Kategoriarkiv: Historia

6. Samla Mynt – Utveckling

Publicerat av
Svara

Samla mynt – Hur utvecklar man sitt samlande? Tidigare har jag berört 1970-talets fullkomliga explosion av myntsamlande. Alltifrån silver- och variantletande bland cirkulerande växelmynt till årgångssamlande och inflationsbekämpande investeringar. Och alla dessa ”olika grenar” finns egentligen kvar än idag, om än i olika omfattning. Den numismatiska biten har generellt utvecklats i riktning mot äldre och bättre material, medan ”skrothandeln” än en gång lockar många att placera sina besparingar i silver och guld istället för osäkra papper.

Själv började jag samla mynt efter att min far låtit mig överta ”en hög gamla mynt” som han hade liggande. Detta var 1971 och jag skulle börja skolan på hösten samma år. Med åren skulle man upptäcka att ”samlardjävulen” gått i arv, vilket ledde till ett starkt band, med många gemensamma intressen. – Jakten på nya objekt och kunskaper finns fortfarande kvar … men jag saknar verkligen ”eftersnacket”, d.v.s. att kunna ”avnjuta” och diskutera nyförvärv med någon som är på samma våglängd.

En gång i tiden var mitt bästa (dyrbaraste) mynt, en 50-öring från 1877. – ”A key date”, som de säger på andra sida pölen. På den tiden grubblade man över vilken kvalitet man skulle sätta på den (klart bättre än snittet!) och om priset hade ökat i kommande värderingskatalog? Tyvärr har jag den inte kvar (det fanns många andra mynt jag hellre ville ha), men den var med all välvilja i världen inte bättre än ”ett fullgott exemplar”, d.v.s. kvalitet 1-40 eller Fine. På den tiden trodde man nog snarare ”god 1+” eller så.

Kvalitetsbedömning och val av samlarområde är nog något som utvecklas successivt. Man kan inte kunna och veta allt på en gång. Att bedöma kvalitet tar definitiv lång tid att lära sig och även om samlarområden kan väljas efter ”intresse och plånbok”, är det kanske inte så lätt att genast veta vad man finner mest intressant. Som med så mycket annat får man pröva sig fram. Och just nyfikenheten är nog trots allt en förutsättning för att kunna utveckla sitt samlande och finna sin egen nisch. Själv har jag provat på det mesta, men kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad som är roligast … 🙂

3. Samla Mynt – Din nisch!?

Publicerat av
Svara

Samla mynt? Vad finns det att samla på? Och hur hittar man sin egen nisch?
Som jag antydde igår kan myntsamlande vara i princip hur billigt – eller dyrt – som helst. Men man måste börja någonstans, så varför inte först ”känna sig för” med något som inte äventyrar ”hela månadspengen”? För dig som redan har ett allmänt intresse för historia, konst, kultur eller ekonomi, kan det väl vara smart att börja där. Det finns nämligen numismatiska objekt som associerar till det mesta inom dessa ämnen.

Road av Karl XII? – Varför inte ge sig på att börja samla en serie s.k. mynttecken (nödmynt) från 1715-1719? Det finns tio stycken olika. Gillar du jugend? – Varför inte börja samla ”Art Nouveau Medals”, som de säger utomlands. Jättepopulärt internationellt men knappast ännu ”uppfunnet” i Sverige. Mynt- och medaljkonstnären Erik Lindberg (1873-1966) är vår störste inom detta område. Ulla Ehrensvärds fantastiska bok om hans medaljkonst (NM XXXII:2, 1988), kostar endast ett par hundralappar, men innehåller en oersättlig mängd kunskap. Till och med bankerna och Wallenbergarna finns representerade, för den ekonomiskt intresserade.

– ”Det enda han vet om mynt är ju att runda mynt är runda”… yttrade en gång min granne om en kollega. Kanske lite hårt, men roligt och faktiskt sant. Har man endast EN bok i sitt numismatiska bibliotek är det lätt att förledas tro att alla mynt är runda. Men så är det ju inte alls. Pengar kan se väldigt olika ut i olika kulturer. Nu är det förvisso skillnad på mynt, pengar och primitiva (premonetära) betalningsmedel, men allt ryms inom numismatikens underbara värld – och är därför i högsta grad samlingsvärt!

Att hitta sin egen samlarnisch kan ta tid. Men vad gör det? Många samlare, jag själv inkluderad, tycker dessutom att det kan vara trevligt att samla på lite av varje. Varför ha en samling när man kan ha ett dussin olika? – Och lära sig tio gånger mer!

Att googla är gratis. Att investera i fackböcker är värt varje krona – många gånger om! Stressa inte med att finna din nisch. Låt det ta den tid det tar. Kanske blir det fel både en och två gånger? Men såvida du inte är immun mot samlarbacillen kommer du förr eller senare hitta rätt och drabbas av en hobby som kan ge dig väldigt mycket glädje.

2. Samla Mynt – Hur? & Vad?

Publicerat av
Svara

Samla mynt? Hur börjar man egentligen? Och vad finns det att samla på?
Som jag skrev igår har många myntsamlingar startat mer eller mindre av en slump. För en del kanske genom med gåva redan som barn? Överblivna semesterpengar att ”leka affär” med? Spännande städfynd från byrålådan eller en plundrad spargris? Numera börjar (eller återupptar) många samlandet i vuxen ålder. Den som har ett intresse för historia, konst, kultur eller ekonomi, bör se upp! Då är det nämligen lätt hänt att fastna för myntsamlandet – något som kan leda till ett livslångt beroende! 😉

Oavsett hur inkörsporten ser ut är det systematiserandet och kunskapssökandet som tar den där slumpvis överkomna samlingen mynt till att så småningom utvecklas till en myntsamling. Det är först när man går från ”ekorre eller hamster” till riktig samlare som ögonen öppnas och hobbyns verkliga tjusning kommer i dagens ljus.

Men hur skall man kunna samla på något innan man vet vad som finns!?
Detta är naturligtvis ett problem. Gemene man har inte en susning om att man kan köpa genuina antika romerska mynt, från låt oss säga Konstantin den Store (306-337 e.Kr.), för någon hundralapp!? Eller en svensk tvåöring från 1500-talet för ett par hundra kronor!? Att en dito från 1700-talet kallades ”dubbel slant” och inte kostar mer idag än vad den gjorde när jag började samla på 1970-talet, är förmodligen lika okänt.

På sätt och vis har det aldrig varit billigare att börja samla mynt än det är idag. Och på sätt och vis heller aldrig dyrare. Priserna på mynt, sedlar och medaljer (och allt annat) beror ju på ”tillgång och efterfrågan”. Och inom ”myntsamleriet” i Sverige har vi idag dels en mycket köpstark grupp ”gamla rävar” som varit med länge och endast saknar de riktigt svåra mynten. Samtidigt är återväxten av nya myntsamlare på en historiskt låg nivå, vilket betyder att konkurrensen om ”de lite vanligare och udda objekten” är svag.

Idag finns alltså alla förutsättningar att välja ett eller flera(!) samlarområden med riktigt, riktigt köpvärda objekt. Vill man lägga in ett ekonomiskt hänsynstagande i sitt samlande (och det vill faktiskt väldigt många göra – innerst inne), kan det kanske löna sig att gå lite mot strömmen. Varför samla på precis samma objekt som alla andra? Det finns ju tusentals och åter tusentals olika samlarområden inom numismatiken – och ännu fler att uppfinna.

1. Samla Mynt – Varför det?

Publicerat av
Svara

Det där med att samla mynt … kan det verkligen ge något?
Är det egentligen inte lite av en sjukdom? Eller kan samlandet rentav vara ett sätt att lära sig mera om historia, konst, kultur och ekonomi? Svaret är förmodligen att det blir vad man gör det till. Oavsett om man börjar samla mynt före skolåldern eller efter femtio, bjuder numismatiken på ett oändligt antal samlarområden, där endast fantasin (och möjligen plånboken?) sätter gränserna. Många gånger börjar det med att man på något sätt, kanske genom en gåva eller av en ren slump (överblivna semesterpengar eller byrålådsfynd?), kommer över ett antal mynt … som man sedan börjar utforska och komplettera. Sakta med säkert övergår en samling mynt till att bli en myntsamling.

Efter att ha ägnat mig åt myntsamlande, denna fantastiska hobby, i snart 50 år kan jag intyga att den kan vara oerhört givande på många olika plan. Speciellt om man redan från början köper lika många böcker som man köper mynt. Upplev historiens vingslag! Gör en upptäcktsresa i tiden eller res jorden runt! Njut av de sköna konsterna! Känn tillfredsställelsen av aha-upplevelserna! Och icke att förglömma; JAKTEN! på nya, hett eftertraktade, objekt (kanske det viktigast av allt?).

Och det märkliga är att numismatik bara blir mer och mer intressant ju mera man lär sig. Samtidigt är det något befriande i vetskapen om ämnets oändliga omfång, som gör att man aldrig behöver oroa sig för att bli fullärd. Det kommer alltid att finnas nya samlarområden att uppfinna och sätta tänderna i. Tycker man inte att all världens mynt från 600-talet f.Kr till dags dato räcker till, finns det medaljer, polletter, sedlar etc. etc.

Samla – Lära – Veta … som Samlarförbundet Nordstjärnan uttrycker det hela, tycker jag är en utmärkt devis. Och just via föreningar, auktioner, mässor etc. kan man finna såväl kunskap som samlarvänner. För en del är den sociala biten kanske viktigare än själva samlandet. För andra är det tvärtom. Att utbyta erfarenheter men andra är hur som helst en viktig källa till kunskap.

Med Internet har såväl myntsamlandet som handeln och kommunikationen inom hobby förändrats fullständigt under senare tid. På gott och ont. Aldrig någonsin har det varit så enkelt att hitta, köpa och bestämma mynt, sedlar, medaljer och polletter som nu. Med det har också skapats nya fallgropar. Aldrig förr har det florerat så mycket förfalskningar som nu. Som tur är finns det enkla knep för att undvika att bli lurad. Antingen ser man till att lära sig allt om kopior och förfalskningar, eller så handlar man av de som redan kan detta. Låt inte snålheten bedra visheten.

Önskar läsare, kunder och kollegor en skön 1:a advent!

Reymondt Faltz – Medaillist 1686

Publicerat av
Svara

Raymond Faltz d.y. (även Raymond, Raymund, Raimond, Raimund) föddes i Stockholm 1658. Hans far, med samma namn, var av pommersk släkt och gift med holländskan Susanna Hartmann. Faltz d.ä. blev guldsmedsmästare i Stockholm 1646 och från och med 1649 hovjuvelerare hos änkedrottning Maria Eleonora (Gustav II Adolfs gemål och mor till drottning Kristina). Innan Raymond fyllt nio år hade han mist båda sina föräldrar. Som 16-åring kom han 1674 att börja som guldsmedslärling, men studerade även teckning och vaxpoussering. Sistnämnda disciplin kan ha skett under ”den svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen (om vi skall tro Berch och Stenström). Efter fyra års studier arbetade han ett tag som guldsmeden hos Johannes Richter i Stockholm.

På bilden ovan ses till vänster två (inramade) s.k. vaxpousseringar jämte dito färdiga (gjutna) bronsmedaljer. Den större av kung Louis XIV av Frankrike, utförd i Paris 1686, och den mindre, ett självporträtt av medaljkonstnären själv med inskriptionen: REYMONDT FALTZ – MEDAILLIST 1686. Till högen en förstoring av Faltz-medaljen.

Ett av Faltz’ förstlingsverk inom medaljkonsten kan (enligt Lochner) vara den lilla osignerade medaljen över den svenske friherren och diplomaten Mattias Palbitzki (1623-1677). Överst till höger på bildmontaget ovan). Denna bär tydliga influenser av Johan Georg Breuers medaljer, med karakteristisk hög relief, och kan som Rasmusson påpekar, knappast tillkommit senare än på 1670-talet. Den nedre medaljen, över landshövding i Stockholms och Uppsala län, Olof Thegner (1615-1689) graverades i Stockholm 1687 och utgavs av Thegner själv. Brons Ø 43 mm.

De både stora (Ø 64 mm) ensidigt gjutna medaljerna över Faltz’ syster Elisabeth Faltz (1650-1725) och hennes man Baltzar Grill (död 1697), är uppenbart tillkomna efter Reymonds studier i utlandet under 1680-talet och etablering i Berlin. Det var genom Nils Keders försorg som dessa båda medaljporträtt tillkom (sannolikt i Stockholm 1687-89) efter Faltz’ vaxmodeller (se bild och förstoring ovan). Om dessa båda medaljer skriver Rasmusson följande i sin biografi: – ”De ha tecknats med tunna, spröda linjer i låg relief och ge ett intryck av högtidlig stilisering, som knappast annars förekommer hos Faltz”.

Svågern Baltzar Grill var även han guldsmedsson och kanske lite av en idéspruta. Fadern var riksverdien Anthoni Grill och sonen följde i hans fotspår genom att från 1675 arbeta som s.k. ”skedare” (yrkesmässigt renande/extraherande av ädelmetaller) vid Kungliga Myntet i Stockholm. Grill, som hade massor av reformförslag inom bergsbruket, både vid Sala gruva och Stora Kopparberget, kom likväl att bli mest känd som direktör för Kungsholmens glasbruk.

År 1694 lät Baltzar Grill köpa guldsand från Sumatra (!) som han sedan renade vid Salberget och av detta guld tillverkades (göts) sedan 22 stycken rejäla guldmedaljer (Ø 65 mm och närmare 150 gram!) med Karl XI:s porträtt formgivet av Reymond Faltz (se bild ovan, från Uppsala Universitets Myntkabinett – Hildebrand 125). Sumatra-guldet inköptes i Amsterdam, men kom från Salidagruvan i Indonesien där svensken Herman Grim (1641-1711) var bergmästare och förestod verksamheten.

Silvermedaljen över Karl XI ovan (Ø 49 mm, 66 gram) är till skillnad från många av Faltz medaljer präglad och inte gjuten. Den är slagen i Stockholm 1689 – Hildebrand 109.

Göteborgs äldsta pollett!

Publicerat av
Svara

I somras fick jag möjlighet att förvärva en mycket sällsynt pollett som jag länge drömt om, men aldrig trodde jag skulle få äga. Under mina första år som ”riktig mynthandlare” (med öppen butik alltså) i början av 1980-talet köpte vi in en hel del mynt och annat av Göteborgsprofilen Kalle Skårman – som på den tiden regelbundet skrev om mynt och numismatik i Göteborgs-Posten. Kalle hade en dylik pollett … men den gick inte att köpa. Polletterna var hans favoriter och ”Gustavi Domkyrka” var klenoden.

Nattvardspollett från Gustavi Domkyrka i Göteborg 1717. Tenn Ø 29 mm. 7,24 g. Detta exemplar har tillhört greve Bonde på Ericsbergs slott och såldes 2010 på Nordlinds auktion i Stockholm. Bjöd på den då också, men kammade noll. Det var en fantastisk auktion, vilket ofta betyder prioriteringar. Tyvärr kan man inte köpa allt man vill ha. Den gången var utropet 500 kr, men klubban föll först vid 4.900 kr +20% prov. Polletten hade placerats under enskilda medaljer (personmedaljer), förmodligen därför att det var auktionens enda pollett … och EN pollett gör ju ingen samling.

Åtsida: En stor nattvardskalk, omsluten av omskriften: JSAAC LJTHOVJUS (domprosten Isaac Lithovius (1677-1730) i Göteborg). Frånsida: GUSTAUIJ / DOMKYRC / KJA / 1717 på fyra rader. Hyckert I:147. Ex. Bonde på Ericsberg, auktion 6, 2010, nr 772.

I den nyligen, av GNF, utgivna boken om Göteborgs-polletter kan man på sidan 362 läsa om mynthandlaren Selling och att han år 1870 saluförde en dylik pollett i mässing för det facila priset 40 Riksdaler Riksmynt! Notera att man samtidigt kunde köpa en Gustav Vasa-daler (Svartsjödaler 1542-45) endast 10 Rdr RM.

I Sverige är nattvardspolletter mer eller mindre okända och det finns därför väldigt lite skrivet i ämnet. Börje Rådström har dock skrivit en utmärkt artikel i SNT 3-2012 (pdf).

Har även lyckats finna en finsk avhandling från Helsingfors Universitet, där fenomenet omskrivs. ”Mynten under golvet – en numismatisk-arkeologisk studie om kyrkfynd i Finland” heter den och är skriven av Frida Ehrnsten 2012 (se speciellt s. 70-71).

Tidigare i denna månad auktionerade Künker i Osnabrück ut en mycket fin special-samling kallad; ”Die Sammlung Dr. Rainer Opitz – Münzen und Medaillen zur Reformation und Protestantismus”. Där ingick bland annat ovanstående sex nattvardspolletter från Danzig (Gdansk) i Polen. Trots utropspriser på 10-20 Euro hamnade slutpriserna på mellan 210 och 380 Euro per styck +23% provision.

Vill du läsa mer om denna och andra Göteborgspolletter rekommenderas boken Göteborgspolletter, utgiven av Göteborgs Numismatiska Förening (GNF).
Den som passar på att gå med i föreningen (medlemsavgift 200 kr – postgiro 720675-8) får tydligen köpa boken för endast 199 kr inkl. frakt (postgiro 187277-9). Klicka på länken ovan för att se GNF:s erbjudande (pdf).

Den som absolut inte vill gå med i myntklubben GNF kan köpa boken i mynthandeln istället. Collectia.se erbjuder den t.ex. online för 350 kr. För den som eventuellt, mot förmodan, ännu är lite tveksam till att ”ta upp plånboken”, kan vi tipsa om Lars Gahrns utmärkta recension ”Polletterna speglar vår historia” på dennes blogg.

Nu är det slut på semestern …

Publicerat av
Svara

Sommaren lider mot sitt slut och det är dags att återgå till vardagen. Årets semester ägnades dels åt att måla om huset, dels åt en liten road-trip runt Mälaren. En väldigt trevlig resa där vi varvade gormémiddagar på slott & herrgårdar med diverse historiska nedslag, bland annat i Gamla Uppsala, Adelsö och Birka. Givetvis med den lilla baktanken att fylla på bildbanken med nya foton till bokprojektet ”Sveriges första mynt”. Ett projekt som under arbetets gång visat sig ändra riktning, på så sätt att den historiska biten har vuxit lavinartat, medan den numismatiska dito håller sig på ett mera förväntat omfång. Många ”historiska sanningar” kommer att ifrågasättas och diskuteras. Kanske kommer man att få en helt ny bild av tiden som ledde fram till Sveriges första mynt …?

Augsburg. 1/6 Thaler 1632 – galvanokopia av okänt mynt!

Publicerat av
Svara

Staden Augsburg i Tyskland var under svensk besittning åren 1632-1634. För svensk räkning präglades där såväl guld- som silvermynt med kung Gustav II Adolfs porträtt. Mynten, som tillverkades i s.k. fickvalsverk, är kända i följande valörer:

  • 3 Dukater 1632. SB 1. Dubbelporträtt.
  • 2 Dukater 1632. SB 2. Dubbelporträtt.
  • 1 Dukat 1632. SB 3. Typ I.
  • 1 Dukat 1633. SB 4. Typ I.
  • 1 Dukat 1634. SB 5. Typ II.
  • 1 Thaler 1632. SB 8. Typmynt.

Dessutom präglades ”presentationsmynt” om 2 och 3 Thaler 1632 i skruvverk (SB 6-7), samt medaljer med samma åtsida, men med ett skepp på frånsidan.

Nu finns det emellertid anledning att misstänka att ytterligare en valör kan ha präglas i svenska Augsburg – nämligen 1/6 Thaler 1632! Se bildkollaget ovan.

I helgen såldes nämligen tvenne galvanoplastiska avtryck (galvanokopior) av åt- respektive frånsida till ett dylikt mynt, på auktion i Tyskland. Objektet, som (felaktigt) var beskrivet som ”Kupferabschläge”, probeabschlag?” (kopparavslag, provprägling?), klubbades för tio gånger utropet, eller 1.000 Euro + 23,5%.

På bilden till vänster ses de båda åttkantigt klippta galvanokopiorna (nederst), jämte en digitalt frilagd svart/vit bild som visar hur förlagan sett ut (överst). Det faktum att det existerar galvanokopior betyder att det också måste finnas (eller har funnits) ett original. Troligtvis på något museum eftersom det huvudsakligen är där dylika kopior blir till. Frågan är bara var!? Och hur numismatiker både i Sverige och utomlands lyckats missa detta mynt i nästan 400 år!? Visst, det kan mycket väl vara ett unikt mynt, men det är ändå märkligt att det inte någonstans blivit omskrivet … om man nu till och med låtit göra (utställnings)kopior. Metoden man använt skvallrar dessutom att kopieringen skett på 1900-talet, eftersom tekniken uppfanns i slutet av 1800-talet.

Kanske finns det någon i läsekretsen som vet att berätta mer? Ingen som har en sjättedelsthaler 1632 från Augsburg liggande och skräpa i någon byrålåda …? 😉

Hornavtryck – galvanokopieringens föregångare …

Publicerat av
Svara

Den romerske kejsaren Lucius Verus (161-169 e.Kr.) porträtterad av den italienske medaljkonstnären Giovanni Cavino (1500-1570) från Padua. Under renässansen kom antiken åter i fokus och Cavino har för eftervärlden blivit känd som mannen bakom de s.k. ”paduanerna” – medaljer som mer eller mindre kopierade antika romerska mynt. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Emellertid var hans arbeten lite för bra, då många av dessa ”padoaner” ändå hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Äldre tiders samlare har helt enkelt trott att de haft ett praktexemplar av en romerske sestertius, när man egentligen haft en medalj från 1500-talets mitt. – Eller ännu oftare, en gjuten kopia av Cavinos präglade medalj.

Överst på bilden ovan en originalprägling i bimetall (!) av Giovanni Cavinos (första) Lucius Verus-medalj ca 1550. Dylika är extremt sällsynta och närmast att betrakta som museiföremål. Nedanför denna till vänster, Cavinos (andra) Lucius Verus-åtsida. Det förefaller alltså som att den ursprungliga åtsidesstampen brustit och fått en ersättare. Till höger ett negativt hornavtryck av nämnda medalj.

Medan den första Lucius Verus-stampen gått förlorad, finns den andra faktiskt bevarad ännu i våra dagar. – På Bibliothèque Nationale i Paris, jämte ett drygt hundratal andra som attribueras till Cavino. Till höger Cavionos Lucius Aelius-stamp jämte gyllene originalprägling samt senare ensidigt avslag i aluminium.

Avgjutningar av nämnda medaljer förekommer relativt frekvent. Det stora flertalet av dessa har den senare åtsidan. De äldsta och gjuttekniskt bästa är förmodligen tillkomna på 1700-talet – och med hjälp av pressade hornavtryck. Ungefär så här kan det ha gått till: Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). En föregångare till 1800-talets galvanoplastiska teknik, skulle man kanske kunna säga.

Då såväl stampar som hornavtryck (och andra gjutmodeller) naturligtvis kan kombineras på olika sätt förekommer en rad s.k. ”hybrider” av Cavinos medaljer. Åt- och frånsidor som ursprungligen inte varit menade för varandra, men som ändå kombinerats ihop av senare tillverkare. Bilden ovan illustrera detta och några härigenom ”uppkomna typer”, med hjälp av ett antal aluminiumavslag från Paris-stamparna.

Tekniken med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form kunde naturligtvis lika gärna användas av medaljkonstnärer som av mer eller mindre nogräknade kopierare – och kanske till och med falskmyntare? Känner dock inte till något fall av horndostillverkare som extraknäckt som medaljkopierare … men man vet ju aldrig. 😉

Se även artiklarna om: Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer! och Horn – ett användbart material inom medaljproduktion?

Kohorn – och konsten att mångfaldiga medaljer!

Publicerat av
Svara

I mitt förra blogginlägg skrev jag om medaljerna över Cosimo de Medici (1389-1464) i allmänhet och Antonio Selvis (1679-1753) dito i synnerhet.

Utgångspunkten var en spegelvänd hornmedalj i nedsänkt relief, som en kund visade upp i min butik någon gång i mitten av 1990-talet. Han hade förvärvat den i England, tjugotalet år tidigare och då tillskrivit Nationalmuseet, Den Kongelige Mønt- og Medaillesamling i Köpenhamn. De kunde emellertid inte ge något besked om medaljen annat än att den var av horn. Efter förnyad kontakt i år kunde vi i föregående artikel attribuera ”horn-medaljen” till Antonio Selvis stora medaljserie över Toscanas regenter, utgiven på 1740-talet. Bilden ovan visar den negativa ”horn-medaljen” uppe till höger, jämte en positiv gipsavgjutning uppe till vänster samt därunder den färdiga medaljens båda sidor. På åtsidan ser vi Cosimo de Medici och en latinsk omskrift där denne tituleras landsfader. På frånsidan tre sammankopplade fingerringar (s.k. Borromeiska ringarna – och symbol för treenighet), däröver SEMPER (alltid). Antonio Selvis medaljer har det gemensamt att alla är stora – och gjutna. Ovannämnda mäter hela Ø 86 mm.

En annan 1700-talsmedaljör som verkar ha specialiserat sig på gjutna medaljer var den välkände franske gravören Ferdinand de Saint-Urbain (1658-1738). Hans medaljserie över regenterna i hertigdömet Lorraine (Duchy of Lorraine, Herzogtum Lothringen) dateras till 1720-talet och är alla gjutna. Den inramade bronsmedaljen på bilden ovan är utgiven till minne av hertig Frederik IV av Lorraine (1282-1329) och mäter Ø 47 mm. Motstående negativa avtryck i horn (till höger) har åstadkommits genom uppvärmning och pressning av ett ”uträtat” kohorn (överst) mot ett hårt positivt original.

Det finns för övrigt exempel både på graverade och pressade hornarbeten. Den senare tekniken torde emellertid ha varit den vanligast och mest användbara. Här följer några spännande länkar till vidare läsning; The Horners Company Collection, A Brief History of Horn och Art form made of bull’s horns:

Horn kan sägas vara plastens föregångare och kunde ha många olika användnings-områden. Här följer några exempel: bläckhorn, dryckeshorn, horn (blåsinstrument), hornslöjd, hornskedar, hornmuggar, horngravering, hornkam, hornskaft, hornknappar, hornsmycken, horndosor, korvhorn, kruthorn, signalhorn, skohorn.

Ville man ha hornet mera transparent kunde man låta det ligga i vatten i tre månader. Horn har faktiskt t.o.m. använts som fönsterglas! Från medaljgravörens perspektiv kunde materialet, i dess transparenta form, varit användbart för att överföra en förlageteckning till en ”3D-moddell”.

Men för den som formgav och producerade gjutna medaljer kanske hornets plastiska egenskaper var ännu viktigare. Man kan nämligen, under värme och tryck, pressa horn till en väldigt detaljrik och dessutom beständig form. Om det var medaljören eller dos-tillverkaren som först upptäckte detta skall vi låta vara osagt, men på 1700-talet verkar denna teknik ha blivit speciellt populär. Här t.ex. en oval snusdosa med porträtt av James II i locket, tidigt 1700-tal.

Till höger en negativ pressad hornform till en religiös bärbar medalj graverad av den italienske gravören Ermenegildo Hamerani (1685-1756). Den färdiga mässings-medaljen till höger därom. Förlagan till denna verkar ha varit ett äldre kopparstick, vilket var en ganska vanlig företeelse på den tiden. Hamerani var en stor och berömd släkt av guldsmeder och medalj-gravörer. En av dem, Giovanni Hamerani (1649-1705), har t.o.m. gjort medaljer över våran egen drottning Kristina.

Konsten att mångfaldiga gjutna medaljer.
I diverse utländska auktionskataloger kan man då och då finna beskrivningen ”horn impression of medal”, utan vidare förklaring. – Men varför gjorde man så? – Vad skulle man med en negativ medaljbild till? – Och varför är det ofta små hål i dessa hornbitar? Har letat med ljus och lykta, men inte kunna hitta någon som skrivit om detta och kunnat ge en förklaring till fenomenet. Det går ju, av lätt insedda skäl, inte att prägla medaljer med hjälp av dessa negativa hornformar – så hur bar man sig egentligen åt?

Nu får man ju inte låta sig nedslås av problem. Själv är bästa dräng, så på med tänkarmössan och fundera ut en lösning. Sagt och gjort!

Så här tror jag att det har kunna gått till: Hornavtryck användes helt enkelt för att mångfaldiga gjutna medaljer! Med hjälp av två negativa hornavtryck av en medalj (åt- och frånsida) kunde man snabbt och enkelt producera en mängd vaxmodeller(!) av aktuell medalj. Dessa kunde sedan (sammankopplas och) gjutas med s.k. Cire perdue-teknik (förlorat vax, förlorad form, lost-wax casting). Hålen i hornformarna användes för att passa in åt- och frånsida. Medaljkonstnären behövde alltså ”bara” designa/formge ett (positivt) original av sin medalj. Detta original kunde för övrigt vara av olika material, beroende på konstnärens preferenser. I renässansens Tyskland skar man t.ex. ofta sina (positiva) medaljmodeller i sten (se boken ”Mynt, sedlar och medaljer” av Lars O. Lagerqvist, 1981, s. 236). Och möjligen är det så att den flamländska bildhuggaren Willem Boy (ca 1520-1592) gjorde (positiva) medaljmodeller av oädel metall, som sedan, via hornavtryck?, kunde användas av olika juvelerare till att gjuta och ciselera Johan III:s kröningsmedaljer 1569. Ett unikt exemplar i en tenn/bly-legering, med oöverträffade detaljer och helt utan ciseleringar, skvallrar om detta. På bilden ovan ser vi en känd präglad Hedlinger-medalj över drottning Ulrika Eleonora, av vilken det existerar ett hornavtryck (kanske p.g.a. att stampen brast tidigt och man sedermera gjorde en ny?).

Metoden kunde alltså användas på olika sätt för att producera gjutna medaljer. Men det primära användningsområdet för dessa hornavtryck måste nog trots allt ha varit att, via vaxmodeller, reproducera gjutna medaljer utifrån medaljkonstnärens originalmedalj.