Göteborgs spårvagnspolletter

Sommaren 1902 fick Göteborg elektriska spårvagnar … och på hösten såldes 160 hästar som tidigare dragit hästspårvagnarna.

Från början var grundtaxan 10 öre med avgiftsfri övergång, men 1919 höjdes priset till 15 öre (10 öre för barn) samtidigt som man införde polletter (sannolikt för att undvika flera mynt). Detta pris hölls sedan ända till 1941, då man höjde med en femöring, till 20 öre. De polletter som användes på Göteborgs Spårvägar under denna tid hade stadens murkrone-krönta vapensköld på ena sidan och en elektrifierad spårvagn (gående åt höger eller vänster) på den andra. Här är några exempel på dylika polletter i olika utförande. Mässing (ev. också koppar? nr 3, 5), Ø 19,5 mm.

Den göteborgske pollettkonnässören Folke Tufvesson skriver om dessa polletter i Mynttidningen 3-1995, sidorna 12-13. ”En närgången granskning av Göteborgs första spårvägspolletter” är titeln. I helgen råkade jag snubbla över mina egna exemplar och hann t.o.m. fotografera dem. Ovanstående bildmontage är ett försök att ordna dem kronologiskt (strecken går mellan stampidentiska ex. med olika grad av stämpelskador). Uppställningen gör inga anspråk på att vara komplett – det finns säkert flera varianter. Tufvesson typ S-IIB (med strömtagaren över luftledningen) lyckades jag inte hitta bland mina polletter … och min nr 2 ovan finns inte avbildad i Tufvessons artikel (men skall väl motsvara typ S-IB). Känner du till flera varianter? – skicka mig en bild vet ja!  😉

Provmynt 1528 – eller utställningsjetong 1897 …?

För att återknyta till gårdagens blogginlägg tänkte jag idag ta upp ett exempel på hur även ”de stora elefanterna” kan trampa i klaveret ibland. 😉

I den då ledande numismatiska tidskriften Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer
nr 3-1982, skrev Kenneth Jonsson (idag Sveriges enda professor i numismatik!) en artikel med titeln: Ett ’provmynt’ för 1 öre slaget till Gustav Vasas kröning 1528? … där han presenterade ett korroderat jordfynd från Dalarna som hittats av två grabbar utanför Ludvika i september 1981.

Detta ”kopparmynt” inlöstes av Kungliga Myntkabinettet i Stockholm, genom s.k. hembud, då det rörde sig om ett nyfunnet jordfynd utan ägare som kunde antas vara äldre än 100 år gammalt. Priset fastslogs till 3.000 kr (närmare 8.000 kr i dagens penningvärde), vilket kan betraktas som ett verkligt ”fyndpris” 😉 … för ett unikt (prov)mynt från 1528? Nedanstående gyllen 1528 (t.v.) såldes i Tyskland 2011 för motsvarande 2.133.000 kr.

Professor Jonsson tycker att ”provmyntet” har stora likheter med 1528 års stormynt, slaget till Gustav Vasas kröning (se Mynttidningen 3/4-1994), och framför teorin om att det kan röra sig om ett provmynt till ett ”kröningsöre” 1528. En kopparminiatyr av gyllen. Diametern är Ø 28,4 mm och vikten 5,20 gram före konservering och 5,05 gram efter.

Några år senare (1988-1989) framför skribentparet Yngve Almer och Ingemar Carlsson en sensationell teori om att bland annat 1528 års gyllen (stormynt) skulle vara en antikvitetsförfalskning, tillverkad av någon okänd förmåga på 1670-talet i syfte att lura samlare!? Almer/Carlsson instämmer för övrigt i Jonssons omdöme att ”likheten mellan miniatyren och gyllen är anmärkningsvärt stor”. Man omnämner miniatyren, men märkligt nog inte andra kända gamla gyllenkopior. KMK:s Ian Wiséhn beskriver fyndmyntet 1990 (i ”Myntfynd från Dalarna”, nr 54), med sparsmakade: ”Stockholm, 1528, koppar, falskt” … men utan vare sig motivering, bild, storlek eller vikt.

Undertecknad omnämner miniatyren i förbigående i artikeln ”1528 års stormynt – ett fantasimynt?”, Mynttidningen 3/4-1994, sidorna 18-23. Beträffande de påstådda likheterna med 1528 års stormynt skriver jag bl.a. ”Enligt min uppfattning finns inga som helst stillikheter mellan miniatyren och 1528 års mynt. Denna prägling anknyter vare sig till Appelgrens stil 4 eller stil 3/5”. Dessutom hävdar jag bestämt att gyllen 1528 är äkta!

Och när Svenska Numismatiska Föreningens ”NM XL, Myntningen i Sverige 995-1995”, utkom året därpå, fick jag medhåll av självaste Lars O. Lagerqvist! … där han bl.a. nämner ”en debattartikel med utförliga motargument; författare till denna är U. Ottoson” samt att ”Förf. hör till dem som av många skäl bedömt gyllenmyntet som en samtida prägling och ansluter sig till Ottosson”. Angående miniatyren får vi samtidigt veta att man funnit ytterligare ett ex. (i Södermanland) med bevarad försilvring! En metallanalys hade dessutom givit vid handen att såväl legeringen som försilvringen var modern och att det alltså inte rörde sig om ett samtida provmynt, utan om en senare minnesjetong.

Nästa ledtråd kom tio år senare, 2005, efter att Bengt Hemmingsson tipsat Frédéric Elfver om en skrift om Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 … med en illustration av gyllen 1528 … och den i sammanhanget intressanta bildtexten: ”Gustaf I:s öre 1528”. 😉 Detta utmynnade i artikeln: ”Om ’provmyntet’ till Gustav I:s kröning 1528 – en dementi”  (SNT 3-2005, sidorna 62-63).

Och det finns faktiskt mycket som talar för Bengt Hemmingssons idé. Det råkar nämligen finnas en liten minnesjetong, präglad på industri-utställningen 1897, som har EXAKT samma diameter som ”miniatyr-gyllen 1528″… Ø 28,4 mm! Denna jetong (överst på bilden t.h.) är graverad av August Högel och slagen av Petterssons Knappmakeri i Stockholm. Den är som synes försedd med en bärögla kl. 12 – liknande den som finns på ett par av de idag kända exemplaren av gyllen-imitationen … övriga 5-6 ex. har spår av en ögla kl. 12. Samtliga har likvända sidor och vikt mellan 5,05 – 6,56 gram.

I januari 1896 gick firmans grundare Mathias Pettersson (1824-1896) ur tiden och rörelsen övertogs av äldste sonen Carl Gustaf Pettersson (1853-1940). På bilden ovan skymtar han fram, bakom ”1897 års jetonger”, på en medalj tillskriven Sven Kulle 1903. I Lars O. Lagerqvists utmärkta lilla bok om Petterssons Knappmakeri (1981) får vi veta att Gustaf bl.a. utbildat sig i Paris – och att han var särskilt skicklig inom förgyllning!

På denna artikels första bild ser vi en kartskiss över ”Gamla Stockholm” under Industri-utställningen 1897 … med såväl ”Myntmästarens hus” (1) som ”Slottsporten” (5-6).

Sensmoralen av det hela är väl att allting kanske inte är fullt så enkelt som det först ser ut. Till och med en myntprofessor kan feldatera ett ”mynt” med 369 år … och med hull och hår ”köpa” en turistkopia / souvenir, som en gång i tiden medvetet förminskats, just för att undvika all sammanblandning med originalen. – Allt är enkelt när man kan det!

P.S.  Tur för KMK att man feldaterade ”mynttypen”, annars hade man inte haft något laglig rätt att lösa in de två först funna slantarna … som ju båda var yngre än 100 år. 😉

Isensnidare Petter Michelsson

Bland klenoderna i mitt mynt- och medaljkabinett är denna medalj en av de absoluta favoriterna. Petter Michelssons underbara medalj över Gustav II Adolf omkring 1631.

Vad är det då för speciellt med denna medalj?  – Jo, för det första har den en helt unik formgivning med ett halvt framvänt porträtt som “kommer ut ur bottenytan” – 8 mm!
– Och inte blir det sämre när man vänder på den heller; ett magnifikt riksvapen i bästa barockstil. Omskriften lyder: GVSTAVUS ADOLPH DG SVECO GOTH WAN REX M P FINL … som taget från ett kopparöre.
Och som gammal kopparmyntsamlare blir man ju närmast lyrisk när man, bl.a. tack vare sveakronorna, kan attribuera medaljen till myntgravören Petter Michelsson, verksam från 1628 och framåt – på flera olika myntorter. – Kan det bli bättre än så?

Bildmontaget ovan talar väl egentligen för sig själv, men för att förtydliga lite kan man väl ändå nämna att Michelsson har använt en identisk puns till sveakronorna 1628-31 (och en annan 1638-41), samt att lejonen med sin typiska ”dubbelsvans”, vasarna, dekorationerna, voluterna etc. har många gemensamma stildrag för Michelsson.

Speciellt tydlig är likheten mellan voluterna på 1631 års medalj och 1641 års 4 mark … som för övrigt har samma åtsida som den berömda riksdalern 1642-M (med Mickelssons signatur under Frälsaren).

Just detta år (1642) skriver gravören (Isensnidaren)  Petter Michelsson ett klagobrev till regeringen där han beklagar sig över att myntmästaren i Stockholm, Anthony Grooth d.y. (1641-45), ville försätta honom ur tjänst och istället anställa en billigare kraft. I brevet säger sig Michelsson ha varit i rikets tjänst som gravör vid såväl koppar- som silvermyntverk i 14 års tid – d.v.s. från 1628. Han poängterar också att han är ”den ende infödde svensk” som lärt sig detta yrke.

GNF firar 70-årsjubileum!

I måndags gästades Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) av svensk numismatiks nestor, Lars O. Lagerqvist, som pratade om Nobelmedaljer. Och till hösten, närmare bestämt den 28 november, firar föreningen sitt 70-årsjubileum – med middag och allt!

Göteborgs Numismatiska Förening bildades ursprungligen 1943 under namnet Svenska Numismatiska Föreningen, Göteborgsavdelningen och  bestod i början av cirka ett 20-tal medlemmar som träffades en gång i månaden  i all enkelhet. Man bytte mynt med varandra och höll små föredrag och hade  mindre auktioner där objekt såldes till våra medlemmar. Sedermera bildades Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) som en helt  fristående förening och under senare år har föreningens medlemsantal varierat  mellan 175-200 personer i huvudsak bosatta i Göteborg och västsverige.

Men redan nu i september-oktober vankas det spännande numismatiska föredrag med göteborgska förtecken. Den 25 september håller nämligen Theodor Hassel ett föredrag i klubblokalen med titeln; ”Myntningen i Färjenäs under 1609-11” (d.v.s. Karl IX:s Göteborg på Hisingen) … och den några veckor senare får ännu fler ta del av detta, under ”Myntets dag” på Göteborgs  Stadsmuseum den 12 oktober 2013.

Kanske får vi då veta lite mer om de mycket sällsynta mynten på bilden ovan …?   🙂

  • Karl IX:s Göteborg. 2 öre 1609. Silver 1,76 gram. Typ I. SM -.
  • Karl IX:s Göteborg. 6 mark 1610. Guld 1,84 gram. Typmynt. SM 16.
  • Karl IX:s Göteborg. 36 daler (144 mark) 1610. Guld 44,74 gram. SM 75b.

Mynträkning: 1 svensk daler = 4 mark = 32 öre. Kurs: 1 riksdaler = 1½ daler = 6 mark.
Räkneenheter: 1 gross = 12 dussin = 144 stycken.

Mårdskinn, Kuna och Euro?

Idag skriver vi måndagen den 1 juli 2013. Halva året har passerat – och halva återstår. Europeiska Unionen (EU) har idag fått en ny medlem; Kroatiendet hästskoformade landet mellan Ungern och Italien, som även gränsar till Slovenien, Montenegro, Serbien och Bosnien-Hercegovina. Dick Harrisson passar på att uppmärksamma detta på sin blogg idag, med inlägget ”Kungariket Kroatien på medeltiden”, där han bl.a. skriver:

– Det kroatiska riket, som tidvis också omfattade betydande delar av Bosnien, saknade en stark centralmakt. Vissa områden erhöll stort självstyre under furstar med titeln ban. Det största hotet mot Kroatien utgjordes emellertid av den växande ungerska stormakten, som i början av 1100-talet erövrade riket och förenade det med Ungern i en personalunion. Kungen styrde genom baner som vicekungar, och den kroatiska adeln kunde bevara sin starka ställning.

Så varför inte ta tillfället i akt och visa ett litet mynt från denna tid?

KROATIEN. Landskapet Slavonien.
Ban (vicekung) Mikac Mihaljevic Prodavic (1325-43) under kung
Karl I Robert av Ungern (1301-42).
AR-Denar (även banovac, banski denar eller banica), slagen 1330-40. Okänd myntort (Osijek?). Silver Ø 15 mm. Vikt 0,97 gram. Åtsidan: + MONETA REGIS P SCLAVONIA, en springande mård mellan en krona ovan, samt en månskära med stjärna nedan. Frånsidan: Ett stort patriarkalkors med fundament, flankerat av två fåglar, två krönta kungar samt bokstäverna R (bakvänt) och M (= REX MIKAC).

Mården på dessa silvermynt (”banovacer / banski-denarer”) har sitt ursprung i att man under romartiden betalade skatter med mårdpälsar i den romerska provinsen Pannonien – vars största delar idag återfinns i Ungern och Slavonien. Mård heter kuna på kroatiska – och 1994 ersatte man dinaren med kunan som landets valuta. Så historien har gått från primitiva (premonetära) betalningsmedel i form av pälsverk till romerska skattmasar, via klingande silvermynt med mård-motiv på … till egen valuta med samma namn (kuna) … och kanske? … någon gång efter år 2019 till euro? … om den finns kvar då …?  😉

Myntmotivet är intressant även ur ett svenskt perspektiv. Medeltidssamlarna känner säkert igen flera ikonografiska detaljer som; patriarkalkors, fyrfotadjur, krönt kung, fågel, krona samt månskära & stjärna. Alla dessa detaljer återfinns nämligen på diverse Lödöse-mynt från perioden ca 1150-1250 (se ovan). Förklaringen till detta är förmodligen att symbolerna är allmänna – och religiöst / heraldiskt betingade.

Krona eller Klave …?

I tisdags skrev jag några rader om jubileums-tvåkronan 1921 (eller kanske snarare en väldigt speciell sådan). Hur som helst är den, jämte den från 1932, ett par bra exempel på att åtsida och frånsida (avers och revers, framsida och baksida) … krona eller klave? … inte alltid är så lätta att fastställa. Man kan ju tycka att KUNGEN borde vara framsida och SKÖLDEN baksida – vilket det också skulle vara … om vi hade singlat slant! Men i numismatiska sammanhang finns det faktiskt rangordnade regler för vad som skall betraktas som åtsida på ett mynt:

  1. Myntherrens bild
  2. Myntherrens namn
  3. Myntherrens initialer
  4. Myntherrens vapen eller vapensköld
  5. Myntherrens valspråk
  6. Kunglig krona eller symbol för regenten
  7. Riksvapnet (stora eller lilla)

Allt detta går att läsa i Bertel Tingströms oumbärliga bok ”Svensk Numismatisk Uppslagsbok” (utgiven i flera upplagor). Och eftersom kung Gustaf V är myntherren bakom tvåkronorna 1921 och 1932 (och inte Gustav Vasa resp. Gustav II Adolf), så kan dessa båda mynt kanske tyckas vara ”lite bakvända” – ur numismatisk synvinkel. Det tyckte man t.o.m. i den kungliga kungörelsen, då dessa mynt utkom. För där angav man faktiskt kungabilderna som åtsidor – tvärt emot numismatikens regler.

Om detta berodde på att författarna av kungörelsen kände sig mer förtrogna med spel och dobbel (se förordning ovan t.v.) och det gamla fina spelet krona eller klave … än med numismatiken … är dock mer än jag vet.

På det nytagna fotografiet ovan har jag dukat upp lite grejer som har med företeelsen singla slant att göra. I botten har jag lagt Monica Golabiewski Lannbys (MGL:s) alldeles fantastiska bok Pengar i folkmun – och mynt i seder, bruk och poesi”, utgiven år 2000.  – Till och med svärmor blev glad över denna julklapp!  ;o)
Den stora ”trägrejen” är en s.k. KLAVE (eller kreatursklave) som ju i högsta grad har formen av en vapensköld … något som tillsammans med en KRONA förekommer på mynt alltifrån medeltiden och framåt – t.ex. på Sturemarker.

Enligt MGL finns uttrycket ”krona eller klafwe” först nedtecknat 1769 … med spelet är sannolikt mycket äldre än så. Romarna kallade det för ”navia aut caput” (= skepp eller huvud), vilket förmodligen syftar på de stora kopparslantarna med Janushuvud på åtsida och en skeppsstäv på frånsidan. I England heter det ”cross and pile” och i USA ”heads or tails” – jämför exv. med silverdollarna ovan … och den lite mer vågade varianten som jag diskret placerat i klavens mitt. ;o)

Högst upp i mitten av bilden ligger en 1 Skilling Banco från Karl XIV Johan. Av bilden att döma är det ju inget konstigt med den … det är bara det att just denna är en s.k. ”taskspelarpeng” – med kungens bild på båda sidor! Ett hemmabygge tillverkat av två nedslipade och ihoplödda mynt. Falskspelaren har naturligtvis haft ytterligare en dylik, men med frånsidan på båda sidor. Och på så sätt har han alltid vunnit i singla slant, genom att välja mynt i samma stund som motspelaren valt … krona eller klave …?

Pontifex Maximus = Påven?

I måndags nåddes vi av den överraskande nyheten att påven Benedictus XVI beslutat abdikera (avsluta sitt pontifikat – sin ämbetstid), något som inte hänt på närmare 600 år. Idag skriver Dick Harrison om titeln Pontifex Maximus … som återfinns både på romerska mynt (då ofta som P. M.) och på mynt från Vatikanstaten. Så därför tänkte jag idag helt enkelt visa några gamla mynt från Vatikanstaten.

Vatikanstaten. Pius V (1566-1572). AR-Giulio U.år, slagen i Ancona. Silver Ø 28 mm, 2,86 gram.
Åtsida: PIVS V PO-NT MAX, Mitra och korslagda nycklar ovanför utsmyckad oval vapensköld med tre balkar. Frånsida: S PETRVS ANCONA, S:t Petrus stående framåtvänd, hållande nyckel och evangeliebok.

Vatikanstaten. Urban VIII, Barberini (1623-1644). AR-Testone 1631, slagen i Rom. Silver Ø 30 mm, 9,05 gram. Åtsida: VRBAN VIII – PON. M. A. VIII (år 8), Mitra och korslagda nycklar ovanför utsmyckad vapensköld med tre bin. Frånsida: AVCTAAD METAVRVM DITIONE, i exergen ROMA, Roma sittande åt höger hållande Peterskyrkan (Basilica di San Pietro in Vaticano) och spjut.

Vatikanstaten. Urban VIII (1623-1644). AR-Barberino 1632, slagen i Avignon. Silver Ø 24-28 mm, 2,75 gram. Åtsida: VRBANVS VIII – PONT. M. 1632, Mitra och korslagda nycklar ovanför utsmyckad vapensköld med tre bin.
Frånsida: S. PETRVS – AVENIO, Midjebild av S:t Petrus med nyckel och evangeliebok, ovanför vapensköld.

Vatikanstaten. Urban VIII, Barberini (1623-1644). AR-Grosso 1641. Silver Ø 20-21 mm, 1,29 g. Åtsida: VRBAN VIII – PONT. M. A. XVIII (år 18), Mitra och korslagda nycklar ovanför utsmyckad vapensköld med tre bin.
Frånsida: EGO SVM VIA VERITAS ET VITA (= Jag är vägen sanningen och livet), Frälsarens vänstervända axelbild.

Vatikanstaten. Urban VIII (1623-1644). AR-Halv Grosso 1632.
Silver Ø 14 mm, 0.88 gram.
Åtsida: VRBAN – VIII P. M., Mitra och korslagda nycklar ovanför utsmyckad vapensköld med tre bin. Frånsida: S. PETRVS A ROM, i exergen 1632, S:t Petrus stående.

Önskar du förvärva något av mynten är det bara att maila mig (e-postadressen finns i högerspalten). Avslutar med att visa några moderna turistsouvenirer (medaljer) också.

Samefolkets dag

Idag firar samerna sin nationaldag, eller ”Samefolkets dag”, som det egentligen bör heta på svenska. Detta firande startade 1993 och högtidligthåller det första samiska landsmötet i norska Trondheim, den 6 februari 1917.

Konstmedaljen till höger visar på åtsidan en same, tecknad av Einar ”Lappmarksdoktorn” Wallquist (1896-1985), och på frånsidan en kartbild av norra Sverige med Lappland, Västerbotten, Jämtland, Ångermanland, Härjedalen och Medelpad – markerade med vapensköldar. Omskriften lyder: NORRLANDS NATION 1827-1977 (ett 150-årsjubileum alltså). Medaljen är utgiven av Svenska Medaljgillet 1977 och detta exemplar är märkt nr 5 (av 500 ex.).

Lite mera om läkaren, författaren, museimannen och konstnären Einar Wallquist finns att läsa exv. på Silvermuseet.se och lyssna till på Sveriges Radio.se …

Nytt nummer av SNT

Idag landade ett nytt nummer av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 1-2013) i brevlådan. – Alltid lika trevligt med lite myntläsning! Detta nummer innehåler bl.a. en artikel med titeln ”Nytt från falskmyntarverkstaden i Suceava (Suczawa)” … översatt från tyska av Lars O. Lagerqvist. Denna industriella falskmyntning har som hastigast omnämnts i en kommentar på detta blogginlägg här på Myntbloggen. Nu fick man lära sig att den skedde under dryga 20 år (1662-1683) och omfattande 10 miljoner mynt!

Ian Wiséhn skriver om ”Märken för lojala, troende och patriotiska” och Ingemar Svensson (ett föredrags-referat) om ”1-ören från Karl IX:s tid”. Gemensamt för dessa (s. 7-8 resp. s. 20) är att man blandat ihop Göta lejon (folkungavapnet) och Göteborgs vapen. Så för att även stockholmarna ;o) skall få det rätt nästa gång, bjuder jag på en illustrativ bild, som ju brukar säga mer än tusen ord. Göteborgs vapen till vänster och götalejon till höger.

En annan bloggkollega har skrivit ett frejdigt auktionsreferat från MISAB 7 som gick av stapeln i början av september förra året. Även detta har avhandlats här på Myntbloggen i några inlägg från i höstas; MISAB vs Tradera och Arbogaklipping på Tradera.

Sist men inte minst har MGL (Monica Golabiewski Lannby) författat en läsvärd artikel med titeln ”Moder Svea och andra kvinnor på våra sedlar”. Ytterligare ett ämne som tangerats här på Myntbloggen alltså – i blogginlägget: ”Årets första namnsdagsbarn”. Som kompletterande upplysning kan nämnas att den mycket skicklige mynt- och medaljgravören Arvid Karlsteen (1647-1718) redan 1679 formgav två Karl XI-medaljer med Moder Svea på frånsidan; Hildebrand 76 och 79 (eller Stenström 38-39).

Avslutningsvis ett klokt citat från en bloggkollega:  – Att lägga ut en numismatisk bok i pdf-format på nätet tillgänglig för alla och en var är ett mycket bra initiativ.
Ett sätt att ytterligare sprida kunskapen om numismatik både innanför och utanför den begränsade krets som vi myntsamlare trots allt är. Påverkar digitalisering av mynt-böcker försäljningen negativt? Jag tror inte att så är fallet, kanske är det tvärtom.

– Kanske något för Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) att tänka på …? Maj-numret 2012 känns lite uttjatat vid det här laget ;o) och hemsidan skulle må väl av att uppdateras någon gång då och då.  – Internet är snabbt!  – Tänk på det!

Sveriges Tre Kronor

Det blev ryska silvermedaljer till ”småkronorna” idag. Guld till favoriterna USA efter 3-1 i tom kasse i slutmiuterna. Tycker jänkarna hade lite flax med (minst!) ett billigt mål. Sverige hängde med bra – så all heder åt Tre Kronors J20-lag. Och grattis till silvret!

Sveriges Tre Kronor (d.v.s. Lilla Riksvapnet) är äldre än hockeylaget. De förekommer redan på Magnus ladulås kontrasigill från år 1275 – då flankerande konungens folkungavapen (götasköld).

På mynten gör de tre kronorna sin debut under Magnus Erikssons tid – omkring år 1340, då ställda i ring (eller triangelformation) på penningarna och lite senare, ca 1370 under Albrekt av Mecklenburg, placerade ”två över en” (oftast lagda på ett kors) på den nyinförda ”högvalören” – örtugen.

Äran för att ha kombinerat ihop folkungavapnet och de tre kronorna i en fyrdelad sköld tillfaller Karl Knutsson Bonde som blev kung år 1448. Det s.k. Stora Riksvapnet var fött.
I den så kallade hjärtskölden (den lilla skölden i mitten) hamnade naturligtvis Bonde-ättens vapen … som sedan har bytts ut varje gång en ny ätt tillträtt tronen. Exv. Vasa-ätten 1521-1654 … eller dagens Bernadotter fr.o.m 1818.

På Karl IX:s praktmynt om 8 Mark 1608 (bilden t.h.) återfinns både Magnus Ladulås vapen från kontra-sigillet 1275 (jämför översta bilden) och den fyrdelade skölden med sveakronor och götalejon – d.v.s. Stora Riksvapnet.

Myntet är onekligen ”ett skarpt inlägg” i striden med Danmark om Sveriges urgamla rätt till trekronorsvapnet. Det har förmodligen ett samband med att Karl IX red sin Eriksgata (som siste kung enligt den gamla landslagen, d.v.s. efter kröningen) anno 1609. Frånsidans latinska inskription lyder i översättning: ”Kungariket Sveriges vapen från Magnus Ladulås tid, svearnas, götarnas konung, vilken regerade år 1277”.
Detta mycket vackra exemplar såldes för övrigt på Antikören auktion 11, 1992, nr 202.

Flera webbaserade artiklar i detta ämne har nyligen publicerats. Passar därför på att tipsa om följande: Dick Harrison, Kjell ”Gorgon” Holmberg och Lennart Castenhag.