Vem kan man lita på …?

Garantier, generaliseringar och olika agendor. Finns det några generella ”köpråd” man kan ge till myntsamlare? Tja, båda ja och nej. Allt beror givetvis på vad samlaren ifråga har för intresseområden – och kunskapsnivåer!

Att amerikanska klassningsföretag som NGC och PCGS etc. marknadsför sig själva som en garant för ”äkthet och rätt kvalitetbedöming är inte konstigare än att Svenska Numismatiska Förening (SNF) och Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) försöker göra samma sak. De har egna agendor och de har eget vinstintresse. Direkt eller indirekt. Inga konstigheter. Samtliga har dock visat prov på ”sprickor i fasaden”. Fina ord och goda intentioner räcker inte. Man måste ha kunskapen också! Ämnet numismatik är uppenbarligen för stort till och med för dessa ”giganter”. 😉

På motsvarande sätt försöker eBay/Tradera övertyga oss om att deras ”betygsystem” skulle utgöra någon slags köptrygghet. Detta är det emellertid inte många som tror på. Dessa företag har ett fullkomligt bedrövligt facit när det gäller att försöka hålla sajterna rena från kopior och bedrägerier. Har anmält tusentals Tradera-auktioner med falska mynt utan att Tradera reagerat annat än i undantagsfall. Skulle du däremot ange att du som mynthandlare både köper och säljer mynt, går Tradera i taket direkt. De vill tydligen ha monopol på mynthandeln – trots att denna är drygt 130 år äldre än Tradera.

Att varje aktör har sin egen agenda är inte alls konstigt. Ytterligare ett exempel på folk som talar i egen sak är de s.k. ”svarthandlarna”. Trots att dessa är bland de bästa kunderna för den etablerade mynthandeln, vill de gärna försöka inbilla folk att de är billigare att ”handla privat” av dem, än av deras leverantörer/konkurrenter. Varken Tradera eller allsköns klubbmässor verkar ha några problem vare sig med momsbefriade svarthandlare eller illojal konkurrens. Förmodligen är det så att myntsamlarnas skattjaktslust vida övertrumfar petitesser som snedvriden konkurrens (eller att värdet av en garanti är helt och håller avhängt av vem som utställer den). Annars skulle ju knappast Sveriges största mynthandel drivas av en ”ideell förening”.

Den digitala (och internationella) myntmarknad som utvecklats de senaste 20-25 åren, har både gjort det svårare och enklare för (nya) myntsamlare. Svårare p.g.a. att marknaden översvämmats av förfalskningar. Enklare p.g.a. alla sökmöjligheter som internet erbjuder. Idag är det enklare än någonsin att leta rätt på tidigare försäljningar av ett mynt man är intresserad av. Är priset då tre gånger högre än klubbat pris förra veckan, får man ta sig en funderare på om detta är motiverat – eller inte.

Den absolut bästa försäkringen emot förfalskningar, myntkopior, bedrägerier, överpriser etc. är kort och gott: KUNSKAP! – Antingen har du den själv, eller så får du se till att införskaffa den. Om du inte är beredd att köpa en begagnad bil av någon okänd person du just träffat på stan, bör du kanske inte heller köpa dyrbara mynt av okända personer på Tradera? Man ser allt oftare att varken säljare eller köpare har någon koll på vad det är man säljer/köper. Bristande kunskap kan dock bli ganska kostsamt i längden. En fördelen med Tradera är att där hittar du inte bara amatörer, utan även professionella mynthandlare med 40 års erfarenhet. Valet att vända sig till myntexperten eller den glade rörmockaren som enligt egen utsago ”ärvt en samling som han inte vet något om” (varningssignal 1A), är självfallet upp till var och en. Somliga spenderar hela sin myntbudget i blindo, genom s.k. läropengar, andra etablerar varaktiga kontakter med kunniga samlare och handlare – i syfte att ”bli självförsörjande” på kunskap. Det gamla ordspråket gäller ännu: – Låt inte snålheten bedra visheten!

 

Myntkopior som lurar experterna

Så länge det funnits mynt har det också funnits förfalskningar. Samtida förfalskningar, d.v.s. sådana som tillverkats i syfte att cirkulera som betalningsmedel, förekom redan i antikens Grekland och Rom – trots stränga straff för falskmynteri. Det är t.o.m belagt att det förekom ”officiella förfalskningar”, d.v.s. mynt slagna med äkta officiella stampar, men på förgyllda eller försilvrade bronsplantsar. Den här typen av samtida förfalskningar har ofta ett stort numismatiskt intresse för såväl forskare som samlare.

Med myntsamlandet kom så också myntkopiorna. Stora sällsyntheter kopierades i brist på original. Ett av de äldsta exemplen i Sverige på detta är från slutet av 1500-talet. Man vet till exempel att Johan III (1568-1592) lät köpt in en s.k. Sturemark 1512 (för 6 daler), av vilken man sedan gjorde en avgjutning som i sin tur avritats (troligen 1601) av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus (1568-1652).

Efter att Elias Brenners (1647-1718) praktverk över svenska mynt och medaljer utkommit 1691/1731, ökade antalet kopior samtidigt som en ny grupp dök upp; fantasikopiorna. Brenners ibland missuppfattade eller förskönade illustrationer av obestämda medeltidsmynt skapade luckor i samlingar. I och med att man under lång tid samlade efter Brenners bok och det naturligtvis var svårt att skaffa mynt som inte fanns, skapades en marknad även för dessa fantasimynt. Detsamma gällde naturligtvis alla tänkbara kopior av verkliga samlarmynt och medaljer. Efter Internets genomslag har detta fullkomligt exploderat och idag har vi fler kopior än någonsin på marknaden.

Undertecknad skrev om detta med hur man kan motverka handeln med kopior och förfalskningar redan i slutet av 1990-talet och anser fortfarande att:  – ”Forskning, utbildning och information är den absolut bästa medicinen för att motverka spridning av moderna förfalskningar och kopior. Den som är kunnig inom tillverkningsteknik har oftast inga problem att skilja falska mynt från äkta, då förfalskarna alltid gjort misstag på detta område. Ett annat bra recept är att studera så många mynt som möjligt. Det skapar en känsla för hur det skall se ut och man har då lättare för att upptäcka exv. stilskillnader, avvikande material eller tillverkningsteknik etc.”

I förra veckan fick jag  av en händelse se en väldigt märklig Gustav Vasa-mark på auktionsportalen NumisBids. Förutom att (gravör)stilen är fullständigt fel, är mynttypen tidigare helt okänd. Det amerikanska klassningsföretaget NGC (”The World’s Largest and Most Trusted Third-Party Coin Grading Service”) har bedömt myntet som präglat i Åbo, medan auktionsföretaget Noonans i London (etablerat 1990) attribuerar myntet till Stockholm (estimering: £10,000 – £12,000). Ingen av dem har rätt.

Myntet ovan är en modern förfalskning! Sannolikt av östeuropeisk ursprung, slagen med nygraverade stampar i helt fel stil. På eBay har det i många år härjat en dylik modern falskmyntare, med alster i samma dåliga stil. Vi har nyligen sett och varnat för; Karl XI-dukater 1666 och 1676, Karl XII-dukat 1701, Johan III-klippingar om 4 Mark 1569 och 1571 samt 2 Mark 1571, Gustav II Adolfs halvriksdaler 1631 och samme regents kopparklippingar 1624, 1626 och 1627 etc. etc. Listan kan göras lång.

Nedan visas två ÄKTA jämförelsemynt (Åbo resp. Stockholm) jämte korta beskrivningar av dessa båda mynttypers kännetecken. Jämför med ovanstående – FINN FEM FEL!

SVERIGE. Gustav Vasa. Åbo. 1 Mark 1556. SM 220. Typ I, med tre vapensköldar och fyrsiffrigt årtal. Kantlinje och bladkrans på båda sidor. Åtsida: GOSTAVS, långt skägg, rakt hår, hög harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”ekollon” kl. 12. Sveakronor med rak bas, Götavapen med bakåtlutat lejon. Ex. Ahlström auktion 30, 1984, nr 153.

SVERIGE. Gustav Vasa. Stockholm. 1 Mark 1556. SM 116. Typ II, med tre vapensköldar och tvåsiffrigt årtal. Bladkrans på båda sidor. Åtsida: GVSTAVS, kort skägg, låg harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”kors” kl. 12. Perspektivt tecknade sveakronor, Götavapen med framåtlutat lejon.

Den moderne falskmyntaren har utan tvekan haft en Åbo-mark som förlaga, men inte riktigt förstått sig på vad olika detaljer betyder. Det latinska ordet QVI i Gustav Vasas valspråk: BEATVS QVI TIMET DOMINVM (Salig är den som fruktar Herren) har förfalskaren t.ex. inte begripit. Bokstaven Q ser snarare ut som en blomma eller ett @ (at-tecken / snabel-a eller alfakrøll som de säger i Norge). Han har inte heller förstått innebörden av myntmästar-märket (ekollonet) för Åbo (kl. 12 på frånsidan) och därför felaktigt satt dit ett (Stockholms)kors istället. Notera också att Åbo-marken 1556 med tre vapensköldar (typ I) har fyrsiffrigt årtal (1556), medan Stockholms-marken samma år har tvåsiffrigt årtal (56) samt en rad andra skillnader som redovisats ovan.

Summa summarum: Skall man okritiskt lita på professionella graderingsföretag och etablerade myntauktionister? – Nej! – De är säkert duktiga på mycket, men inom  numismatikens många områden krävs det ibland specialkunskaper – och stilkänsla!


I föregående blogginlägg tog jag upp den skandinaviska CRUX-penningen som brukar gå under namnet AACUNE-myntet (för Haakon av Norge – ej Olof av Sverige – åtsidan på denna ”singel” f.ö. bestämd som ”förvirrad” av vår största expert). Och faktum är att även denna varit utsatt för modern kopiering.

Blev uppmärksammad på detta genom en trevlig respons från läsekretsen. I det fotoalbum som Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) tog fram, någon gång på 1980-talet, illustreras två gjutna exemplar av denna mynttyp (LL 17, Malmer 18:70, SMH 42, Delzanno 32). Båda anges ha diametern Ø 21 mm och väger 2,47 resp. 1,86 gram. Kopiorna är ”helt lika” och uppenbarligen ”stöpta i samma form”.

När jag äntligen lyckats hitta SMHF:s fotoalbum bland alla hyllmeter av numismatisk litteratur och slog upp första uppslaget – blixtrade bildminnesfunktionen till som en gammal arbetsskada. – Den där ”fulingen” såg jag ju precis på nätet! Och mycket riktigt; SNF/MISAB sålde en dylik så sent som 2019 – för 36.812 kronor!

Det är en sak att skriva långa intetsägande haranger om sin fina ”policy avseende omsättning av falska numismatiska objekt” (PDF), men en helt annan att kunna leva upp till sina pretentiösa ord om vetenskap och professionalitet. Så trots att MISAB-kollektivet har 650 experter till sitt förfogande, är detta uppenbarligen inte tillräckligt för att leva upp till de proklamerade intentionerna.

Länkade PDF-dokument från SNF 2015 är dessutom i stort behov av en revidering. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande att man exv. inte förstår att ”galvano(kopior)” är en benämning för en kopieringsteknik (likt slunggjutning eller stamptillverkning medelst gnistsänkning) och inte en (under)grupp inom kategorin förfalskningar och kopior (likt museikopior, Gävle- eller Kinakopior). Dokumentet är rörigt och ovetenskapligt och vittnar dessvärre om en grund kunskapsnivå. Förbättringspotential föreligger!

*


Tillägg: Som vi väl kunde förutspå har nu den falska Åbo-marken ”1556” dragits tillbaka från auktionen. LOT WITHDRAWN. – Internet har ändå sina fördelar. 😉

*

Stampkopplingar

Ännu en trevlig video om numismatik på Roberto Delzannos YouTube-kanal. Denna gång gästas han av stampkopplingsforskaren Bo Gunnarsson.

Pedagogiskt och bra samtal kring ämnet stampkopplingar, på en nivå som inte kräver några förkunskaper. Vi får grunderna i konsten att slå mynt förklarade och även exempel på vad vi kan lära och eventuellt dra för slutsatser av denna typ av forskning. Ett mycket intressant ämne, som i kombination med arkeologiska och historiska landvinningar kan ge många nya svar – om man bara ställer ”rätt” frågor.

Nu skall man väl i och för sig inte lägga för stora krav på en kort video som vänder sig till ”nybörjare”, men som jag en gång replikerade i en ordväxling med en gammal räv i branschen (Sten Törngren); – ”Men vill ju inte lära sig fel heller”. 😉

Att genom stampstudier koppla ihop läsbara mynt och ”stumma mynt” är en sak, men att därigenom automatiskt dra slutsatsen att de är tillkomna på samma myntort (under samma myntmästare eller ens myntherre), är att göra det hela alldeles för enkelt för sig. York är inte Sigtuna och Ethelred II är inte Olof Skötkonung – även om deras respektive myntstampar bevisligen sammankopplats vid något tillfälle. Vi känner t.ex.till en engelsk-svensk hybrid (Malmer 5:51), slagen med en engelsk åtsidesstamp (Malmer 5:81) och en svensk frånsida (Malmer 13:51). Se bild ovan och text nedan.

ENGLAND. Ethelred ”den Villrådige”. Penning av CRUX-typ, slagen i York under myntmästaren Wengos. Åtsidan: EÐELRED REX ANGLO = Ethelred Rex Anglorum = Ethelred, engelsmännens kung. Frånsidan: PENGOS M-O EOF = Wengos Monerarius Eoforwic = Wengos, myntmästare i York. (Malmer stampkombination 5:81).

SVERIGE. Olof Eriksson ”Skattkung”. Penning av CRUX-typ utan angiven myntort eller myntmästare?! Åtsidan: VLAVVZ REX ZVENO = Olavus Rex Svevorum = Olof, svenskarnas kung. Frånsidan: IN NOMINE DNI M C = I Herrens namn M C. Vad bokstäverna M C står för är inte klarlagt. (Malmer stampkombination 13:51).

Redan omkring 1990, när Brita Malmers första bok om ”The Sigtuna Coinage c 995-1005” utkom, kunde jag konstatera att hon ”dubbelbokfört” flera av stamparna i den äldsta stampkedjan, nämligen: 10/12, 13/15, 75/76, 77/78 samt 84/85 i kedja 1. Detta är alltså inte frågan om olika stampar, utan retuscherade/ändrade stampar.

Barbariserade, illitterata (oläsliga) myntimitationer förekom i stor omfattning redan under romersk tid. Och faktum är att de allra flesta av de mynt man slarvig kallar Olof Skötkonungs, i själva verket är anonyma imitationer utan läsliga inskriptioner. Självfallet skulle ingen professionell och officiell myntmästare under Ethelred II eller Olof Skötkonung slå mynt med två frånsidor (två lösa stampar). Ändå finns det dylika redan i Olofs äldsta stampkedja. Stampar som aldrig varit menade för varandra har av någon anledning kommit på avvägar och använts till att ”stämpla silver”. Kanske för att myntat silver hade ett övervärde? Eller att ”kristna mynt” (med kors) var de enda som accepterade på handelsplatsen? Det finns flera exempel på att officiella stampar i förskingringen kommit att kombinerats ihop med uppenbart barbariserade dito.

Myntstampar var ju i högsta grad portabla.

Under de senaste decennierna har, glädjande nog, även experterna blivit varse att ALLA barbariserade imitationer INTE präglats i Sigtuna, som man länge hävdat. Nu är man mera öppen för att illitterata mynt även tillkommit i Danmark (Lund) och säkerligen även i Baltikum. Ja, kanske t.o.m. på samtliga kända – och okända! – skandinaviska handelsplatser!? Vem vet? Så när vi talar om ”Olof Skötkonungs myntning” måste vi först och främst definiera vilka mynt som verkligen kan attribueras till honom – och vilka som bara är anonyma kopior/imitationer. För varför skulle fullt läsliga mynt plötsligt bli totalt oläsliga? Och fortsätta att vara fullkomligt obegripliga under flera decennier? För att återigen plötsligt blir fullt läsbara och proffsiga, vid Anund Jakobs trontillträde?

 

I år fyller våra samlingar 450 år!?

Idag lanserar KMK, förlåt ”Ekonomiska museet”, en kampanj för att försöka marknadsföra sina historiska rötter. – ”I år fyller våra samlingar 450 år” meddelar man på FaceBook – under hashtaggen: #samlingarna450år – Lite som när lillpojken häromåret ställde sig på tå och utbrast: – Vi har arrangerat myntauktioner i 80 år! 😉
– 
Kanske är det ett sätt för nya verksamhetsledare att försöka verka lite mera erfarna än de egentligen är? – Eller så vill de bara värna (retuschera) sin historia?

Att KMK (ja, jag tänker fortsätta kalla dem så) vill framhålla årtalet 1572 har sin (lite krystade) förklaring i att detta år säges vara tidpunkten då bagaresonen Rasmus Ludvigsson, kanslist hos Johan III, började samla in gamla mynt i syfte att påvisa Sveriges rätt till trekronorsvapnet – som även Danmark gjorde anspråk på.

På Karl IX:s praktmynt om 8 Mark 1608 återfinns både Magnus Ladulås vapen från kontrasigillet 1275 och den fyrdelade skölden med sveakronor och götalejon – d.v.s. Stora Riksvapnet. Myntet är onekligen ett skarpt inlägg i striden med Danmark om Sveriges urgamla rätt till trekronorsvapnet.

En lite mer sansad hypotes om när grundplåten för Kungliga Myntkabinettet (KMK) verkligen lades, skulle kanske snarare hamna någon gång under trettioåriga kriget (1618-1648), då stormaktstidens krigsbyten av böcker, konst, guld- och silverföremål etc. började förgylla svenska samlingar. Gustav II Adolf lär t.ex. ha överlämnat äldre mynt till samlingen redan 1630 och drottning Kristina var en stor myntsamlare i Sverige – innan hon abdikerade och tog samlingarna med sig.

Senare kom den numismatisk intresserade Karl XI att återköpta och lösa ut pantsatta mynt ur Kristinas samling i Amsterdam och återföra dem till den nationella samlingen. Det var också under Karl XI som herrar Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) började organisera samlingarna. En annan av kungens vänner var medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718), vars ateljé kungen gärna besökte.

Vid slottsbranden 1697 klarade sig mynt och medaljer bättre än böcker och urkunder. Namnet Kungliga Myntkabinettet etablerades först på 1730-talet. Under 1700-talet ökade Myntkabinettets samling betydligt genom att privata samlingar köptes in.

Mynttidningen var givetvis på plats.

Det skulle dock dröja ända fram till mitten av 1840-talet innan KMK kom att presentera en utställning som var öppen för allmänheten.

Hundra år senare (1948) flyttade man till Narvavägen och en ny utställning invigdes. 1959 fick besittningsmynten en egen sal och 1970 invigdes utställningen Världens mynt.

År 1996 flyttade Kungliga Myntkabinettet till fantastiska lokaler på Slottsbacken i Gamla stan. De nyproducerade utställningarna invigdes den 11 juni 1997 av kung Carl XVI Gustaf. Då kanske ”norra Europas” nyaste och finaste numismatiska museum. Mynttidningen var givetvis på plats vid invigningen!

Knappt 20 år senare var nedmonteringen av KMK i full gång. När Eva Ramberg efterträdde Ian Wiséhn 2012 visste allmänheten ingenting om ”den långfingrade museichefen”. Först ett år senare, när han den 8 maj 2013 stal frimärken framför kameran hos Philea Auktioner i Stockholm, briserade skandalen och myntbranschen fick kännedom om att museichefen fått sparken. KMK verkar omgående (redan 2012?) drabbats samma spontana reaktion som landets myntsamlare – jaha, och hur mycket har han stulit på KMK då? En inventering av KMK:s samlingar genomfördes och det visade sig att det saknades mynt för 25 miljoner kronor. Man kunde samtidigt konstatera att även om säkerheten i utställningarna var mycket hög (i Europas modernaste myntmuseum), så var såväl dokumentation som säkerhet mot interna stölder under all kritik. En insider-tjuv kunde effektivt radera alla spår genom att helt sonkia stjäla både mynten och etiketterna de låg på. Då visste ingen vad som funnits.

Tack vare att utredande poliser (till skillnad från KMK) släppte bilder på några av de stulna mynten till dagspressen kunde en viss mynthandlare i Alingsås hjälpa till att lösa stöldgåtan. Hela soppan resulterade sedan i dokumentären Guldfeber – Stölderna på Kungliga Myntkabinettet – som fortfarande finns att se på SVT Play.

 – ”I valven på Kungliga Myntkabinettet finns en gyllene skatt, en av de finaste i världen. Värde: 25 miljarder kronor. Men så upptäcks att mynt för 25 miljoner är försvunna och snart är museets högste chef misstänkt. Men det är bara början. Vi gläntar på den skimrande porten och ramlar rakt in i en svindlande brottshärva och en episk berättelse om begär, hemligheter och lögner.”

En olycka kommer sällan ensam och ett par år efter chefsbytet på KMK började verksamhetens inriktning radikalt att förändras. Numismatik var ”gubbigt”, vilket inte alls passade Löfven-regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnkes kulturrevolution. Aktivism skulle ersätta fackkunskap, mynthistoria och medaljkonst fasades succesivt ut till förmån för diverse allmänna flummigheter som inte hade ett smack med numismatik att göra. Huvudsponsorn Swedbank, vars fina tal om ”värdegrund” och ”ärlighet”, föll som ett korthus när man avslöjas som ”Sveriges största tvättmaskin”.

I en uppmärksammad krönika i Svenska Dagbladet 2016 gick Ola Wong hårt åt den nya kulturpolitiken. – ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”. – ”I den nya organisationen har byråkrater och kommunikations-/marknadsavdelningen helt tagit över. Museicheferna är avskaffade. Alltså: Ingen med makt försvarar institutionerna. I Sverige räcker det med en minister för att förstöra generationer av arbete.” – Något som dessvärre kan sägas vara fallet även för KMK. På bara några år har man gått från kungligt myntmuseum på Slottsbacken till något slags aktiviststyrd ”power posing”.

Carl Lindstrand skriver 2016: – ”Tanken att historien är något som kan och skall användas som verktyg inom ramen för en viss utveckling som av vissa anses önskvärd, ett samhällsbygge om man så vill, är på intet sätt ny. Detta var en av de centrala tankefigurerna för den kinesiska kulturrevolutionen under Mao Zedong, vars syfte var att skapa en ny kultur som skulle passa in i det maoistiska samhällsbygget. Liknande idéer verkar nu vara på modet, inte bara hos Ann Follin, utan på bred front inom svensk historisk forskning och kulturvård.” Och refererar vidare till Georges Orwells ”1984”: – ”Who controls the past controls the future. Who controls the present controls the past.”

Eftersom jag i grunden är en obotlig optimist väljer jag dock att tolka KMK:s nya slogan; ”I år fyller våra samlingar 450 år”, som ännu en kursomläggning. Förhoppningsvis slår pendeln tillbaka och vi får se kulturpolitisk aktivism och värdegrundsuppfostrande ideologier försvinna från våra museer. Koncentrera er istället på att exponera och berätta om vår (fortfarande) fantastiska nationella samling. Mynthistorien och medaljkonsten förtjänar en ny generation samlare.

 

Blå-gula kulturskatter . . .

Medan Mr. Putin bombar sönder Ukrainas kulturskatter beklagar sig KMK & Co över myntsamlande och privat ägande …!?

Kulturarv till salu … är rubriken på en debattartikel i senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 2-2022). Med tanke på hur f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm (KMK, numera ”Ekonomiska Museet” – sponsrat av ”Gödselkassans penningtvätt”) handhar svenska folkets kulturskatter, vore kanske ”STULET KULTURARV” en ärligare och mera befogad titel. Men det är väldigt sällan privata samlare, numismatiker och donatorer genom århundraden fått någon erkänsla för sina livsgärningar av institutionsnumismatikerna.

Samtidigt kan man konstatera att mycket av de kulturskatter vi idag har kvar (i KMK:s fall; hade), faktiskt har bevarats just TACK VARE privata samlare! Så kanske borde man inom institutionerna istället vara tacksamma för att ”Skatten i chiffonjén” INTE förvarats bakom KMK:s svängdörrar, utan i säker privat omvårdnad under decennier.

En av SNT-skribenterna, Birgitta Hårdh (i likhet med Majvor Östergren, född på Stalins tid), har i Fornvännen 1988 skrivit en text som idag ter sig ganska inskränkt. Att man i SNT 2022 anger denna som ”lästips” är anmärkningsvärt, då den känns mera som Sovjet innan murens fall, än Sverige av idag. Såväl privat ägande som myntsamlande ifrågasätts med hänvisning till 1684 och 1942. Lite som Fan, Putin & Co läser sin historia – med skygglappar! – ”Vad som inte kan ägas av privatpersoner kan naturligtvis inte heller ärvas”, påstås helt utan tillstymmelse till lagstöd. Slutklämmen är emellertid talande; – ”Jag är inte juridiskt skolad och har möjligen tolkat lagtexten fel”. Att orden ”vartill ägare ej finnes” skall vara så svåra att förstå är högst märkligt. Men skygglapparna sitter tydligen Hårdht, så felaktigheterna ältas flera gånger; – ”man kan inte ärva det som någon annan äger”.

Att det skulle vara olagligt att samla mynt som är äldre än 100 år är naturligtvis rent nonsens. Och den som önskar samla ihop ”en vikingaskatt” av arabiska, engelska och tyska mynt, kan självfallet även i fortsättningen göra detta med gott samvete. Skrämselpropagandan från ”gratissamlarna” (de som föredrar att plundra andras samlingar istället för att själva plocka upp plånboken) kan man ta med ro.

Det går naturligtvis alldeles utmärkt att vara för myntsamlande och samtidigt emot kriminella rovgrävningar. Det lär vara förbjudet för museifolk att samla mynt. Något som egentligen är ganska märkligt. Tydligen anser någon policymakare att museifolk är mera opålitliga än privata myntsamlare? De allra flesta samlare kan utan svårigheter ”skilja på ditt och mitt”, så det är svårt att förstå varför museifolk skulle ha svårare för detta. Varför inte helt enkelt låta svensk lag gälla även här, precis som när det gäller privatägda mynt – från antiken, vikingatiden, 1921 eller nutid.

Sedan kan man ju rent allmänt tycka att det är väldigt trist att det Hårdht specialiserade institutionsfolket har så evinnerligt svårt för att erkänna den breda kunskapskälla som finns bland privata samlare och numismatiker. En professor kanske vet mycket om lite, men glöm inte det finns många ”amatörer” som kan slå er alla på fingrarna – vilket också skett. Nya rön inom svensk numismatik efter 1521 har till minst 90% kommit i dagens ljus tack vare privata numismatiker. Detta medan institutionerna fullkomligt snöat in på vikinga- och medeltid (läs: myntfynd, som inte behöver inköpas).

Att använda krångliga formuleringar och rent allmänt hänvisa till ”vetenskap och nyare forskning”, räcker inte för att övertyga undertecknad om er påstådda numismatiska överlägsenhet. Ni har haft fel förut. Och det var säkerligen inte sista gången.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

Den 29 april 1998

Röjde i några gamla lådor och fann ett gammalt reklamblad för ANTIKÖREN Myntauktion 21, den 29 april 1998 – och insåg att det är på dagen 23 år sedan!

Perfekt! Just vad man behöver när det är idétorka på kontoret (i huvudkontoret?) och man inte vet vad man skall blogga om. Slumpen? Eller kanske ”en skänk från ovan” för en fantasilös bloggare? Hur som helst, minst halva jobbet är – idén att börja!

Reklambladet hade jag för länge sedan glömt bort, men jag kände genast igen ”första hemsidan”. Visste bara inte att jag lyckats spara en skärmdump av den. Minns att det var många idéer och mycket ”bollande” innan vi fick fram en design som stack ut lite. De flesta hemsidor vid denna tid var väldigt tråkiga och ”fyrkantiga” och det ville jag till varje pris undvika. Mynt och medaljer har ju den egenheten att de allt som oftast är runda, så någon typ av rundad form vill vi försöka inkorporera i designen.

Efter att har producerat och givit ut Mynttidningen åren 1994-97 hade man ju en viss erfarenhet av PhotoShop och PageMaker, vilket nu kom väl till pass. HTML-kodandet var dock i sin linda, men skulle utvecklas de kommande åren. Notera den krångliga Swipnet-adressen. Vår första riktiga webbadress (domännamn) fick vi först ett halvår senare – Mynthandeln.com.

Hittade även en hel del gamla fotografier från samma tid. Även om katalogernas inlaga trycktes i svart-vitt (endast omslaget i fyrfärg), så fotades allt i färg. Det  var nämligen billigare än att manuellt framkalla svart-vita bilder, som vi tidigare använt oss av. Hittade till och med originalfotot (från FotoQuick) med bildarrangemanget till Antikörens första auktionskatalog på Internet (se vidstående bild). Sju varierande och färgglada mynt, lagda i en form som skulle passa in i rundningen med firmanamnet. Väldigt genomtänkt! Eller hur? Som framgår av bilderna fanns det ett och annat vackert mynt på denna auktion också. – Synd att man inte kan spara allt … 😉

1:a Myntauktionen på Internet!

För lite drygt 21 år sedan, lördagen den 6 mars 1999, hade ANTIKÖREN MYNTHANDEL deadline för bud till 1:a Myntauktionen på Internet!

Detta var alltså bara fem månader efter att Mynthandeln.com lanserats hösten 1998. Efter att den så kallade IT-bubblan sprack år 2000 startades auktionssajten MrBid.se som på kort tid kom att bli en samlingspunkten för de myntsamlare som var aktiva på nätet. Året därpå blev de emellertid uppköpta av Tradera.com som tog över teknik och kunder. Ett team bestående av Jonas Nordlander och Mattias Danielsson från Tradera och Daniel Larsson och Tobias Adolfson från MrBid inledde nu ett fruktbart samarbete med landets samlare för att utveckla den nya sajten. Debattforum och kategorivärdar, rak kommunikation och utbyte av tankar och idéer mellan användarna och sajtens konstruktörer, ledde fram till ett allt bättre Tradera … tills eBay.com köpte sajten.

Under dryga tio års tid arrangerade ANTIKÖREN bortåt 30 internetauktioner – att lägga till de tidigare offentliga och skriftliga dito. En komplett lista hittar du längst ner i denna artikel. Medan de offentliga auktionerna katalogiserades i stora, rikt illustrerade, tryckta auktionskataloger (i A4-format) som skickades ut via Posten, presenterades internetauktionerna dels i en enkel printad lista (alternativt i PDF-format) samt i en internetversion med massor av färgbilder i fullskärmsformat. Något som samlarna inte var bortskämd med på denna tid. En föregångare till NumisBids etc. Auktionsformen blev på kort tid mycket uppskattad, både av säljare och köpare, och många fantastiska objekt bytte ägare genom dessa (nästan lite bortglömda) auktioner.

År 2020 kunde ju börjat bättre. Hela världen följer nu den rådande Corona-pandemin dag för dag och ingen vet var det kommer att sluta. Det personliga ansvaret är stort, men utöver detta är det inte mycket man kan göra, annat än att hoppas på det bästa men planera för det värsta. Medan många nu tvingas göra stora förändringar i sina liv, har vi myntsamlare det ändå förhållandevis bra. Att den årliga myntmässan FriMynt i Helsingborg ställs in i år, är naturligtvis trist på många sätt, men tyvärr nödvändigt.

Man brukar ju säga att numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur. I det läge som nu råder får vi kanske konstatera att myntsamlande faktiskt kan bedrivas utan fysiska kontakter, men inte utan Internet! – För som vi visade redan för dryga tjugo år sedan: – ”En bild säger mer än tusen ord”… och kommunikation via e-post har också visat sig fungera alldeles utmärkt. Så idag är vi glada att vi inte har anställda och en stor lokal i centrala Göteborg längre. Vi trivs bra med ett enkelt kontor omgivet av vacker natur och närhet till alla tänkbara fraktlösningar. – Vad mer kan man önska sig …?

Välkommen till ANTIKÖREN på Tradera!

Handla enkelt och säkert! Spårbar leverans ända till brevlådan om så önskas!

Förfrågningar och experthjälp: Kontakta Ulf Ottosson – uon@live.se

ANTIKÖREN Mynt & Antikt – i samma regi sedan 1981
Efter drygt 25 år med öppen butik i centrala Göteborg bedriver vi numera verksamheten uteslutande över nätet. Vi köper, säljer, byter, auktionerar, värderar, förmedlar, fotograferar och bloggar om mynt, medaljer, sedlar, polletter och allt annat som hör numismatiken till. Vi har mycket lång erfarenhet av numismatik, mynt och medaljer. Räknar man samman åren som samlare, handlare och auktionsarrangör, snackar vi om långt över 100 års erfarenhet. Så vänd dig med förtroende till Antikören. Vårt kunnande är Din garanti för ett lyckat resultat!

____________________________________

ANTIKÖREN MYNTAUKTIONER 1986-2010

1986-05-11 – Antikören Myntauktion 1 (Offentlig Opalen) – 956 utrop – 64 sidor
1986-11-16 – Antikören Myntauktion 2 (Offentlig Sheraton) – 1125 utrop – 64 sidor

1987-04-05 – Antikören Myntauktion 3 (Offentlig Sheraton) – 1154 utrop – 68 sidor
1987-10-25 – Antikören Myntauktion 4 (Offentlig Sheraton) – 1283 utrop – 84 sidor

1988-04-10 – Antikören Myntauktion 5 (Offentlig Sheraton) – 1150 utrop – 80 sidor
1988-10-15 – Antikören Myntauktion 6 (Offentlig Sheraton) – 1074 utrop – 88 sidor

1989-04-08 – Antikören Myntauktion 7 (Offentlig Sheraton) – 1335 utrop – 108 sidor
1989-11-18 – Antikören Myntauktion 8 (Offentlig Sheraton) – 1086 utrop – 88 sidor

1990-10-27 – Antikören Myntauktion 9 (Offentlig Sheraton) – 1180 utrop – 134 sidor

1991-04-20 – Antikören Myntauktion ”9½” (Skriftlig auktion) – 622 utrop – 84 sidor
1991-10-19 – Antikören Myntauktion 10 (Offentlig Sheraton) – 761 utrop – 114 sidor

1992-05-16 – Antikören Myntauktion 11 (Offentlig Sheraton) – 1017 utrop – 148 sidor

1993-02-27 – Antikören Myntauktion 12 (Skriftlig auktion) – 1112 utrop – 76 sidor
1993-09-11 – Antikören Myntauktion 13 (Skriftlig auktion) – 1146 utrop – 88 sidor
1993-12-11 – Antikören Myntauktion 14 (Skriftlig auktion) – 702 utrop – 72 sidor

1994-08-20 – Antikören Myntauktion 15 (Skriftlig auktion) – 1356 utrop – 84 sidor
1994-11-12 – Antikören Lilla Myntauktionen 1 (Skriftlig) – 181 utrop – 8 sidor

1995-03-18 – Antikören Myntauktion 16 (Skriftlig auktion) – 863 utrop – 100 sidor
1995-06-16 – Antikören Lilla Myntauktionen 2 (Skriftlig) – 245 utrop – 11 sidor
1995-11-18 – Antikören Myntauktion 17 (Skriftlig auktion) – 1187 utrop – 100 sidor

1996-06-15 – Antikören Myntauktion 18 (Skriftlig auktion) – 848 utrop – 68 sidor
1996-12-21 – Antikören Myntauktion 19 (Skriftlig auktion) – 1150 utrop – 76 sidor

1997-06-14 – Antikören Myntauktion 20 (Skriftlig auktion) – 892 utrop – 68 sidor

1998-04-29 – Antikören Myntauktion 21 (Skriftlig auktion) – 1154 utrop – 108 sidor
1998-12-12 – Antikören Myntauktion 22 (Skriftlig auktion) – 966 utrop – 80 sidor

1999-06-12 – Antikören Myntauktion 23 (Skriftlig auktion) – 758 utrop – 76 sidor

1999-03-06 – Antikören 1:a Myntauktionen på Internet – 300 utrop – 9 sidor
1999-09-25 – Antikören 2:a Myntauktionen på Internet – 396 utrop – 11 sidor
1999-10-30 – Antikören 3:e Myntauktionen på Internet – 277 utrop – 10 sidor

2000-02-05 – Antikören 4:e Myntauktionen på Internet – 695 utrop – 20 sidor
2000-04-01 – Antikören 5:e Myntauktionen på Internet – 586 utrop – 16 sidor
2000-06-07 – Antikören 6:e Myntauktionen på Internet – 372 utrop – 12 sidor
2000-09-09 – Antikören 7:e Myntauktionen på Internet – 416 utrop – 11 sidor
2000-11-25 – Antikören 8:e Myntauktionen på Internet – 533 utrop – 16 sidor

2001-04-10 – Antikören 9:e Myntauktionen på Internet – 459 utrop – 16 sidor
2001-06-09 – Antikören 10:e Myntauktionen på Internet – 363 utrop – 13 sidor
2001-09-29 – Antikören 11:e Myntauktionen på Internet – 240 utrop – 11 sidor
2001-11-06 – Antikören 12:e Myntauktionen på Internet – 275 utrop – 15 sidor
2001-12-11 – Antikören 13:e Myntauktionen på Internet – 240 utrop – 19 sidor

2002-03-25 – Antikören 14:e Myntauktionen på Internet – 350 utrop – 18 sidor
2002-05-27 – Antikören 15:e Myntauktionen på Internet – 346 utrop – 20 sidor
2002-07-16 – Antikören 16:e Myntauktionen på Internet – 214 utrop – 14 sidor
2002-10-15 – Antikören 17:e Myntauktionen på Internet – 190 utrop – 14 sidor
2002-11-30 – Antikören 18:e Myntauktionen på Internet – 400 utrop – 19 sidor

2003-04-01 – Antikören 19:e Myntauktionen på Internet – 222 utrop – 15 sidor
2003-06-03 – Antikören 20:e Myntauktionen på Internet – 231 utrop – 15 sidor
2003-12-20 – Antikören 21:a Myntauktionen på Internet – 354 utrop – 28 sidor

2004-04-14 – Antikören 22:a Myntauktionen på Internet – 224 utrop – 16 sidor

2005-03-19 – Myntmästaren Myntauktion 47 (Internetauktion) – 205 utrop – 12 sidor
2005-05-28 – Myntmästaren Myntauktion 48 (Internetauktion) – 139 utrop – 8 sidor

2006-04-08 – Myntmästaren Myntauktion 49 (Internetauktion) – 200 utrop – 11 sidor

2007-05-12 – Myntmästaren Myntauktion 50 (Internetauktion) – 425 utrop – 18 sidor

2008-12-06 – Antikören Myntauktion 51 (Internetauktion) – 398 utrop – 24 sidor

2010-04-24 – Antikören Myntauktion 52 (Internetauktion) – 400 utrop – 24 sidor

 

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

23. Hitta samlarglädjen!

Samla mynt – Samlarglädjen! Varför är det så lustfullt att samla mynt och medaljer? Tja, för att förstå tjusningen tror jag i grunden att man måste hitta sin nisch. Det där området som kanske verkar spännande redan från början och som bara växer allt eftersom man utforskar det vidare. Detta oavsett om man samlar stort eller smått. Somliga finner nästan all numismatik intressant – då är det enkelt. För andra kan det ta lite längre tid att leta sig fram till sin nisch och finna samlarglädjen …

En förutsättning för att kunna hitta sitt område och sin egen samlarglädje är naturligtvis att man skaffar sig lite kännedom om numismatiken och vad som finns att samla på. Området är dock mycket större än vad de flesta kan föreställa sig, så det finns mycket att utforska och utvärdera. Förhoppningsvis har denna lilla ”adventskalender” kunnat ge åtminstone någon ett litet tips på vägen mot den stora samlarglädjen …

Lycka till! – Och välkommen till numismatikens underbara värld!

21. Numismatikerna

Samla mynt – Numismatikerna. Vilka är de egentligen? Kan man vara myntsamlare utan att vara numismatiker? Och kan man vara numismatiker utan att vara samlare? Ja, visst kan man det! Det finns de som jobbat med numismatik hela livet och aldrig samlat vare sig mynt, medaljer eller något annat inom numismatikens underbara värld. Och omvänt finns det naturligtvis även de som samlat mynt hela livet, men aldrig brytt sig om att skaffa sig erforderlig litteratur i ämnet.

Elias Brenner (1647-1717) brukar beskrivas som ”den svenska numismatikens fader”. Till pionjärerna hörde även Nils Keder (1659-1735) och Carl Reinhold Berch (1706-1777). Men myntsamlare fanns redan tidigare, t.o.m. på 1500-talet! – även om det då var mest kungligheter och adeln som hade råd med denna mycket exklusiva hobby. Johan III, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI är exempel på kungligheter som alla, i varierande grad, hade ett av intresse för gamla mynt och medaljer.

Mynthandlare och myntklubbar dök upp först under senare delen av 1800-talet.
En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Lagerberg (1844-1920) var inte bara en numismatikens eldsjäl och idéspruta samt en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), han var också en stor gynnare av svensk medaljkonst – tveklöst ”1800-talets största medaljentusiast”.

Vi kan alla lära av dessa föregångare och deras erfarenheter. En del har forskat och skrivit. Referenslitteratur, avhandlingar eller populärt och lättläst. Andra har engagerat och entusiasmerat för att locka nya till hobbyn. På olika sätt har de alla dragit sitt strå till stacken – kungligheterna, museifolket, mynthandlarna och föreningsmänniskorna.