt och hållet engelsk (ca 991-997) – ett land som ligger väster om Skandinavien. 😉 

P. J. Anders Linder skrev förresten så här härom dagen: – ”En inte så uppmärksammad sektor är museivärlden.” … ”I takt med att de traditionella museerna tappar intresset för att berätta om föremål och deras historia och går över till att bli konsthallar, samlingslokaler och ”mötesplatser” där normkritiker fylkas för att diskutera vart besökarna har tagit vägen, tar eldsjälar i det civila samhället på sig att ta hand om och förvalta kulturarvet.”

kmk_20150512_g2a_1875

Det tog mycket, mycket lång tid att få till något så fantastiskt som Kungliga Myntkabinettet på Slottsbacken. Föregångaren på Narvavägen var från 1930-talet. Att man nu genomför denna sanslösa kultur- och penningförstöring är inget annat än skandal. Sedan får Svenska Numismatiska Föreningen säga vad de vill. Ställ er i var sitt hörn och skäms!!

kmk_20150512_platmynt_1200

kmk_20150512_skruvverk_1200

Avslutar med lite nostalgi i form av några bilder från senaste (sista?) besöket på Kungliga Myntkabinettet (KMK), våren 2015. Nu verkar det som man får lägga forskningen åt sidan och ägna sig åt något annat. Redan vid årsskiftet slutade man att betjäna bildbeställningar och ”årets aprilskämt” är tydligen att man fram till 2019(!) inte tar emot forskarbesök.

kmk_20150512_lea_ahlborn2_1350kmk_20150512_lea_ahlborn_1350

Extra trist då även det ”privata alternativet”, Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), indirekt och tvärt emot sina intentioner, motverkar återväxt och numismatisk forskning. Man pratar i och för sig vitt och brett om att;  – ”Hela det ekonomiska överskottet går till vetenskaplig forskning och publicering samt annat som gagnar såväl Svenska Numismatiska Föreningens medlemmar som det numismatiska intresset i övrigt.” men i praktiken ”super man bort” två miljoner på en verkningslös stämning mot KMK. Hade det inte varit vettigare att spendera dessa pengar på en rejäl satsning för att försöka föryngra och utöka myntsamlandet? Tänk vilken fantastik, innehållsrik, faktaspäckad och visuellt läcker webbplats man kunde fått för 1.884.000 kr. Föreningens uttalade ambition att ”kunna ägna full kraft åt det stadgeenliga, vetenskapliga syftet” urholkas dessvärre allt mer och drabbar såväl återväxten som föreningens trovärdighet. Handen på hjärtat; hur många nya myntsamlare har man egentligen producerat under de senaste två decennierna? Fem medlemmar under 20 år? Nä, tacka Tradera, eBay och alla andra aktiva internationella aktörer för att det fortfarande finns myntsamlare i Sverige.

UPPROP! – Rädda Myntkabinettet på Slottsbacken!

500_mt_1997-2När jag i går natt fick lite tid över att surfa runt bland Myntsveriges olika webbplatser, fick jag se ett UPPROP! som Roland ”Falcoin”  Falkensson  publicerat.

RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET
KVAR PÅ SLOTTSBACKEN!

Skrev om detta redan i september 2016, när det genom en tidningsartikel blev känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) ”tvingas” lämna sina lokaler på Slottsbacken. Fick inte någon direkt respons på min protestuppmaning då, men nu har det börjat hända saker!

  • ”Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

Efter att ha läst igenom uppropet på Falcoins hemsida, skickade jag genast iväg ett mejl till initiativtagaren, Björn Tarras-Wahlberg, och frågade om jag kunde hjälpa till på något sätt? Och när jag vaknade i morse hade han svarat – här på Myntbloggen! 😉

Björn skriver bland annat så här:  – ”Nu ber jag dig hjälpa oss att rädda Kungl Myntkabinettet kvar på Slottsbacken. För detta har vi återupplivat Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner (där jag var ordförande under 20 år) och ber alla som vill stödja vår sak att sända oss ett bidrag till vårt insamlingskonto RÄDDA MYNTKABINETTET Handelsbanken 6157-443 193 711. Eller Swish direkt till 070-325 00 11.
Att lämna den bästa museiplatsen i hela Sverige och riva utställningarna på Slottsbacken är en gigantisk kapitalförstöring samt en kulturförstöring som ALDRIG kan återställas. Det kostade oss 60 miljoner kronor (1998) att säkerhetsutrusta byggnaden med valv och utställningar. I dagens penningvärde motsvarar detta 75 miljoner kronor. Och alla pengarna kommer från Sveriges Riksbank och privata donatorer där Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner är en av de riktigt tunga under många år.
Stöd vårt sak genom att protestera på Kungl. Myntkabinetts FaceBook-sida.

olof_montage_1200

Nedanstående text är hämtad från Roland Falkenssons resp. Hasse Nilssons hemsidor. Den förre har publicerat texten i bildformat och den senare i ett textformat som dessvärre hamnat i skördetröskan 😉  … så läs med reservation för skrivfel.

UPPROP! – RÄDDA KUNGL. MYNTKABINETTET KVAR PÅ SLOTTSBACKEN – ett nationalmuseum och riksarkiv i numismatik

  • Låt KMK bli kvar på Slottsbacken i Stockholm och förbli Sveriges och Riksbankens specialmuseum för mynt, sedlar, medaljer och ekonomi.
  • Värna platsen för Sveriges äldsta och ett av världens modernaste museer av detta slag.
  • En flytt till Historiska Museet (SHM) skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring eftersom den befintliga byggnaden är inbrottssäkrad för höga kostnader med valv etc.
  • Kräv att man genomför en kostnadsberäkning av dels nedläggning och återställning av de befintliga utrymmena, dels uppbyggnad av nya valv, säkerhetsinstallationer och klimatanläggning för föremålen på SHM.

Kungl. Myntkabinettet, KMK, är det mest svenska av alla museer och lämpligt beläget på Slottsbacken 6 i Stockholm för möte med svenska och utländska besökare, ett av de bästa lägen för ett museum av detta slag.

Den planerade flytten innebär att ytterligare ett museum försvinner från centrala Stockholm.

Verkställ en kostnadsutredning av Ekonomistyrningsverket före ett beslut om nedläggning – sätt därmed stopp för redan påbörjad nedmonterning av utställningarna.

Kungl Myntkabinettet är Sveriges äldsta museum från 1570 och ett av de modernaste numismatiska museerna i världen – med det bästa läge på Slottsbacken i Stockholm mitt bland svenska medborgare och utländska turister. Nu hotas allt detta.

Hela nuvarande uppbyggnad har bekostats av Sverige Riksbank och privata donatorer samt museets vänförening på sammanlagt 60 milj. kr (1998), i dagens penningvärde 75 milj. kr. Denna omfattande insats kan aldrig upprepas.

Liksom många andra museer har KMK drabbats av höjda hyror. (Maria Schottenius i DN 21/11: Sänk hyran istället för att köra de historiska museerna i botten).

En flytt till Historiska Museet på Narvavägen skulle innebära en gigantisk kapitalförstöring på 75 milj kr på grund av omfattande befintliga investeringar i valv, säkerhetsfönster, säkerhetsmontrar. Dessutom tvingas skattebetalarna återställa fastigheten på Slottsbacken och där montera ned valv, hiss mm.

Kostnadsberäkningar bör genomföras innan beslut tas och nedläggningen påbörjas.

Eftersom museets nuvarande läge är unikt och insatser från Vänföreningen och andra donatorer exempellösa begär vi att alla möjligheter prövas för att behålla museet på Slottsbacken.

Genom de unika utställningarna på Slottsbacken av hela världens mynthistoria från äldsta tid (600 f. Kr.) och den fullständiga utställningen av Sveriges mynthistoria (den enda kompletta i Sverige och utomlands), av medaljutställningen och sist men inte minst, av den ekonomiska historien och särskilt sparandets historia har KMK varit unikt bland världens museer.

KMK är känt och uppskattat för dessa informativa och vackra utställningar. De pedagogiska utställningarna som riktade sig till barnen har varit mycket uppskattade. Redan under senhösten 2016 påbörjades demontering av Medaljsalens fasta utställningsmontrar, därefter pågår NU nedmonteringar av flera avdelningars tema-utställningar. Som framgår NU av KMK:s hemsida (www.myntkabinettet.se) uppmuntrar man skolor och andra grupper att accelerera sina besök eftersom 1 april närmar sig med stormsteg då det mesta kommer att stängas för allmänt tillträde, dock inte entréplanet.

Detta öde drabbar också alla forskningsambitioner. Därmed riskerar hela den operativa verksamheten att stanna upp totalt under minst 3 år. Inga visningar, inga projekt, INGET AKTIVT KMK! Detta är inte rimligt tillåta ske, helt utan ekonomisk överblick. KMK:s situation riskerar bli en statlig Ebberöds Bank! Är det detta som Staten, Statens Historiska Museer och KMK vill illustrera?

Man måste ha i beaktande att KMK är ansvarsmuseum för de stora samlingarna (mer än 500 000 föremål, varav fyndmynt mer än 200.000) och är ”riksarkiv” för de svenska samlingarna av mynt, sedlar och medaljer.

På Slottsbacken har man äntligen kunnat åstadkomma en korrekt och överskådlig förvaring i flera olika valv (både med hänsyn till klimat, säkerhet och tillgänglighet i det dagliga arbetet i ett närvalv). Allt detta har för stora kostnader och med utmärkt resultat uppnåtts i Slottsbackens lokaler men kan svårligen pressas in i Historiska Museet.

Planer för hur nya valv skall åstadkommas har inte presenterats. Med all sannolikhet medför dessa planer oerhörda kostnader eller inskränkning i kapacitet och tillgänglighet.

Sättet som detta genomdrivits på är illavarslande. Man förkortade gällande hyresavtal (från och med utgången av 2020 till och med utgången av 2018) vid möte med hyresvärden den 15 dec. 2015. Detta kom endast av en slump till allmän kännedom vid ett samtal som undertecknad hade med Generaldirektören för Statens Fastighetsverk i sept. 2016, då numismatiska bloggar blixtsnabbt bidrog till att sprida och tillkännagiva pågående krissituation.

Den del av KMKs material i valven som inte kommer att få plats på Historiska Museet kanske måste flyttas till Tumba där det löper en oerhörd risk att både falla i glömska och försvinna utan kontroll.

En ansvarig för flyttbestyren och dess koordinering sägs vara under anställning. Fortfarande finns inget budget, inget mandat att tillintetgöra många miljoners tidigare investeringar, för att inte tala obefintligt mandat och budget och plan VAD det kostar och HUR man ska göra och med vilken MÅLSÄTTNING och AMBITION. Att attestera en sådan miljonförstörelse och miljonkostnadsrullning kan inte ligga inom någon museichefs mandat! Lidande blir allmänheten, läs skattebetalarna, som alltid varit källan till de satsningar som hittills gjorts och vars “kollektiva egendom” det faktiskt handlar om!

Slutligen: Detta är inte bara en fråga om var samlingen ligger. Pågående publiceringsprojekt kommer att strypas för flera år framåt. Från april kan man inte längre komma åt samlingarna. Detta påverkar t.ex. publiceringen av Västeråsskatten från 1974 med 16 000 mynt, det stora projektet Sveriges mynthistoria (just nu Gustav Vasa t o m Kristina) och kommande delar, publiceringen av de antika grekiska mynten i den internationella serien Sylloge Nummorum Graecorum m.m.

Det var slitsamt att få ihop 60 milj kr i slutet av 1990-talet från privata företag och Sveriges Riksbank för att bygga upp KMK till världens modernaste numismatiska museum. Men det lyckades under ledning av dåvarande museichefen Henrik Klackenberg. Även Vänföreningen bidrog med stort belopp till uppbyggnaden av entrén samt med dyrbara gåvor till museet ända sedan Vänföreningens start 1948. Denna stora satsning, som idag belöper sig på 75 milj kr, kommer aldrig att kunna upprepas.

Låt oss gemensamt försöka rädda Myntkabinettet. Vi återupprättar därför Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner där du var medlem samt gör detta till ett informellt nätverk med benämningen Arbetsgruppen Rädda Myntkabinettet.

Vi arbetar utan ersättning med kultur- och debattartiklar samt träffar politiker och andra nyckelpersoner för att stoppa flytten. Vi planerar en diskussionsafton med KMKs chef Eva Ramberg dit du självklart inbjudes. Vi prövar möjligheten att köpa loss KMKs fina fastighet (från Folksam) och är tacksam om du kan hjälpa oss hitta en utväg. Alla förslag välkomnas.

För dig, och er, som känner starkt för detta kan vi ordna en demonstration med plakat utanför KMK några lämpliga lördagar kl. 12.00: Rädda Myntkabinettet! Stoppa kulturförstörelsen! Hör av dig till oss om detta. Vi behöver fler frivilliga krafter samt ber dig också skriva korta protester i tidningarnas kultur- & debattsidor. (Häng på Maria Schottenius stora DN-artikel).

Jag kommer att hålla dig löpande informerad via epost samt ber dig stödja oss genom att överföra ett ekonomiskt bidrag, gärna 500 kr eller mera, dels som bekräftelse på ditt stöd i sak, dels för att täcka våra kostnader. Vårt insamlingskonto på Handelsbanken: Rädda Myntkabinettet 6157-443193711. Eller Swisha direkt till 070-325 00 11 (märk: KMK).

Beslutsprocessen kan reverseras – det är långtifrån “hopplöst” att rädda kvar KMK på Slottsbacken 6 – särskilt när man tar till sig och förstår digniteten av vad som raseras (fysiskt, funktionellt, representativt, nationellt) i förhållande till vad vi inte vet om det som nyskapas. Vi är beredda att upplösa denna numismatiska Alexander-knop i god anda och i samarbete med berörda myndigheter och instanser. Vi önskar och begär bara att alla visar viljan att se möjligheterna att rädda Sveriges äldsta och världens modernaste myntmuseum!

Vi kämpar hårt för att stoppa denna KULTURFÖRSTÖRELSE! Tack för ditt stöd.

Bästa Hälsningar,
Björn Tarras-Wahlberg  BTWswiss@gmail.com +66 6 1703 4848 (070-325 00 11). Nätverket Rädda Myntkabinettet

Hedersordförande för Samfundet Kungl. Myntkabinettets Vänner, som härmed omvandlas till Nätverket Rädda Myntkabinettet, i samarbete med Statsheraldiker Henrik Klackenberg, KMKs museidirektör 1993-1998. Henrik.Klackenberg@riksarkivet.se 010-476 71 92. Fil dr Harald Nilsson, f.d. Intendent Uppsala Myntkabinett, 1:e antikvarie KMK 1976-2004. 0760-187545. haraldbsnilsson@gmail.com Per-Göran Carlsson, Stockholms Myntklubb, pgc21@hotmail.com

Julafton i år igen!

Trodde inte vi skull ha några julklappar i år … men likt förbenat anlände en riktig smällkaramell från Frankrike härom veckan. 🙂 

För två år sedan kom tomten från Tyskland, men i år var det alltså dags för en fransos. Det här med internet, portaler och oändliga sökmöjligheter har skapat helt nya möjligheter för oss samlare att komplettera våra samlingar. Världen har krympt – och blivit sökbar.

dscn3949_800tFör 20 år sedan skrev jag en artikel i Mynttidningen 5/6-1996 med titeln:
När ”Kungen av Avesta” slog mynt för franske ”Solkungen”. Två sidor om myntmästaren Marcus Kocks försök att sälja blindmynt, eller t.o.m. färdigslagna mynt!, till Frankrike. Vid en inventering av myntverket i Avesta 1699 nedtecknades nämligen en lista över punsar till ”det franska myntet”. Redan för snart 80 år sedan kunde Ulla S. Linder (Nordisk Numismatisk Årsskrift, NNÅ 1937) identifiera den franska mynttypen ifråga som ”provmyntet” 1 Liard 1654. Det kom emellertid att dröja ytterligare 60 år innan någon uppmärksammade att denna typ finns i två helt olika utförande – av stor konstnärlig differens. Den ena utförd av mästergravören Jean Warin (Varin) i Paris och den andra av Marcus Kocks (1585-1657) gravör i Avesta, Johan Michelsson, isersnider (”järnsnidare”, efter tyskans eisenschneider). Den senare var yngre bror till den mera kände Petter Michelsson, som enligt egen utsago var ”den förste infödde svensk som praktiserat detta yrke”. Petter var verksam på flera svenska koppar- och silvermyntverk fr.o.m. 1628 och har t.o.m. signerat ett par mynt. Yngre brodern Johan lär för övrigt ha varit den som (1664?) satte gravyrstickeln i handen på den blivande mästergravören Arvid Karlsteen (1647-1718). Därefter fick Karlsteen tillfälle att studera för Jean Varin (Warin) i Paris, samt i England 1669.

dscn3932-35_800

Åter till 2016 års julklapp och vad som nu är så speciellt med denna. Som framgår av ett tidigare inlägg här på Myntbloggen finns Avesta-upplagan av 1654 års Liard de France med två varierande åtsidesinskriptioner; med FRAN respektive FRA. Under 20 års sökande har jag endast lyckats finna en enda bild av varianten med FRAN, nämligen den i NNÅ 1937. Något ”live-exemplar” har jag aldrig sett till – förrän nu! Och när jag väl fick hem myntet visade det sig att det bjöd på flera spännande överraskningar! 🙂

  • Diametern är större! – mäter Ø 23,5 mm (istället för Ø 22,5 mm).
  • Sidorna är LIKVÄNDA! (alla andra jag sett har motvända sidor – inkl. de franska).
  • Porträttet är skiljaktigt (med grövre drag – en gubbe istället för pojke). 😉

dscn3932-35_portratt_800För mig förefaller det som FRAN (till vänster ovan) är ett första prov – som utvärderats och bedömts. Avgivna synpunkter har sedan lett fram till FRA (till höger ovan). Man har valt att minska diametern med en millimeter så att den överensstämmer med de franska präglingarna. Likvända sidor (”Medal alignment”, ”British turnover”) är klart vanligast på svenska kopparmynt före 1654 (drottning Kristinas 1/4-öringar), medan motvända sidor (”Coin alignment”, ”Fransk vyplacering”) succesivt tar över under Karl X Gustav, för att under Karl XI bli legio på alla svenska kopparmynt. Porträttpunsen (med Ludvig XIV:s conterfej) till FRAN har använts även till FRA, men i retuscherat skick. Speciellt näsan och partierna kring ögat har på den senare fått ett mindre grovt utseende. Notera även att den förstnämnda har ett öga med utstående pupill, medan den senare har en incustecknad pupill – och mindre påsar under ögonen. 😉

god_jul

Medaljer och praktmynt

Oavsett hur många tusen medaljer man sett så dyker det ständigt upp saker man aldrig tidigare lyckats upptäcka. Och detta fenomen är bara ett av medaljsamlandets alla fascinerande erfarenheter. Härom veckan anlände en Gustav II Adolf-medalj som jag aldrig tidigare noterat eller sett till salu. Anledningen till detta är väl en kombination av det faktum att referenslitteraturen på området, Hildebrand, ju inte är illustrerad, och att medaljen sannolikt är väldigt sällsynt.

g2a_hild_171_173_1250

Bror Emil Hildebrand tar upp den som nr 171 (”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer del I-II, Stockholm 1874-75″), där han inordnar den i kategorin ”Minnespenningar och praktmynt, som icke hafva afseende på någon viss historisk tilldragelse, de flesta med Svenska riksvapnet på ena eller andra sidan”. I denna kategori finner vi även vidstående medalj (praktmynt?), Hildebrand 173, som även finns upptagen i ”Sveriges Mynt 1521-1977” av Ahlström, Almer och Hemmingsson. Där beskrivs den som 4 riksdaler 1632, Typ IV, SM 13 (XR). Av någon anledning har man missat Uppsala Universitets exemplar som enligt Hildebrand väger 2-5/8 riksdaler (77,05 gram).

Frånsidan till den senare förekommer för övrigt sammankopplad med ytterligare två åtsidor – Hildebrand 172 och 174. I SM-boken betecknas dessa som typ V och VI. Av typ V känner man endast till ex. KMK och Uppsala + något enstaka exemplar i privat ägo. Valörerna är 3 respektive 4 riksdaler 1632 (SM 19 och 14). Typ VI (Hild. 174) förefaller endast vara slagen i 4 riksdalers vikt (SM 15).

g2a_hild_172_174_175_1250

Praktmyntet med Gustav II Adolf på en vilt galopperande (tjurliknande) häst förekommer med två åtsidor. Kort beskrivna som ”kort och lång text”. Stilmässigt skiljer sig dessa avsevärt från Hildebrand 173 (SM 13) med konungen på stolt spatserande häst. Den sistnämnda har, förutom större konstnärlighet, högre relief och klar medaljkänsla. De övriga har en betydligt flackare gravyr av mera tvivelaktig konstnärlig kvalitet.

g2a_hild_173_kantbardDen uppmärksamme noterar att Hildebrand 173 har samma yttre kantbård på båda sidor, medan de övriga har enkel pärlkant. Detta betyder att stamparna till nr 173 är graverade samtidigt och för varandra! Frånsidesstampen med den ovala skölden (1632) har alltså först senare blivit kopplad till de båda myntliknande flacka åtsidorna (Hild. 172 och 174). Måhända har den brustit 1633 och då ersatts med Hildebrand 175 med rak sköld (SM-typ VII – slagen i valörerna 2 respektive 4 riksdaler 1633 – SM 22 och 16).

Frånsidesmotivet med det ”Svenska riksvapnet i en oval, prydligt ornerad sköld under konglig krona, med kordongslingor i sidornamenten och nederst ett bevingat änglahufvud. Omkring kanten 30 små ovala, krönta sköldar innehållande Svenska landskaps vapen”, är i princip detsamma för såväl Hildebrand 171 (Ø ca 49-50 mm) som 173 (Ø ca 61-63 mm), bild 1. Den senare med tillägget; ”Kring kanten på båda sidor en ornamentsrand.”

g2a_hild_171_1250Omskriften på Hildebrand nr 171: GVSTAVVS : ADOLP – D. G. SVEC. GOTH. WAND. Q. REX. (= Gustav Adolf med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung), är densamma som på praktmyntet Hildebrand 172. Den förra (se vidstående bild) är odaterad, men Carl Reinhold Berch (”Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. Skåde-penningar. Uppsala 1773″, sidan 86, nr 4) noterar den tillsammans med en något mindre medalj (av 11:e storleken istället för 14:e storleken), gjord 1631. En datering till årsskiftet 1631-1632 skulle kanske kunna förklara avsaknaden av årtal? Den snarlika frånsidan, Hildebrand 172-174, bär årtalet 1632 ovan kronan. Notera att det inte verkar ha bevarats några originalpräglingar av denna medalj (Hild. 171), utan samtliga kända exemplar är avgjutningar i silver eller bronserat tenn/bly.

Omskriften på Hildebrand 173: GLORIA ALTISSIMO SVORVM REFVGIO (= Ära vare den Högste, de sinas tillflykt), förekommer även på flera rikssvenska markmynt.

g2a_hild_14-15_augsburg_1630_thaler_1632Fram till 1995 ansågs dessa medaljer (173) och praktmynt (172, 174-175) vara slagna i Stockholm, men efter att Ulonska & Birkholz framfört en teori om att staden i bakgrunden av den ridande Gustav Adolf på Hildebrand 172/175 skulle kunna vara Augsburg i södra Tyskland, har fler och fler köpt antagandet att även myntorten skulle kunna vara Augsburg? Se vidare Hemmingsons artikel i SNT 7-1996, sidorna 162-163. Personligen tror jag detta är högst tveksamt. Att staden i bakgrunden är den nyss erövrade staden Augsburg (10 april 1632) behöver inte betyda att skådepenningarna är slagna där. Jämför man med de Gustav Adolf-mynt och medaljer som bevisligen är präglade i Augsburg, finns inte någon som helst konstnärlig eller präglingsteknisk likhet med de aktuella praktmynten. De tyska präglingarna håller helt enkelt en helt annan konstnärlig klass. De augsburgska medaljerna 1630 (se bild ovan) är dessutom präglade i skruvverk (balancier, medaljpress) och talrarna 1632 i fickvalsverk. De aktuella praktmynten är däremot, med största sannolikhet, slagna med den mera primitiva metoden, fallverk. Dessutom har Appelgren, helt riktigt, noterat likheter i gravörstil mellan Hild. 174/175 och 1632 års riksdalrar. Så det mest troliga är nog trots allt att Hildebrand 171-175 är stockholmsarbeten, precis som traditionen bjuder. Sannolikheten för att Augsburg skulle ha varit myntort för praktmynt-serien är obefintlig, för att travestera en annan tvärsäker skribent. 😉

1612_alvsborg_1631_beloningsmedalj

Kanske är det till och med frågan om ”en lite spydig replik” på den danska medaljen över Älvsborgs slotts erövring 1612? Christian IV må ha belägrat Älvsborg (Elfsborg), men i ljuset av att rivalen Gustav II Adolf intog Augsburg verkar det nästan lite fjuttigt.

Den ”gemensamma nämnaren för praktmyntserien”, riksvapnet, med 30 landskaps-sköldar, talar också för att dessa skådepenningar verkligen är rikssvenska. Varför skulle man sätta svenska riksvapnet samt landskapsvapen på en serie besittningsmynt? Jämför t.ex. med riksvapnet på Petter Mickelssons kraftfulla (belönings)medalj ca 1631 och den pampiga frånsidan på denna medalj över drottning Kristina.

Påven i Lunds domkyrka

Ingen har väl missat att påve Franciskus landat i Sverige och hållit gudstjänst i Lunds Domkyrka idag. En historisk händelse som fått stort utrymme i media. Myntbloggen vill inte vara sämre, utan tänkte dagen till ära passa på att visa en svensk påve-medalj …

dscn8645-46a_1024a

Mästergravören Arvid Karlsteens (1647-1718) medalj över påve Innocentius XI (född 1611 som Benedetto Odescalchi, påve från 1676 till sin död 1689), graverad och slagen omkring 1683. Enligt Stig Stenstöm (NNÅ 1945) var Karlsteen under första halvan av 1682 på utlandsresa – hos självaste drottning Kristina i Rom. Det är inte otänkbart att han då även fick tillfälle att porträtterade självaste påven (i vax?). Enligt Johann Hieronymus Lochner 1740, fick Arvid Karlsteen beställningen på påve-medaljen (godkännande av en uppvisad vaxpoussering?) av det franska sändebudet i Stockholm 1683.

arvid_karlsteen1a     arvid_karlsteen2a

På bilden till vänster: Arvid Karlsteens båda självporträtt; plaketten utgiven av Nils Keder, silver- och bronsmedaljerna utförda av Johan Carl Hedlinger respektive Adolf Lindberg efter Karlsteens egen förlaga. Till höger ett urval av Karlsteens medaljer.