Västsvensk penning …?

Har ni hämtat er från FriMynt, Valborg och 1:a maj? För egen del känns det nästan som man fått ”en överdos” av mynt och medaljer på sistone. – Men man tröttnar på trädgård och takläggning också  ;o) … så här kommer ett nytt blogginlägg …

I senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) har Olaus Magnus (1490-1557) ord från 1554 – Den urgamla härliga konungaborgen Aranäs i Västergötland – återanvänts som rubrik på en trevlig artikel av Monica ”MGL” Golabiewski Lannby … med underrubriken; – och två märkliga medeltida kungamynt.

De båda omskrivna och illustrerade mynten hittades vid utgrävningar i den medeltida stormansborgen Aranäs, sommaren 1999.
KMK:s dåvarande chef, Henrik Klackenberg, föreslog i den arkeologiska undersöknings-rapporten att mynten var norska 1/4-penningar från tiden 1280-1320. – Utgivna av Erik eller Håkon Magnusson. Senare har professor Kenneth Jonsson uppmärksammat mynten i NNÅ 2000-2002, där han kom fram till i stort sett samma datering, men istället föreslog änkehertiginnan Ingeborg Håkansdotter (framlidne hertig Eriks gemål) som ”myntherre” och Varberg som myntort – ca 1319-1324.

Mycket intressanta – och för mig helt nya – uppgifter som genast föranledde mig att återigen plocka fram min låda med obestämda mynt och medaljer. Efter en del letande fann jag så den lilla slant som jag spontant tyckte mig känna igen i MGL:s artikel (se bild 2).

Motiv, diameter och vikt är i stort desamma som Aranäs-mynten i artikeln (Ø 12 mm, 0,36 gram resp. 0,31 gram). Min lilla penning mäter Ø 12 mm och väger 0,44 gram.
Mitt exemplar har emellertid en något varierande frånsida – med dubbellinjigt kors samt fembladiga rosor i korsvinklarna istället för tre punkter i vardera, som Aranäs-fynden.

Så tack vare MGL:s publicering i SNT kunde ännu ett frågetecken börja rätas ut och jag fick en ledtråd till lösning på ett av mina okända mynt. – Förmodligen västsvenskt (alternativt norskt?) – och inte alls baltiskt, som jag trodde. Både kul och spännande!
För mig steg denna obetydliga lilla slant betydligt i ”värde” efter detta.  – Tackarrrrr!  ;o)

Förhoppningsvis vet Myntbloggens läsekrets mera om detta och kan komplettera våra kunskaper med de senaste rönen inom medeltidsnumismatikens svåra område …?

Norsk tidningsanka

Igår läste jag om ett sensationellt guldmyntfynd i Norge. Man vill ju vara aktuell och därför ingår numismatiskt nyhetssurfande i de dagliga rutinerna. Min första lite skeptiska reaktion efter att ha läst artikeln i Haugesunds Avis, var att …

– Jaha, och vad är det som säger att den där inte är ”planterad” då? Justinianus I:s (527-565 e.Kr.) bysantinska solidi (singularis: solidus) är bland de allra vanligaste på samlarmarknaden … men i de skandinaviska fynden dominerar nog ändå de senromerska dito.

Idag läser jag i min norske kollegas blogg att  ”Gullmyntfunn er bare bløff”.

Ett ”planterat” mynt som såldes på Stack’s Coin Galleries (sedan 2011 Stack’s Bowers Galleries) auktion den 18 augusti 2009, nr 4382 ($250). Arkeologerna hade alltså blivit grundlurade. Något som förmodligen inte skedde för första gången. I åtta fall av tio har arkeologer nämligen inte större numismatiska kunskaper än att ”runda mynt är runda”. Så att tillfråga en arkeolog om mynt är precis lika dumt som att fråga en numismatiker om arkeologi.

Kjetil Kvist på Numisma Mynthandel i Oslo (som även driver sajten och bloggen Gullmedalje.no) delar också med sig några visdomsord på vägen:

– ”I myntbransjen sier vi ofte at dersom noe er for godt til å være sant, så er det antagelig ikke sant”.  

– ”Neste gang: Kontakt en numismatiker 😉 Han vet antagelig hvor du skal lete etter informasjon”.

Kloka ord! Bra slutledningsförmåga och snabb sökinsats. Lysande problemlösning i internets anda. Hade arkeologer i allmänhet haft en bättre och mindre fördomsfull relation till numismatiker och mynthandlare hade detta aldrig hänt. Nu fick man en välförtjänt ”knäpp på näsan” istället. – Dumstrut på!  ;o)

Ytterligare läsning om detta hittar den intresserade på: Karmsund Avis, Aftenposten, Haugesunds Avis, Karmøytt och NRK Rogaland.

Går det så går det …?

Världens genom tiderna vackraste (och mest förfalskade) antika mynt till salu på Tradera!? Utropspris: 120.000 kr.  – Vad skall man tro om det?

Till höger två olika genuina exemplar av staden Syrakusas berömda dekadrachmer, signerade av de båda mästergravörerna Kimon (signerad på nedersta delfinen) respektive Euainetos (signerad under nedersta delfinen). Två skönheter – var och en på sitt sätt. Vilken konstnärlig stil man tycker bäst om är naturligtvis en smaksak, men Kimons arbeten värderas generellt högre. Exemplaret till vänster såldes nyligen på Numismatica Ars Classica (NAC) i Zürich för CHF 170.000 +18% provision +8% moms = drygt 1,6 miljoner SEK.

Signerade exemplar av dessa fantastiska mynt är betydligt dyrbarare än osignerade. Kimons arbeten kan dels ha en partiell mikrosignatur vid åtsidana avskrärningslinje, dels en s.k. ”full signatur” på frånsidans nedersta delfin. Samma firma som sålde myntet ovan sålde tidigare i år ett osignerat exemplar, tillskrivet Euainetos, slaget med ”trött åtsidesstamp” (f.ö. en vanlig defekt på dessa mynt) för mera överkomliga CHF 8.000.

Men Tradera-exemplaret då?  – Tja, det blir nog ganska svårt att övertyga någon om det rör sig om ett äkta mynt. Ingen proveniens. Okänd säljare som tidigare försökt sälja moderna tjeckiska kopior (även S-märkta repliker) av gravören Petr Sousek med webbplatsen AntiquaNova.com (som f.ö. jobbar i samma stil som den mer skygge, men berömde, bulgariske föregångaren Slavey Petrov alias ”The Nightingale”). Säljarens bilder visar dessutom ett ”mynt” som har allt annat än tidstypisk rand/kant – långt ifrån originalens oregelbundna plantsar och karakteristiska kantsprickor (dessa mynt slogs i upphettat tillstånd och har därför mer eller mindre ”sprucken rand”). Hade hoppats hitta en identisk kopia, men p.g.a. det enorma antalet förfalskningar av denna typ har jag (ännu) inte lyckats.

Från framtiden till KMK

Idag inleddes fjärde veckan på jobbet för Kungliga Myntkabinettets nya chef, Eva Ramberg. Hon tillträdde tjänsten den 1 oktober 2012 och ersatte då Ian Wiséhn som styrt KMK sedan 1998. Eva Ramberg kommer från Dalarna och har närmast varit chef för Framtidsmuseet i Borlänge. Dessförinnan har hon jobbat som konservator.

– Jag ser fram emot att arbeta med frågor som rör både den utåtriktade verksamheten samt föremål och bevarande. KMK är ett väldigt fint museum med unik specialistkompetens. Jag hoppas kunna förvalta det som är uppbyggt och samtidigt vara drivande i en positiv utveckling, säger Eva Ramberg.

Det skall bli väldigt spännande att följa KMK:s utveckling framöver. Nytt blod och nya idéer är självfallet mycket viktigt för att verksamheten inte skall gå i stå. Nivån, och även omfattningen, av det KMK av idag presenterar på webben är t.ex. alldeles för dåligt. Det fantastiska material som den nationella myntsamlingen innehåller förtjänar faktiskt betydligt bättre än så här. Man måste kunna nå ut till många fler – och det gör man via internet!  – Vilken man borde insett för länge sedan. Uppsala Universitets Myntkabinett är t.ex. (sedan länge!) ett föredöme vad gäller att fotografera och publicera sina samlingar. Här har KMK mycket att lära.

På Myntkabinettets sida om ”Sveriges Mynt” kan man bl.a. läsa rena faktafel, som exv. De första kopparmynten präglades i Nyköping år 1624 *, men även en del annat som inte är speciellt välformulerat (år 1066 präglades t.ex. inga mynt alls i Sverige).
*  Nix!  Det skedde i Säter i Dalarna under myntmästaren Gillis Coyet d.y. De första kopparmynt i Nyköping tillkom året därpå under ledning av myntmästaren Hans Kroll.

Men när vi nu fått en ”dalkulla” som ny chef för KMK kommer det säker inte dröja länge förrän dylika fadäser plockas bort och ersätts av korrekta fakta, intresseväckande artiklar och mynt- och medaljbilder i massor!  – Varför inte starta en blogg!?  ;o))

Dekadrachm för 21,7 mille!

Den sicilianska dekadrachmen som jag bloggade om igår, såldes för 2,3 miljoner CHF (= 17 miljoner SEK), vilket med tillägg för köparprovision (18%) och moms (8%) betyder drygt 21,7 miljoner SEK (enligt Forex kurs).  – Inte så illa för ”tio drakar”… ;o)

Detta är förmodligen rekord för ett silvermynt från antiken. Guldmynt har dock klubbats för högre priser tidigare. Hur som helst hittade jag lite annat när jag faktasökte igår. Bilden här till höger visar ett av de bästa kända exemplaren av denna mynttyp. Det finns att bese på museum i München för övrigt. Ytterligare ett exemplar finns på British Museum i London och är stampidentiskt med ovanstående på åtsidan, men inte på frånsidan. Se bild nedan.

Exemplaret som såldes i Zürich igår är stampidentiskt med båda dessa åtsidor – och ev. frånsidan på British Museums exemplar? Det finns alltså knappast någon anledning att ifrågasätta äktheten på dessa tre mynt … MEN det kanske det gör beträffande andra exemplar?

Som med alla värdefulla saker förekommer det naturligtvis förfalskningar och kopior även av detta klassiska mynt. De flesta är av en kvalitet som de allra flesta samlare av antika mynt snabbt avslöjar. Oftast är de (ganska klumpigt) gjutna ibland efter Becker.

Ett undantag är möjligen kopior / förfalskningar av den kände tyske förfalskaren Carl Willhelm Becker (1772-1837). Han tillverkade många väldigt skickligt gjorda (präglade) kopior av antika mynt. På bilden här till höger en sådan kopia präglad i vitmetall. Den är nästan ”lite för bra”.

I samband med den  stora myntmässan i New York (som jag faktiskt varit med och ställt ut på en gång i tiden) i år, arrangerades i vanlig ordning även en del myntauktioner. En av dessa hölls gemensamt av firmorna Classical Numismatic Group och Nomos AG.

Denna auktionen stolthet var dekadrachmen från Akragas som hade fått ett utrop på 2,5 miljoner USD och förväntades sätta prisrekord. Men så blev det inte alls. Istället dök det upp myndighets-personer från stadens rättsväsende som helt sonika beslagtog myntet (tillsammans med ett annat antikt grekiskt mynt) och arresterade ägaren, Dr. Arnold Peter Weiss. Man hade fått in en anmälan med påståenden om att mynten skulle vara rovgrävda i Italien.

Det hela tog dock en oväntad vändning när experter förklarade att denna dekadrachm var en modern förfalskning! Nu har inte alla bevis lagts på bordet – ännu … men det verkar nog som en mycket skicklig falskmyntare lurat både samlare, arkeologer och auktionsarrangörer. ;o)

P.S.  Att slutet av detta inlägg inte kom med igår berodde på en strejkande server.

Klassisk skönhet

Idag skriver SvD Näringsliv – ”Greklands nuvarande valuta euron är i kris. För gamla antika grekiska mynt verkar värdet däremot rekordhögt. Just nu säljs ett extremt ovanligt silvermynt på auktion för 12 miljoner kronor”.

Myntet ifråga är en dekadrachm (d.v.s. en 10 drachm) präglad i staden Akragas på Sicilien omkring 409-406 f.Kr. för att fira stadens hjälte, Exainetos, som segrade vid de Olympiska Spelen år 412 f.Kr. Sådana segrar var naturligtvis en källa till stor lokal stolthet. Grekiska kolonister började faktiskt grunda städer på ön Sicilien så tidigt som på 700-talet f.Kr. Städer som Syrakusa och Akragas producerat några av de absolut vackraste grekiska mynt som någonsin gjorts. Klassiska skönheter och riktiga mästerverk.

Solguden Helios visas på åtsidan, där han drar fram med sitt fyrspann mellan himmeln (symboliserat av en örn) och havet (symboliserat av en krabba). Den grekiska inskriptionen lyder ”AKRAGAS”. Frånsidan visar två örnar som festar på en hare som ligger på toppen av en klippa. En av örnarna äter, den andra höjer huvudet för att svälja. Gräshoppan till höger är enligt British Museum sannolikt ett kontrollmärke.

Detta fantastiska praktmynt är just nu till salu på auktion nr 66 (lot #6) i regi av firma Numismatica Ars Classica (NAC) i Zürich. Utropet är satt till facila CHF 1.750.000, d.v.s. drygt 13 miljoner svenska kronor. På detta tillkommer dessutom 18% köpar-provision + 8% moms … och då är vi uppe i dryga 16,5 miljoner SEKiner.

Guldmyntfynd i Gräfsnäs!

Som du kanske har märkt har bloggandet denna vecka haft ett tema – eller åtminstone en röd tråd. Det har handlat om Alingsås. Men hav förtröstan, nästa vecka blir det sannolikt något helt annat . . .  ;o)

Tänkte ”toppa” alingsåsveckan med att berätta lite om det sensationella guldmyntfyndet som gjorders i Gräfsnäs Slottsruin vid utgrävningarna där på 1930-talet. Då fann man nämligen en Vallonsk guldpeng i valören ”Double soverain d’or”, präglad i staden Tournai i Flandern (i nuvarande Belgien) år 1613 under Albert & Isabella av Spanska Nederländerna (1598-1621). Detta är ett stort och pampigt guldmynt med en diameter av omkring Ø 41 mm och en vikt på drygt 11 gram – d.v.s. gott och väl över tre dukater … eller omkring 6½ riksdaler!

Myntets åtsida visar Albert (Albrekt) VII av Österrike och Isabella Clara Eugenia av Spanien sittande på en gemensam tron. Och på frånsidan en krönt vapensköld omsluten av en ordenskedja (Gyllene skinnets orden). Mynttypen slogs på fem olika myntorter (i tre provinser) åren 1612-1621. I provinsen Brabant fanns tre myntorter; Bryssel (Ängel), Antverpen (Hand) och Maastricht (Stjärna). Flandern hade myntortsmärke Lilja och Tournai hade ett Torn – sist i åtsidans omskrift.

I N. L. Rasmussons (1904-1973) fynd-rapport beskrivs  myntet så här: 
Guldmynt, Spanska Nederländerna, Tourney. Albert och Isabella, Tourney. Double soverain d’or 1613. Myntet funnet i raslager på botten i rum E. Det låg ungefär i rummets mitt, strax söder om dörröppningen till rum F. Omedelbart ovanpå stenläggningen i portgången (rum E; västra halvan av portgången). Ovanför stenläggningen hade vid en senare omändring av slottets norra del inlagts ett plankgolv, vilande på längsgående bjälkar. En av bjälkarna, som uppburit det nämnda plankgolvet, fanns ännu kvar i läge. Guldmyntet har i fyndförteckningen n:r 179.

Fyndet finns i korthet omnämnt i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1937.

Enligt Wadbring togs slottet 1613 över av Johan Casimir Lewenhaup (1583-1634) efter att Sten Axelsson Leijon-hufvud flytt till Eliass! Efter att Christian IV intagit Älvsborg 1612, slöts freden i Knäred med det jättelika skadeståndet på 1 miljon riksdaler. Man undrar om Johan Casimir medvetet ”planterade” en lyckopeng för fredens bevarande – eller om någon helt enkelt tappade bort klenoden? Några år senare fick man för övrigt celebert besök på Gräfsnäs Slott, då självaste kungen, den blott 24-årige Gustav II Adolf … och troligtvis också hans ständige följeslagre Axel Oxenstierna … kom på visit.

Att räkna med pengar

Idag använder många miniräknare, men hur bar man sig åt exempelvis på 1500-talet? Kunde man addera, subtrahera, multiplicera och dividera stora tal även då?
– Ja visst kunde man det! Man hade ju räknepenningar och abacus / abakus d.v.s. ett räknebräde – föregångaren till kulramen och räknesnurror typ Original-Odhner).

En räknepenning är varken ett mynt eller en medalj och anger inte något visst värde som t.ex. en pollett. Den är endast en präglad myntliknande metallbit och ett tekniskt hjälpmedel vid s.k. ”räkning på linje”.

Så skriver Gunnar Holst i inledningen av sin skrift: Räknepenningar – Ursprung, användning, utförande, Numismatiska Litteratur-sällskapet i Göteborg 1975. I denna trevliga lilla publikation får vi bl.a. lära oss hur man med hjälp av räknepenningar och bräde kunde utföra ganska komplicerade matematiska uträkningar – exv. vid affärstransaktioner. Bilden ovan visar en anonym räknepenning (s.k. skolräknepenning) tillskriven Hans Krauwinckel d.ä. (mästare 1562, död 1586) präglad i s.k. fickvalsverk i Nürnberg i Tyskland. Till höger en illustration (träsnitt) från boken Jacob Köbel’s Arithmetic, tryckt i Augsburg 1514.

Vid utgrävningarna i och kring Gräfsnäs slottsruin på 1930-talet hittade man bl.a. en räknepenning som numismatikern och musei-mannen Nils Ludvig Rasmusson (1904-1973) beskrev så här:
”Räknepeng av brons. Från Nürnberg. På ena sidan präglingen: Pallas, Iuno, Venus. På andra sidan: Pax et Foel Temp. Årtal 1589. N:r 876 i fyndförteckningen. Pengen hittad i ruta d 8. Den låg på stenkanten, strax söder om norra ekonomibyggnadens södra grundmur. Pengen låg 56 cm under nollpunkten”.

Myntfynden från Gräfsnäs finns dels magasinerade på Kungliga Myntkabinettet i Stockholm och dels på Vänersborgs Museum. Dessvärre har man lyckats slarva bort nämnda räknepenning, så det enda som finns kvar är Rasmussons anteckningar. Men eftersom jag tyckte att vi borde ha en dylik att visa upp här i Gräfsnäs, sökte jag ”med ljus och lyckta” i drygt ett års tid efter denna lilla slant … som jag till slut lyckades hitta och förvärva i Frankrike!  – Internet är fantastiskt!  ;o)

De tre gracerna på penningen är hämtade från den romerska mytologin; VENUS, som vid fötterna har en lite Amor med pilbåge, MINERVA (Pallas Athena) avbildas med spjut och sköld, medan JUNO framhävs med påfågel och gökspira. Frånsidans(?) omskrift lyder PAX ET FOEL[ICITAS] TEMP[ORUM], samt årtalet med romerska siffror MDLXXXIX = 1589 … vilket så vitt jag förstår betyder något i stil med: Fredens och lyckans tid”. Motivet är ett handslag framför en caduceus (Kaducé, Merkurisstav – symbol för fred och handel) mellan två ymnighetshorn.

Räknepenningen med de tre gudinnorna är präglad av Hans Krauwinckel d.y. i s.k. fickvalsverk i Nürnberg 1589. Han var brorson till den äldre Hans Krauwinckel och blev mästare efter dennes död 1586. ”Hans II” var en av de mest produktiva tillverkarna av räknepenningar i Nürnberg och hade filialer både i Paris och Amsterdam. Just denna räknepeng kan faktiskt var tillverkad för den franska marknaden. Fransk litteratur listar den under Lorraine (Lothringen i nordöstra Frankrike på gränsen till Tyskland).

Det vore kul att forska vidare, dels för att bättre förstå symboliken och sammanhanget och dels för att försöka klura ut hur en dylik hamnat vid Gräfsnäs slott? Kan månne ”Grev Ebba” (Ebba Månsdotter Lilliehöök af Kolbäck) eller någon av sönerna Axel Stensson, Leijonhufvud (1554-1619) eller Mauritz Stensson, Leijonhufvud (1559-1607) varit inblandad? Alla hade de kontakter i norra Tyskland.  – Eller är det kanske någon långväga handelsman som råkat tappa bort sin ”jeton” eller ”rechenpfennig”…?

Harrison potentiell myntsamlare?

HaHa, nämen dra på trissor! Nu börjar jag nästan tro att Harrison läser Mynt-bloggen!?  – Eller har han kanske ett latent numismatiskt intresse? ;o)  Med risk för att verka tjatig får jag återigen hänvisa till Dick Harrisons Historieblogg på SvD. Idag bloggar Dick nämligen under titeln: ”Hade Birger jarl egen myntprägling?” … och då bara måste man ju anknyta till detta.

Först och främst: Jarlen Birger Magnusson lät slå mynt i Lödöse ca 1250-66. Man har i Lödöse hittat myntningsunderlag av läder till flera olika brakteater med bokstaven B. Och dessa tillskrivs Birger. Att man slog olika antal penningar på marken i Götaland (384), Svealand (192) och på Gotland (288, d.v.s. mitt emellan 192 och 384 – från ca 1200 fram till 1361 då ön blev dansk) är egentligen inte så mycket konstigare än att Danmarks, Norges och Sveriges ”kronor” har olika kurs gentemot varandra. – Något man naturligtvis måste tänka på när man åker till Danmark och handlar pilsner. ;o)  Och att man på den tiden inte hade några problem med att godta även utländska myntslag, är inte märkligare än att vi idag kan betala med exv. euro i många svenska affärer – trots att vi fortfarande har kronor (men inte ören).

Att slå mynt var ett s.k. regalie – en många gånger lukrativ och lönsam verksamhet, eftersom själva silvervärdet i mynten kan antas ha varit lägre, eller betydligt lägre, än ”den pålydda nominalen” (det fanns endast penningar). Kungarna försökte givetvis hävda detta regalie och skaffa sig monopol på myntningen, vilket i monetariseringens vagga, inte alltid lyckades. Man kan nog vara ganska säker på att både Olof Skötkonung, Anund Jakob och Knut Eriksson hade en del problem med falskmyntare. – Och kanske också med att förklara varför endast kungen fick tjäna pengar på myntning? Den fina förtjänst som den legitime myntherren kunde göra, kunde självfallet även den ljusskygge förfalskaren exploatera.

I Sverige präglas de första s.k. brakteaterna (små tunna, ensidiga mynt) i Lödöse (Göteborgs föregångare) omkring år 1150. Brakteat betyder ”tunn plåt” och detta myntslag hade bl.a. den fördelen att man bara behöver en tredjedel så stor präglingskraft gentemot tvåsidiga mynt (där metallen inte bara ”bockas”, utan ”flyter”). Brakteater slogs med endast en stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly. Ungefär hur det gick till kan du se på detta klipp från Medeltidsdagarna i Bierka by, som arrangeras årligen i Gräfsnäs slottspark:

Knut Eriksson och Birger Brosa skrev ett handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck någon gång åren 1174-1180 (omnämnt av Birger Jarl 1252). Och några år senare, 1185, skrevs ett annat avtalet med kung Henrik II av England – bland annat om befrämjad handel på Lödöse. Det är inte omöjligt, utan högst troligt, att vi kan se spår av detta bland de tidiga Lödöse-mynten. Typen med ”stolt spatserande lejon” är nämligen tagen från Henrik Lejonets större brakteater och typen ”krönt framvänt huvud” efter åtsidan på Henrik II:s tvåsidiga penningar. Traditionen har dock velat kasta om kronologin för dessa båda mynt … delvis för att man inte tagit hänsyn till potentiella förfalskningar i sitt dateringsunderlag och delvis för att det en gång skrivna har en tendens att kopieras i led efter led – utan att någon ifrågasätter eller ”tänker själv”.

Och så måste vi ju få in lite medaljer i detta också. Därför plockade jag fram Rune Ekres & Co utmärkta bok ”Lödösefynd – ting från en medeltids-stad” och dekorerade denna med lite Birger Jarl-medaljer o.dyl. De guldiga är från Hedlingers regentlängd (påbörjad 1734) och avbildar Knut Eriksson, Valdemar och Birger Jarl.  Den sistnämndes bild är vänstervänd p.g.a. att han inte var kung, utan jarl … något som kanske inte alla samlare gillade(?), för år 1817 gjorde Carl Enhörning en ny medalj i samma storlek (plus en över Axel Oxenstierna) – med högervänt porträtt. Ja, porträtt och porträtt förresten – det är naturligtvis mer eller mindre fria fantasier. Hur Birger Jarl egentligen såg ut har vi fått veta först på senare tid. Den stora blaffan till höger är Lea Ahlborns medalj (påbörjad 1854, färdig 1867), med bild av Fogelbergs staty över Birger Jarl på Riddarholmen. Det syns kanske inte så bra på denna bild, men ”gravösen” Lea har, av okänd anledning, missuppfattat Folkungavapnet på Birgers sköld och istället satt dit Mattias Kettilmundssons vapen.  – Ajaj, vilken fadäs! ;o)

Världens äldsta illustrerade myntbok?

Hade egentligen tänkt blogga lite om spelpenningar idag.  Detta p.g.a. att Julius Caesar denna dag år 55 f.Kr. för första gången landsteg i England … – Va!? – Vad har det med spelpenningar att göra? … och det faktum att jag, någonstans i röran (som kanske inte alltid är att betrakta som ”organiserad oordning”), skall ha en spelpenning med Julius Caesars bild på.  – Men den kan jag inte hitta just nu …

Så istället surfade jag in på Historiebloggen av och med Dick Harrison … och där skrivs det idag om ”Världens äldsta bok”.  – Vilket genast gav under-tecknad en assosiation till ”Världens äldsta illustrerade myntbok?” och de s.k. ”Jordan Lead Codices” (eller Jordanian Codex) som ”hittades” i Jordanien förra våren. Jag skrev redan i april 2011 om detta på Mynthandeln.com – och därför blir detta lite av ”en favorit i repris”.

Själv fick jag nys om dessa ”blytunga böcker” via en norsk blogg. Spännande läsning och länkar till ytterli-gare fördjupningar och illustrationer – bl.a. bloggaren Daniel i Washington State, USA. Och där fanns en bild med en detalj jag genast kände igen; den där kvadrigan (fyrspannet) uppe i vänstra hörnet har jag nämligen sett förut! Och jag visste genast var! – På en mycket vanligt förekommande turistkopia av ett antikt mynt (grekisk / romersk hybrid mellan en redigerade dekadrachm från Syrakusa och en s.k. medallion med Lucius Verus bild). Förfalskaren hade valt ett lite väl vanligt ”mynt” för sin pressbleckskonst. Busted! ;o)

Världens äldsta illustrerade myntbok lär istället vara ett 495 år gammalt verk, tryckt i Rom år 1517, inne-hållande inte mindre än 204 träsnitt, illustrerande antika romerska mynt och medaljer.    – Och där kommer Julius Caesar in igen! Han finns nämligen avbildar på en av dessa illustrationer, som dessutom avfotograferats till denna artikel. Cirkeln är sluten!