Lödöse, Nylöse & Göteborg

Under dagens myntsurfande hamnade jag i brist på annat på Kungliga Myntkabinettets FaceBook-sida. Där kunde man läsa att:  – ”Lödöse, gammalt handelscentrum som är känt bl.a. för myntning under medeltiden, grävs ut” … och finna en länk till en artikel på SverigesRadio.se med titeln ”Stora delar av handelsstaden Lödöse bevarad”, där arkeologen Christina Rosén intervjuas.
När man läser artikeln framgår det dock snabbt att det inte alls är frågan om myntorten Lödöse, utan om Nya Lödöse – eller Nylöse – d.v.s. Gamlestaden i Göteborg (40 km söder om Lödöse). Med tanke på KMK:s ”faktasidor” på sin webbplats, kunde jag inte låta bli att kommentera.  ;o)

När jag gick vidare till SNT:s (Svensk Numismatisk Tidskrifts) FaceBook-sida var dagens budskap att man på redaktionen tycker att det varit ”lite tunt med numismatik denna månad” … och hänvisar samtidigt till något riktigt, riktigt torrt! – Riksantikvarie-ämbetets Vitalis.  – Märkligt?  – Något roligare borde det väl finnas att länka till?
Kanske har Monica fullt upp med att skriva om Myntbloggen.se till nästa SNT… ;o)

Men i morgon blir det i alla fall roligt! – Åtminstone för de som råkar befinna sig i närheten av Stockholm. Då håller nämligen Svenska Numismatiska Föreningens ordförande sedan sex år tillbaka, Jan-Olof Björk från småländska Växjö, ett föredrag med titeln Svenska Provmynt genom tiderna”. Platsen är Banérgatan 17 och tiden kl. 18.00. Enligt hemsidan bjuder SNF på enklare förtäring.

Förhoppningsvis riggar SNF upp en videokamera och filmar det hela så att alla vi SNF:are som bor för långt från hufvudstaden kan få ta del av ett spännande föredrag via YouTube på föreningens hemsida … och där diskutera detsamma …  ;o)

Brita Malmer (1925-2013)

Puh … det är ett styvt jobb att fylla år. Åtminstone om man skall fira i dagarna tre. ;o)  Först iväglurad av hustrun på en road-trip som visade sig vara en spahelg … och sedan födelsedagsmiddag för tjocka släktens alla majbarn. Och ändå fyllde man bara 29 år!? Hur skall detta gå nästa år!? – Kanske bäst att packa väskan och fly fältet?

Tillbaka vid datorskärmen möttes man av det tråkiga beskedet att förra chefen för Kungl. Myntkabinettet, Brita Malmer (1925-2013) avlidit i veckan som gick (den 8 maj enligt Wikipedia, 12 maj enligt Vitterhets-akademien). Aktiv in i det sista skulle hon fyllt 88 år den 1:e juni.

Brita Malmer (född Alenstam), var dotter till folkskolläraren S. A. Alenstam och Elin Sjöberg, och föddes i Malmö 1925. Utbildad arkeolog och numismatiker. Professor i numismatik och penninghistoria vid Stockholms universitet. Redan 1965 utkom boken ”Olof Skötkonungs mynt och andra Ethelredimitationer” och året därpå disputerade hon vid Lunds universitet. Hon var 1:e antikvarie och chef för Kungl. Myntkabinettet åren 1971-1979, då inhyst i Historiska museet. Brita Malmer uppbar Gunnar Ekströms professur i numismatik och penninghistoria 1979-1992 och blev invald i Vitterhets-akademien 1981. Hon var gift med Mats Petersson Malmer (1921-2007) sedan 1949.

Sveriges största variantsamlare
Brita Malmer har genom åren gjort en makalös grundforskning inom anglo-skandinavisk vikingatidsmyntning, genom att i detalj kartlägga varje myntstamp och dess olika kopplingar …
men har egentligen efterlämnat fler frågor än svar. Vi vet fortfarande väldigt lite om dessa mynts tillkomst, syfte, kronologi och användning etc.
Genom Malmers fantastiskt gedigna grundforskning finns nu strålande möjligheter att börja räta ut alla de frågetecken som trots allt återstår. Och även om Brita Malmer utan tvekan var ”den stora auktoriteten” inom detta område … betyder detta då rakt inte att man skall undvika att ifrågasätta hennes olika slutsatser. Detta är ett fantastiskt spännande samlar-/forskningsområde och här finns massor att ifrågasätta, diskutera och forska vidare om. Myntbloggen.se har tangerat ämnet ett par gånger, här och här, och kommer med all sannolikhet att ta upp olika frågeställningar kring detta många gånger framöver. Inte minst för att påvisa för de talrika uppländska vikingaforskarna att ”den vita fläcken på kartan” (mitt emellan ”Danelagen” och Sigtuna), som de märkligt nog aldrig lyckas få med i sina historiebeskrivningar, faktiskt existerat – och dessutom var av betydligt större betydelse än somliga ”lokalpatrioter” kan förledas tro …?  ;o)

Översta bilden föreställer en Sigtuna-penning slagen under myntmästaren Snelling för Olof Skötkonungs räkning på 990-talet. (Ex. Antikören lagerkatalog 20, 1990, nr 1, redan på den tiden såld för 50.000 kr). På andra bilden ses den engelska förlagan till denna imitation/mynttyp, en hybrid mellan Ethelred II:s ”2nd hand type” (985-991) och den efterföljande ”CRVX-typen” (991-997).

Edvard I:s nya mynt 1279

Brukar då och då använda mig av Wikipedia för att få lite uppslag till lämpliga bloggämnen. Idag läste jag detta under ”den 8 maj”…

1319 – Vid den norske kungen Håkon Magnussons död ärvs den norska tronen av hans treårige dotterson Magnus Eriksson, som är son till Håkons dotter Ingeborg och den svenske hertigen Erik Magnusson, som året innan har avlidit i fångenskap på Nyköpingshus. Den 8 juli samma år väljs den treårige Magnus även till kung av Sverige och de båda länderna går därför i personalunion, som varar till 1343. Med Håkon dör den sista ättlingen till den gamla Hårfagreätten, som har innehaft Norges tron i nära 450 år (sedan omkring 872).

Något som inspirerade mig att kika lite närmare på de okända penningarna (se bild t.h.) som Monica Golabiewski Lannby (MGL) skrev om i senaste numret av SNT och som även uppmärksammades här på Myntbloggen.se i förra veckan.

De båda mynten som hittades vid stormansborgen Aranäs sommaren 1999 har tre punkter i vardera korsvinkeln och går därmed tillbaka på den engelske kungen Edvard I:s ”nya myntserie” som introducerades 1279 … och sedan ”efterapades” av efterföljande kungar i drygt 200 år!  – Dessutom imiterades de av olika myntherrar utanför England. Valören var främst penny (även kallad sterling och på svenska, penning), men Edvard I slog även halfpenny, farthing (1/4 penny / penning) och groat (4 pence / penningar).

På bild 2 ses överst till vänster en ursprunglig engelsk penny (sterling) av long cross-typ, slagen för Edvard I i London 1279-1307. Nedanför denna en irländsk penny från Edvard IV, av samma typ men slagen på för litet myntämne (oläslig omskrift) 1473-78. Överst till höger en sterling-imitation från Gelderland i Nederländerna, slagen för greve Renaud av Arnhem (1272-1326). Och nedanför denna en samtida sterlinginspirerad räknepenning utan inskription, präglad i koppar.

Den sista bilden visar den norske kungen Erik Magnussons (Eirik II Magnusson eller Erik Prästhatare) penningar och 1/4-penning, präglade i staden Bergen respektive på borgen Tunsberghus (Tønsberg). Frånsidornas inskriptioner lyder:

  • CIVITAS BERGENSIS
  • CRUX CHRISTI
  • CASTRUM TUNSBERGIS

Typerna påminner om Edvards, men här är det inte frågan om long cross, utan om short cross-typer. Notera även de fembladiga rosorna i korsvinklarna – och jämför med nederst myntet på bild 1.

Frågan om MGL:s ”märkliga kungamynt” (och mitt dito?) hör hemma i ”det store landet i vest”, Norge under Erik Magnusson (eller yngre brodern Håkon/Håkan?), som Henrik Klackenberg tror … eller om vi istället skall söka dess ursprung i halländska Varberg under Eriks brorsdotter, änkehertiginnan Ingeborg Håkansdotter (framlidne hertig Eriks gemål), som professor Kenneth Jonsson tror … ja det får andra försöka bedömma …

Västsvensk penning …?

Har ni hämtat er från FriMynt, Valborg och 1:a maj? För egen del känns det nästan som man fått ”en överdos” av mynt och medaljer på sistone. – Men man tröttnar på trädgård och takläggning också  ;o) … så här kommer ett nytt blogginlägg …

I senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) har Olaus Magnus (1490-1557) ord från 1554 – Den urgamla härliga konungaborgen Aranäs i Västergötland – återanvänts som rubrik på en trevlig artikel av Monica ”MGL” Golabiewski Lannby … med underrubriken; – och två märkliga medeltida kungamynt.

De båda omskrivna och illustrerade mynten hittades vid utgrävningar i den medeltida stormansborgen Aranäs, sommaren 1999.
KMK:s dåvarande chef, Henrik Klackenberg, föreslog i den arkeologiska undersöknings-rapporten att mynten var norska 1/4-penningar från tiden 1280-1320. – Utgivna av Erik eller Håkon Magnusson. Senare har professor Kenneth Jonsson uppmärksammat mynten i NNÅ 2000-2002, där han kom fram till i stort sett samma datering, men istället föreslog änkehertiginnan Ingeborg Håkansdotter (framlidne hertig Eriks gemål) som ”myntherre” och Varberg som myntort – ca 1319-1324.

Mycket intressanta – och för mig helt nya – uppgifter som genast föranledde mig att återigen plocka fram min låda med obestämda mynt och medaljer. Efter en del letande fann jag så den lilla slant som jag spontant tyckte mig känna igen i MGL:s artikel (se bild 2).

Motiv, diameter och vikt är i stort desamma som Aranäs-mynten i artikeln (Ø 12 mm, 0,36 gram resp. 0,31 gram). Min lilla penning mäter Ø 12 mm och väger 0,44 gram.
Mitt exemplar har emellertid en något varierande frånsida – med dubbellinjigt kors samt fembladiga rosor i korsvinklarna istället för tre punkter i vardera, som Aranäs-fynden.

Så tack vare MGL:s publicering i SNT kunde ännu ett frågetecken börja rätas ut och jag fick en ledtråd till lösning på ett av mina okända mynt. – Förmodligen västsvenskt (alternativt norskt?) – och inte alls baltiskt, som jag trodde. Både kul och spännande!
För mig steg denna obetydliga lilla slant betydligt i ”värde” efter detta.  – Tackarrrrr!  ;o)

Förhoppningsvis vet Myntbloggens läsekrets mera om detta och kan komplettera våra kunskaper med de senaste rönen inom medeltidsnumismatikens svåra område …?

Norsk tidningsanka

Igår läste jag om ett sensationellt guldmyntfynd i Norge. Man vill ju vara aktuell och därför ingår numismatiskt nyhetssurfande i de dagliga rutinerna. Min första lite skeptiska reaktion efter att ha läst artikeln i Haugesunds Avis, var att …

– Jaha, och vad är det som säger att den där inte är ”planterad” då? Justinianus I:s (527-565 e.Kr.) bysantinska solidi (singularis: solidus) är bland de allra vanligaste på samlarmarknaden … men i de skandinaviska fynden dominerar nog ändå de senromerska dito.

Idag läser jag i min norske kollegas blogg att  ”Gullmyntfunn er bare bløff”.

Ett ”planterat” mynt som såldes på Stack’s Coin Galleries (sedan 2011 Stack’s Bowers Galleries) auktion den 18 augusti 2009, nr 4382 ($250). Arkeologerna hade alltså blivit grundlurade. Något som förmodligen inte skedde för första gången. I åtta fall av tio har arkeologer nämligen inte större numismatiska kunskaper än att ”runda mynt är runda”. Så att tillfråga en arkeolog om mynt är precis lika dumt som att fråga en numismatiker om arkeologi.

Kjetil Kvist på Numisma Mynthandel i Oslo (som även driver sajten och bloggen Gullmedalje.no) delar också med sig några visdomsord på vägen:

– ”I myntbransjen sier vi ofte at dersom noe er for godt til å være sant, så er det antagelig ikke sant”.  

– ”Neste gang: Kontakt en numismatiker 😉 Han vet antagelig hvor du skal lete etter informasjon”.

Kloka ord! Bra slutledningsförmåga och snabb sökinsats. Lysande problemlösning i internets anda. Hade arkeologer i allmänhet haft en bättre och mindre fördomsfull relation till numismatiker och mynthandlare hade detta aldrig hänt. Nu fick man en välförtjänt ”knäpp på näsan” istället. – Dumstrut på!  ;o)

Ytterligare läsning om detta hittar den intresserade på: Karmsund Avis, Aftenposten, Haugesunds Avis, Karmøytt och NRK Rogaland.

Går det så går det …?

Världens genom tiderna vackraste (och mest förfalskade) antika mynt till salu på Tradera!? Utropspris: 120.000 kr.  – Vad skall man tro om det?

Till höger två olika genuina exemplar av staden Syrakusas berömda dekadrachmer, signerade av de båda mästergravörerna Kimon (signerad på nedersta delfinen) respektive Euainetos (signerad under nedersta delfinen). Två skönheter – var och en på sitt sätt. Vilken konstnärlig stil man tycker bäst om är naturligtvis en smaksak, men Kimons arbeten värderas generellt högre. Exemplaret till vänster såldes nyligen på Numismatica Ars Classica (NAC) i Zürich för CHF 170.000 +18% provision +8% moms = drygt 1,6 miljoner SEK.

Signerade exemplar av dessa fantastiska mynt är betydligt dyrbarare än osignerade. Kimons arbeten kan dels ha en partiell mikrosignatur vid åtsidana avskrärningslinje, dels en s.k. ”full signatur” på frånsidans nedersta delfin. Samma firma som sålde myntet ovan sålde tidigare i år ett osignerat exemplar, tillskrivet Euainetos, slaget med ”trött åtsidesstamp” (f.ö. en vanlig defekt på dessa mynt) för mera överkomliga CHF 8.000.

Men Tradera-exemplaret då?  – Tja, det blir nog ganska svårt att övertyga någon om det rör sig om ett äkta mynt. Ingen proveniens. Okänd säljare som tidigare försökt sälja moderna tjeckiska kopior (även S-märkta repliker) av gravören Petr Sousek med webbplatsen AntiquaNova.com (som f.ö. jobbar i samma stil som den mer skygge, men berömde, bulgariske föregångaren Slavey Petrov alias ”The Nightingale”). Säljarens bilder visar dessutom ett ”mynt” som har allt annat än tidstypisk rand/kant – långt ifrån originalens oregelbundna plantsar och karakteristiska kantsprickor (dessa mynt slogs i upphettat tillstånd och har därför mer eller mindre ”sprucken rand”). Hade hoppats hitta en identisk kopia, men p.g.a. det enorma antalet förfalskningar av denna typ har jag (ännu) inte lyckats.

Från framtiden till KMK

Idag inleddes fjärde veckan på jobbet för Kungliga Myntkabinettets nya chef, Eva Ramberg. Hon tillträdde tjänsten den 1 oktober 2012 och ersatte då Ian Wiséhn som styrt KMK sedan 1998. Eva Ramberg kommer från Dalarna och har närmast varit chef för Framtidsmuseet i Borlänge. Dessförinnan har hon jobbat som konservator.

– Jag ser fram emot att arbeta med frågor som rör både den utåtriktade verksamheten samt föremål och bevarande. KMK är ett väldigt fint museum med unik specialistkompetens. Jag hoppas kunna förvalta det som är uppbyggt och samtidigt vara drivande i en positiv utveckling, säger Eva Ramberg.

Det skall bli väldigt spännande att följa KMK:s utveckling framöver. Nytt blod och nya idéer är självfallet mycket viktigt för att verksamheten inte skall gå i stå. Nivån, och även omfattningen, av det KMK av idag presenterar på webben är t.ex. alldeles för dåligt. Det fantastiska material som den nationella myntsamlingen innehåller förtjänar faktiskt betydligt bättre än så här. Man måste kunna nå ut till många fler – och det gör man via internet!  – Vilken man borde insett för länge sedan. Uppsala Universitets Myntkabinett är t.ex. (sedan länge!) ett föredöme vad gäller att fotografera och publicera sina samlingar. Här har KMK mycket att lära.

På Myntkabinettets sida om ”Sveriges Mynt” kan man bl.a. läsa rena faktafel, som exv. De första kopparmynten präglades i Nyköping år 1624 *, men även en del annat som inte är speciellt välformulerat (år 1066 präglades t.ex. inga mynt alls i Sverige).
*  Nix!  Det skedde i Säter i Dalarna under myntmästaren Gillis Coyet d.y. De första kopparmynt i Nyköping tillkom året därpå under ledning av myntmästaren Hans Kroll.

Men när vi nu fått en ”dalkulla” som ny chef för KMK kommer det säker inte dröja länge förrän dylika fadäser plockas bort och ersätts av korrekta fakta, intresseväckande artiklar och mynt- och medaljbilder i massor!  – Varför inte starta en blogg!?  ;o))

Dekadrachm för 21,7 mille!

Den sicilianska dekadrachmen som jag bloggade om igår, såldes för 2,3 miljoner CHF (= 17 miljoner SEK), vilket med tillägg för köparprovision (18%) och moms (8%) betyder drygt 21,7 miljoner SEK (enligt Forex kurs).  – Inte så illa för ”tio drakar”… ;o)

Detta är förmodligen rekord för ett silvermynt från antiken. Guldmynt har dock klubbats för högre priser tidigare. Hur som helst hittade jag lite annat när jag faktasökte igår. Bilden här till höger visar ett av de bästa kända exemplaren av denna mynttyp. Det finns att bese på museum i München för övrigt. Ytterligare ett exemplar finns på British Museum i London och är stampidentiskt med ovanstående på åtsidan, men inte på frånsidan. Se bild nedan.

Exemplaret som såldes i Zürich igår är stampidentiskt med båda dessa åtsidor – och ev. frånsidan på British Museums exemplar? Det finns alltså knappast någon anledning att ifrågasätta äktheten på dessa tre mynt … MEN det kanske det gör beträffande andra exemplar?

Som med alla värdefulla saker förekommer det naturligtvis förfalskningar och kopior även av detta klassiska mynt. De flesta är av en kvalitet som de allra flesta samlare av antika mynt snabbt avslöjar. Oftast är de (ganska klumpigt) gjutna ibland efter Becker.

Ett undantag är möjligen kopior / förfalskningar av den kände tyske förfalskaren Carl Willhelm Becker (1772-1837). Han tillverkade många väldigt skickligt gjorda (präglade) kopior av antika mynt. På bilden här till höger en sådan kopia präglad i vitmetall. Den är nästan ”lite för bra”.

I samband med den  stora myntmässan i New York (som jag faktiskt varit med och ställt ut på en gång i tiden) i år, arrangerades i vanlig ordning även en del myntauktioner. En av dessa hölls gemensamt av firmorna Classical Numismatic Group och Nomos AG.

Denna auktionen stolthet var dekadrachmen från Akragas som hade fått ett utrop på 2,5 miljoner USD och förväntades sätta prisrekord. Men så blev det inte alls. Istället dök det upp myndighets-personer från stadens rättsväsende som helt sonika beslagtog myntet (tillsammans med ett annat antikt grekiskt mynt) och arresterade ägaren, Dr. Arnold Peter Weiss. Man hade fått in en anmälan med påståenden om att mynten skulle vara rovgrävda i Italien.

Det hela tog dock en oväntad vändning när experter förklarade att denna dekadrachm var en modern förfalskning! Nu har inte alla bevis lagts på bordet – ännu … men det verkar nog som en mycket skicklig falskmyntare lurat både samlare, arkeologer och auktionsarrangörer. ;o)

P.S.  Att slutet av detta inlägg inte kom med igår berodde på en strejkande server.

Klassisk skönhet

Idag skriver SvD Näringsliv – ”Greklands nuvarande valuta euron är i kris. För gamla antika grekiska mynt verkar värdet däremot rekordhögt. Just nu säljs ett extremt ovanligt silvermynt på auktion för 12 miljoner kronor”.

Myntet ifråga är en dekadrachm (d.v.s. en 10 drachm) präglad i staden Akragas på Sicilien omkring 409-406 f.Kr. för att fira stadens hjälte, Exainetos, som segrade vid de Olympiska Spelen år 412 f.Kr. Sådana segrar var naturligtvis en källa till stor lokal stolthet. Grekiska kolonister började faktiskt grunda städer på ön Sicilien så tidigt som på 700-talet f.Kr. Städer som Syrakusa och Akragas producerat några av de absolut vackraste grekiska mynt som någonsin gjorts. Klassiska skönheter och riktiga mästerverk.

Solguden Helios visas på åtsidan, där han drar fram med sitt fyrspann mellan himmeln (symboliserat av en örn) och havet (symboliserat av en krabba). Den grekiska inskriptionen lyder ”AKRAGAS”. Frånsidan visar två örnar som festar på en hare som ligger på toppen av en klippa. En av örnarna äter, den andra höjer huvudet för att svälja. Gräshoppan till höger är enligt British Museum sannolikt ett kontrollmärke.

Detta fantastiska praktmynt är just nu till salu på auktion nr 66 (lot #6) i regi av firma Numismatica Ars Classica (NAC) i Zürich. Utropet är satt till facila CHF 1.750.000, d.v.s. drygt 13 miljoner svenska kronor. På detta tillkommer dessutom 18% köpar-provision + 8% moms … och då är vi uppe i dryga 16,5 miljoner SEKiner.

Guldmyntfynd i Gräfsnäs!

Som du kanske har märkt har bloggandet denna vecka haft ett tema – eller åtminstone en röd tråd. Det har handlat om Alingsås. Men hav förtröstan, nästa vecka blir det sannolikt något helt annat . . .  ;o)

Tänkte ”toppa” alingsåsveckan med att berätta lite om det sensationella guldmyntfyndet som gjorders i Gräfsnäs Slottsruin vid utgrävningarna där på 1930-talet. Då fann man nämligen en Vallonsk guldpeng i valören ”Double soverain d’or”, präglad i staden Tournai i Flandern (i nuvarande Belgien) år 1613 under Albert & Isabella av Spanska Nederländerna (1598-1621). Detta är ett stort och pampigt guldmynt med en diameter av omkring Ø 41 mm och en vikt på drygt 11 gram – d.v.s. gott och väl över tre dukater … eller omkring 6½ riksdaler!

Myntets åtsida visar Albert (Albrekt) VII av Österrike och Isabella Clara Eugenia av Spanien sittande på en gemensam tron. Och på frånsidan en krönt vapensköld omsluten av en ordenskedja (Gyllene skinnets orden). Mynttypen slogs på fem olika myntorter (i tre provinser) åren 1612-1621. I provinsen Brabant fanns tre myntorter; Bryssel (Ängel), Antverpen (Hand) och Maastricht (Stjärna). Flandern hade myntortsmärke Lilja och Tournai hade ett Torn – sist i åtsidans omskrift.

I N. L. Rasmussons (1904-1973) fynd-rapport beskrivs  myntet så här: 
Guldmynt, Spanska Nederländerna, Tourney. Albert och Isabella, Tourney. Double soverain d’or 1613. Myntet funnet i raslager på botten i rum E. Det låg ungefär i rummets mitt, strax söder om dörröppningen till rum F. Omedelbart ovanpå stenläggningen i portgången (rum E; västra halvan av portgången). Ovanför stenläggningen hade vid en senare omändring av slottets norra del inlagts ett plankgolv, vilande på längsgående bjälkar. En av bjälkarna, som uppburit det nämnda plankgolvet, fanns ännu kvar i läge. Guldmyntet har i fyndförteckningen n:r 179.

Fyndet finns i korthet omnämnt i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1937.

Enligt Wadbring togs slottet 1613 över av Johan Casimir Lewenhaup (1583-1634) efter att Sten Axelsson Leijon-hufvud flytt till Eliass! Efter att Christian IV intagit Älvsborg 1612, slöts freden i Knäred med det jättelika skadeståndet på 1 miljon riksdaler. Man undrar om Johan Casimir medvetet ”planterade” en lyckopeng för fredens bevarande – eller om någon helt enkelt tappade bort klenoden? Några år senare fick man för övrigt celebert besök på Gräfsnäs Slott, då självaste kungen, den blott 24-årige Gustav II Adolf … och troligtvis också hans ständige följeslagre Axel Oxenstierna … kom på visit.