Två rara göteborgstyper

Bland alla frågor, diskussioner och förfrågningar vid årets FriMynt i Helsingborg, var det bland annat en gammal kund och samlarvän från Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) som undrade om jag hade några ”bra bilder” på mynt från Karl IX:s Göteborg? Han skulle nämligen hålla ett föredrag i ämnet. Och visst har jag väl det – någonstans. Problemet är bara att hitta igen dem … vilket jag faktiskt gjort!

Så varför inte bjuda på ett par mynttyper som man ytterligt sällan ser på marknaden?

Karl IX:s Göteborg på Hisingen.
2 Öre 1609. Typ I.  Unik?
Stadens vapensköld som på
6 Mark 1610 i guld, med kupol upptill. Liten diameter, yttre tågkanten Ø 21 mm.
SM – .  Mynttidningen 3/4-1997.

 

Karl IX:s Göteborg på Hisingen.
2 Öre 1609. Typ II.
Stadens vapensköld större, med voluter/snirklar upptill. Stor diameter, yttre pärlkanten Ø 23 mm.
SM 78 (= detta ex!).

 

Trots att typ I varit känd i åtminstone dryga 15 år, saknas den i ”myntsamlarnas bibel”, Tonkins Myntboken. Typ II finns däremot med, men värderas inte alls efter de (i och för sig fåtaliga) auktionsresultat som noterats – utan endast i en bråkdel därav. Nu senast såldes greve Bondes fullgoda exemplar (bucklig 1/1+) för dryga 30.000 kronor.

För den som är road (kanske någon myntboksförfattare? ;o)) finns det mycket mer att läsa om detta i Mynttidningen 3/4-1997 … den som t.o.m. blev medaljförlaga … ;o)

Brita Malmer (1925-2013)

Puh … det är ett styvt jobb att fylla år. Åtminstone om man skall fira i dagarna tre. ;o)  Först iväglurad av hustrun på en road-trip som visade sig vara en spahelg … och sedan födelsedagsmiddag för tjocka släktens alla majbarn. Och ändå fyllde man bara 29 år!? Hur skall detta gå nästa år!? – Kanske bäst att packa väskan och fly fältet?

Tillbaka vid datorskärmen möttes man av det tråkiga beskedet att förra chefen för Kungl. Myntkabinettet, Brita Malmer (1925-2013) avlidit i veckan som gick (den 8 maj enligt Wikipedia, 12 maj enligt Vitterhets-akademien). Aktiv in i det sista skulle hon fyllt 88 år den 1:e juni.

Brita Malmer (född Alenstam), var dotter till folkskolläraren S. A. Alenstam och Elin Sjöberg, och föddes i Malmö 1925. Utbildad arkeolog och numismatiker. Professor i numismatik och penninghistoria vid Stockholms universitet. Redan 1965 utkom boken ”Olof Skötkonungs mynt och andra Ethelredimitationer” och året därpå disputerade hon vid Lunds universitet. Hon var 1:e antikvarie och chef för Kungl. Myntkabinettet åren 1971-1979, då inhyst i Historiska museet. Brita Malmer uppbar Gunnar Ekströms professur i numismatik och penninghistoria 1979-1992 och blev invald i Vitterhets-akademien 1981. Hon var gift med Mats Petersson Malmer (1921-2007) sedan 1949.

Sveriges största variantsamlare
Brita Malmer har genom åren gjort en makalös grundforskning inom anglo-skandinavisk vikingatidsmyntning, genom att i detalj kartlägga varje myntstamp och dess olika kopplingar …
men har egentligen efterlämnat fler frågor än svar. Vi vet fortfarande väldigt lite om dessa mynts tillkomst, syfte, kronologi och användning etc.
Genom Malmers fantastiskt gedigna grundforskning finns nu strålande möjligheter att börja räta ut alla de frågetecken som trots allt återstår. Och även om Brita Malmer utan tvekan var ”den stora auktoriteten” inom detta område … betyder detta då rakt inte att man skall undvika att ifrågasätta hennes olika slutsatser. Detta är ett fantastiskt spännande samlar-/forskningsområde och här finns massor att ifrågasätta, diskutera och forska vidare om. Myntbloggen.se har tangerat ämnet ett par gånger, här och här, och kommer med all sannolikhet att ta upp olika frågeställningar kring detta många gånger framöver. Inte minst för att påvisa för de talrika uppländska vikingaforskarna att ”den vita fläcken på kartan” (mitt emellan ”Danelagen” och Sigtuna), som de märkligt nog aldrig lyckas få med i sina historiebeskrivningar, faktiskt existerat – och dessutom var av betydligt större betydelse än somliga ”lokalpatrioter” kan förledas tro …?  ;o)

Översta bilden föreställer en Sigtuna-penning slagen under myntmästaren Snelling för Olof Skötkonungs räkning på 990-talet. (Ex. Antikören lagerkatalog 20, 1990, nr 1, redan på den tiden såld för 50.000 kr). På andra bilden ses den engelska förlagan till denna imitation/mynttyp, en hybrid mellan Ethelred II:s ”2nd hand type” (985-991) och den efterföljande ”CRVX-typen” (991-997).

Myntpek – av unge herr Wijk

Idag tar bloggkollegan Kjell ”Gorgon” Holmberg upp återväxtproblemet inom myntsamlandet och lyfter fram ett lovvärt privat initiativ – i mycket lite skala.

Så här skriver Kjell Holmberg under rubriken:
En helt underbar myntbok! 
   – ”Nyligen konfronterades jag med ett helt underbart initiativ när det gäller att intressera de allra yngsta för numismatikens facinerande värld. Firman Wijk Antik i Skyttorp norr om Uppsala har låtit framställa en pekbok för de allra yngsta. Boken, som passande nog heter MYNTPEK, är producerad av Magnus Wijk tillsammans med sonen Calvin (6 år). I boken kan man hitta såväl penningar som plåtmynt, klippingar, polletter och medaljer. Boken är framställd i en mycket begränsad upplaga, och finns (tyvärr) inte tillgänglig i bokhandeln”.

Skall man försöka värva samlare till vår fantastiska hobby finns det två åldersgrupper man bör sikta in sig på; 5-15-åringar samt 30-100-åringar. Skulle man lyckas värva en tonåring också får man ta det som en ren bonus. – För handen på hjärtat, visst är tjejer, moped, fester, resor och körkort betydligt mera intressant än numismatik i den åldern.

Tråkigt nog har Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) endast fem (5) medlemmar i den yngre kategorin (under 20 år). – Vilket f.ö. är helt naturligt eftersom man helt saknar såväl ambitioner som satsningar på ungdomen – och internet.

Mynthandlaren Magnus Wijk med firma AB Wijk Antik (inom branschen kanske mest känd som vinnare av MISAB:s upphandling av katalogproduktionen) har jag aldrig träffat personligen, men han lär vara ”en glad skit som gillar limerickar” … efter vad jag hört.  ;o)

Initiativet att producera en barnbok för sonen – och potentiella myntsamlare? – är väl alldeles utmärkt!
Varför inte sälja idén till SNF? … så kan de i alla fall döva sitt samvete en smula.  ;o)

Kanske skulle man kunna ta idén ett steg vidare och göra någonting för surfplattan (även kallad pekplatta, pekdator, padda, datorplatta eller kort och gott platta) också …? Pekböcker och lek med kottar i all ära – men idag verkar det som tekniken når ungarna långt innan föräldrar och SNF:are hunnit upptäcka den.  – Så, lär av de yngsta!

Edvard I:s nya mynt 1279

Brukar då och då använda mig av Wikipedia för att få lite uppslag till lämpliga bloggämnen. Idag läste jag detta under ”den 8 maj”…

1319 – Vid den norske kungen Håkon Magnussons död ärvs den norska tronen av hans treårige dotterson Magnus Eriksson, som är son till Håkons dotter Ingeborg och den svenske hertigen Erik Magnusson, som året innan har avlidit i fångenskap på Nyköpingshus. Den 8 juli samma år väljs den treårige Magnus även till kung av Sverige och de båda länderna går därför i personalunion, som varar till 1343. Med Håkon dör den sista ättlingen till den gamla Hårfagreätten, som har innehaft Norges tron i nära 450 år (sedan omkring 872).

Något som inspirerade mig att kika lite närmare på de okända penningarna (se bild t.h.) som Monica Golabiewski Lannby (MGL) skrev om i senaste numret av SNT och som även uppmärksammades här på Myntbloggen.se i förra veckan.

De båda mynten som hittades vid stormansborgen Aranäs sommaren 1999 har tre punkter i vardera korsvinkeln och går därmed tillbaka på den engelske kungen Edvard I:s ”nya myntserie” som introducerades 1279 … och sedan ”efterapades” av efterföljande kungar i drygt 200 år!  – Dessutom imiterades de av olika myntherrar utanför England. Valören var främst penny (även kallad sterling och på svenska, penning), men Edvard I slog även halfpenny, farthing (1/4 penny / penning) och groat (4 pence / penningar).

På bild 2 ses överst till vänster en ursprunglig engelsk penny (sterling) av long cross-typ, slagen för Edvard I i London 1279-1307. Nedanför denna en irländsk penny från Edvard IV, av samma typ men slagen på för litet myntämne (oläslig omskrift) 1473-78. Överst till höger en sterling-imitation från Gelderland i Nederländerna, slagen för greve Renaud av Arnhem (1272-1326). Och nedanför denna en samtida sterlinginspirerad räknepenning utan inskription, präglad i koppar.

Den sista bilden visar den norske kungen Erik Magnussons (Eirik II Magnusson eller Erik Prästhatare) penningar och 1/4-penning, präglade i staden Bergen respektive på borgen Tunsberghus (Tønsberg). Frånsidornas inskriptioner lyder:

  • CIVITAS BERGENSIS
  • CRUX CHRISTI
  • CASTRUM TUNSBERGIS

Typerna påminner om Edvards, men här är det inte frågan om long cross, utan om short cross-typer. Notera även de fembladiga rosorna i korsvinklarna – och jämför med nederst myntet på bild 1.

Frågan om MGL:s ”märkliga kungamynt” (och mitt dito?) hör hemma i ”det store landet i vest”, Norge under Erik Magnusson (eller yngre brodern Håkon/Håkan?), som Henrik Klackenberg tror … eller om vi istället skall söka dess ursprung i halländska Varberg under Eriks brorsdotter, änkehertiginnan Ingeborg Håkansdotter (framlidne hertig Eriks gemål), som professor Kenneth Jonsson tror … ja det får andra försöka bedömma …

SNF:s årsmöte 2013 …?

Kors i taket!  – Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) har uppdaterat sin hemsida!

– Låter det för bra för att vara sant? Jo visst, naturligtvis, jag bara skojar. Numismatik.se ser ut som den alltid gör. SNF:s toppnyheter den 7 maj 2013 är ”Föreningskväll, diskutionsafton” (skall nog vara ”diskussionsafton”) onsdagen den 27 mars 2013 (d.v.s. för sex veckor sedan)samt ”Senaste numret av SNT” = Maj 2012 (ett år sedan).

Någon information om vad som avhandlades på helgens årsmöte i Vetlanda kan vi således inte bjuda på. SNF:s sekreterare har i och för sig ”bloggat i ämnet”, men helt utan att nämna något om vilka beslut som togs angående föreningens katastrofala ”webbreklam” eller vad man skall göra åt återväxtproblemen.

Årsmötets ”höjdpunkt” var tydligen nedstigningen i gruvan … och kanske är det så, att man först måste nå den absoluta botten … innan man kan påbörja uppstigningen … ;o)

Plundringen av Rom 1527

Den 6 maj 1527 intogs och plundrades Rom av upproriska soldater i den tysk-romerska kejsaren Karl V:s arme. Detta innebar ett avgörande i konflikten mellan Karl V och ”The League of Cognac 1526-29” – en allians bestående av Frankrike, Milano, Venedig, Florens och påvedömet.

När jag läste lite på nätet om detta hittade jag bilden ovan, där Karl V sitter på en upphöjd tron, med en örn vid fötterna, omgiven av sina besegrade fiender; Suleiman, påven Clemens VII och Frans I till vänster samt hertigen av Cleves, hertigen av Sachsen och landgreven av Hessen till höger.  – Kan detta månne vara samma motiv som finns på Aelius-medaljen som tidigare avhandlats här på Myntbloggen.se?  – En upphöjd man med en örn vid fötterna framför sex undergivna personer …?

Kan dessa sammanlänkade medaljer ha något samband med plundringen av Rom 1527 …??

Skall de mycket kortlivade romerska kejsarna Otho och Aelius i själva verket vara symboler för den tysk-romerske kejsaren Karl V …??

Kan vi rent av ha med ett utstuderat fall av satir i medaljformat att göra …??

Vilda teorier – ja visst! Tyvärr vet jag alldeles för lite om de historiska skeendena kring detta för att rättvist kunna bedöma saken.

Något som möjligen kunde tala för ”satirteorin” är att den av mig föreslagna konstnären, Leone Leoni (1509-1590), lär ha haft Pietro Aretino (1492-1556) som beskyddare och tillsammans med sin familj varit bosatt hos honom i Venedig på 1530-talet. Om denne Pietro Aretino står bland annat att läsa att han var ”en toskansk författare, poet, dramatiker och satiriker under den italienska renässansens slutskede. Han skrev gycklande komedier som föregick Molière och Dario Fo, verklighetsförankrade berättelser i dialogform långt före realismens litteratur, sexuellt frispråkiga sonetter och ett stort antal litterärt briljanta och kulturhistoriskt värdefulla brev”.  – För övrigt förekommer han själv på en satirisk medalj.

Så där, då har vi ytterligare lite förslag och teorier att bearbeta och resonera kring … ;o)

Sveriges regalier stulna!?

Natten till idag slog någon sönder en fönsterruta och gick in i Västerås Domkyrka och hämtade Johan III:s 420 år gamla begravningsregalier. Idag beklagar sig diverse offentliga förvaltare av nationella kulturskatter och kallar det hela ”en stor olycka”!?  – Hur skulle det vara med lite mindre naivitet och lite mera framförhållning?  – Hört talas om uttrycket ”tillfället gör tjuven”? Larm? Fönsterlås? Inbrottsskydd? Kameraövervakning?  – Det är tydligen bara EFTER en stöld som våra unika kulturföremål är ”ovärderliga”…  SKÄMS!!

Priser för dagens mest korkade kommentar går utan konkurrens till antikvarien vid Upplandsmuseet, Herman Bengtsson, som på frågan; – Vem kan tänkas vilja stjäla regalierna? … svarar:  – En vrickad samlare kanske?   Ett något nyktrare uttalande kommer från Kenneth Mandergrehn på Rikskriminalpolisen, samordnare av kulturarvsbrottslighet, som säger;  – ”Det här är helt osäljbara grejer. Den i branschen som blir erbjuden att köpa kommer att reagera direkt”:

Efter den slösaktige Johan III:s död 1592 fanns inga pengar till att lösa ut det ståtliga gravmonument han beställt, så detta blev liggande i ett magasin i Danzig …
i 190 år! … tills Gustav III löste ut det 1782. Gustav beslöt även att en sarkofag i svart carraramarmor, som han ursprungligen beställt åt sig själv, istället skulle föräras Johans halvbror, Erik XIV i Västerås Domkyrka. Dessvärre var kistan lite för kort för Erik, så man beslöt helt sonika att kapa fötterna på den gamle kungens kvarlevor!? Som ”lite plåster på såren” prydde Gustav III gamla kung Erik XIV:s sarkofag med Johan III:s begravningsregalier (som tidigare funnits på dennes gravmonument i Vasakoret i Uppsala Domkyrka).

För den som är intresserad finns det mera att läsa om detta i förre chefen för Kungl. Myntkabinettet, Lars O. Lagerqvists lysande bok ”Sveriges Regenter – Från forntid till nutid” (och föregångaren ”Sverige och dess regenter under 1000 år”).

Uppdatering 2013-05-07:
Begravningsregalierna återfunna!  – De stulna begravningsregalierna från Västerås Domkyrka återfanns på måndagskvällen i en svart sopsäck utmed vägkanten intill E 18.
Kungliga regalier hittade i sopsäck!  – Slängda i ett dike vid en väg utanför Västerås låg kronan, spiran och äpplet som stals i fredags.

Västsvensk penning …?

Har ni hämtat er från FriMynt, Valborg och 1:a maj? För egen del känns det nästan som man fått ”en överdos” av mynt och medaljer på sistone. – Men man tröttnar på trädgård och takläggning också  ;o) … så här kommer ett nytt blogginlägg …

I senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) har Olaus Magnus (1490-1557) ord från 1554 – Den urgamla härliga konungaborgen Aranäs i Västergötland – återanvänts som rubrik på en trevlig artikel av Monica ”MGL” Golabiewski Lannby … med underrubriken; – och två märkliga medeltida kungamynt.

De båda omskrivna och illustrerade mynten hittades vid utgrävningar i den medeltida stormansborgen Aranäs, sommaren 1999.
KMK:s dåvarande chef, Henrik Klackenberg, föreslog i den arkeologiska undersöknings-rapporten att mynten var norska 1/4-penningar från tiden 1280-1320. – Utgivna av Erik eller Håkon Magnusson. Senare har professor Kenneth Jonsson uppmärksammat mynten i NNÅ 2000-2002, där han kom fram till i stort sett samma datering, men istället föreslog änkehertiginnan Ingeborg Håkansdotter (framlidne hertig Eriks gemål) som ”myntherre” och Varberg som myntort – ca 1319-1324.

Mycket intressanta – och för mig helt nya – uppgifter som genast föranledde mig att återigen plocka fram min låda med obestämda mynt och medaljer. Efter en del letande fann jag så den lilla slant som jag spontant tyckte mig känna igen i MGL:s artikel (se bild 2).

Motiv, diameter och vikt är i stort desamma som Aranäs-mynten i artikeln (Ø 12 mm, 0,36 gram resp. 0,31 gram). Min lilla penning mäter Ø 12 mm och väger 0,44 gram.
Mitt exemplar har emellertid en något varierande frånsida – med dubbellinjigt kors samt fembladiga rosor i korsvinklarna istället för tre punkter i vardera, som Aranäs-fynden.

Så tack vare MGL:s publicering i SNT kunde ännu ett frågetecken börja rätas ut och jag fick en ledtråd till lösning på ett av mina okända mynt. – Förmodligen västsvenskt (alternativt norskt?) – och inte alls baltiskt, som jag trodde. Både kul och spännande!
För mig steg denna obetydliga lilla slant betydligt i ”värde” efter detta.  – Tackarrrrr!  ;o)

Förhoppningsvis vet Myntbloggens läsekrets mera om detta och kan komplettera våra kunskaper med de senaste rönen inom medeltidsnumismatikens svåra område …?